Vaknade sedan 08:30 och när jag klev upp vek sig benet direkt. Inget att snacka om, lika bra att bli ett vårdpaket så jag for iväg till akuten på Danderyds sjukhus. Mitt andra hem känns det som.
Parkerade bilen lite taktiskt nära akutingången. Men vad skådade mitt norr öga? Jo, de hade flyttat akuten.
Jag som hade lämnat kryckan kvar hemma, (man är väl välförsedd för sådana här oförutsedda händelser), så jag haltade mig fram till nya ingången.
Ingen direkt väntetid. Förklarade händelseförloppet. Fick rådet att istället gå till Närakuten, som dessvärre låg i ett annat hus ett par hundra meter därifrån. Så fick jag ännu en gång halta mig fram. Blev faktiskt erbjuden rullstol, men jag tackade nej. En Permobil hade jag dock sagt ja till. Den trimmade versionen med turbo.
Väl på plats vid Närakuten fick jag prata med en läkare. Ingen väntetid att tala om. Han babblade på ungefär som gårdagens taxichaufför, men jag fick under hans andhämtningar nogsamt redogöra för hela fallet från bryggan. Verkligen i detalj. Och hur själva nedslaget mot botten kändes. Och vilken typ av botten det var. Stenar? Sand? Lera? Hur högt var fallet?
Sen vidtog han själva undersökningen av knät och jämförde med det andra. En svullnad kunde konstateras. Så gav han även det tråkiga beskedet att jag har Artros även i det knät. Så nu är jag begåvad med Artos i båda knäna. Därmed lägger jag ner min hittills hemliga dröm om en Ironmantävling innan jag dör. Fan också. Den drömmen låg sommaren 2016.
Hursom, fick remiss för röntgen, ytterligare en jobbig promenad några hundra meter, de tog massor av bilder av både knät och underbenet och sedan ännu en lång promenad tillbaka till närakutens doktor för att få reda på resultatet.
Nu det positiva, inga skador kunde upptäckas. På grund av min pacemaker kan man inte genomföra magnetröntgen, som är att föredra i sådana här fall. En sån röntgen suger ur batteriet ur pacemakern. Eller kortsluter den. Det vill man ju helst inte.
Så, resultatet av hela denna långa historia blev: En kraftig stukning av knät, med inre blödning och muskelbristningar som följd. Det är blödningen och bristningarna som ger mig smärtan. Sa doktorn.
Så nu gäller rehab i minst tre veckor. Löpning uteslutet. Spinning okey. Jag frågade om Stockholm Tunnel som går av stapeln om en och en halv vecka, om det projektet var genomförbart. Han avrådde å det bestämdaste.
Inget bra svar, jag kommer att genomföra Stockholm Tunnel Run ändå. Promenerandes. Kanske lite småjoggandes om det känns okey.
Så nu ska jag ha varmt på knät under dagarna, se till att röra knät, inte sitta still. Och rehaba med diverse knäövningar. Passar bra in i mitt gymprogram.
Så livet går trots allt vidare, no danger on the roof, som man säger. Det extratrista är att jag nu är tvungen att ställa in resten av höstsäsongens tennismatcher. DET svider mest av allt.
Undrar hur morgondagen blir. Hoppas den blir jättebra. Börjar redan sakna bra dagar.