Jag är inte otränad. Tvärtom, jag är de facto en hyfsat vältränad gubbe. Inte snabb, det såg vi lördags i Tunnel Run. Inte särskilt smidig. Men jag har en stabil och stark kropp. Det får man bl.a av funktionell styrketräning, alltså det jag tränar på gymmet.
Jag har tränat, och tränar för cyklingens skull. Kan köra spinning för fullt så mjölksyran sprutar ur öronen, men ytterst sällan får jag träningsvärk. Jag kan köra för fullt i gymmet, men ytterst sällan får jag träningsvärk.
Men så sprang jag 10 km i lördags. Och fick en träningsvärk som heter duga. Kunde knappt resa mig upp ur soffan i helgen. Träningsvärk i hela kroppen. Framsidan av mina lår värker hur mycket som helst.
Måste bero på att vid t.ex cykling sitter man still, men under löpning utsätts hela kroppen för stötar och man rör sig på ett helt annat sätt. Jo, så är det nog.
Med den insikten vill jag säga att alla former av idrott tycks kräva grenspecifik träning. Allmänträning räcker inte alltid.
Nu ska jag avslöja en hemlis. Du måste lova att inte föra det vidare. Bara mellan dig och mig allstå. Okey, det var faktiskt rätt roligt att springa när jag tänkt efter i helgen. Inte jättekul, men hyfsat kul.
Det är det som lockar mig hela tiden, att öka min komfortzon. Tänk om det är så med löpning nu, jag vill göra det mer och fler gånger.
En grej till. Jag tränar inte bara för cyklingen skull. Jag tränar för min egen skull. När proppen gick i skallen för några år sedan sa läkarna att rehaben gick fortare pga att jag redan då var i fin form. Det taggade mig att fortsätta träna. För jag är rätt säker på att jag innan jag dör kommer jag att få fler smällar som ställer till livet en smula. Då vill jag vara förberedd. Så mycket som det någonsin går.
Precis samma sak inför Vätternrundan och nu Pariscyklingen. Jag måste känna att jag gjort precis allt jag kan för att vara så förberedd som jag någonsin kan.
Cykling, löpning, idrott, livet. Allt är same same but different.
