Här kommer min långrandiga race report. Först ska jag göra klart att jag bara körde Bike & Run som i år erbjöds alla deltagare på alla Ironmanrejs pga pandemin och brist på träningsmöjligheter i simhallar världen över.
Det var ett av skälen till mitt val, har inte tränat sim på
nästan 1,5 år. Det andra skälet var att jag skulle opereras för att byta ut min
pacemaker någon månad före rejset, men pga just rejset så valde min läkare att
skjuta upp det till efter loppet. Det var ju minst sagt snällt gjort. Och nej,
min pacemaker har ingenting med min ork att göra. Se nedanstående avsnitt om
löpning.
Okey, here we go:
Cyklingen
Vi som körde Bike & Run hade samling för start kl 09 vid utfarten för cyklingen. Vilken tur att Det Frivilliga Serviceteamet kom och sa hej utanför stängslet. ”-DU HAR GLÖMT HJÄLMEN” skrek de. Oups, man är ju inte så smart när man är stressad, så en rask löppromenad till mitt ställe och hämta den. För övrigt lär cykeluppställningen vara Europas längsta, i Ironmansammanhang i alla fall.
Kl 09:05 släpptes jag iväg på niomilaturen. Kände rätt omgående att idag är mina ben med mig. Bombade nytt pers första milen utefter Pollencabukten. Där, i första rondellen, stod delar av fancluben, Tina och Mattias, och hejade och skrek som galningar. Kanske mest Tina. Om du sätter på ljudet så förstår du.
Sedan kom backen jag var livrädd för och som för mig är en rejäl
utmaning. Har kört den tre gånger tidigare med bästa tid 1:15. Nu bombade jag
även där in ett nytt pers, 1:08. Och jag var inte ens särskilt trött på toppen.
Sedan bombade jag nytt pers nerför hela berget också när jag ändå höll på.
Ner på platten och det kändes fortfarande kalasbra i benen så
jag tryckte på så mycket jag orkade och det var så jäkla kul, det var så
häftigt, det var overkligt. Ett slags Runners High på cykel översköljde mig.
Inte ens den ruggiga plötsliga väggen inne i Muro skrämde mig, även om den sög
luften ur mina lungor.
Sen trummade jag på och kom till slut in på 3:48. Mitt tidigare pers låg på 4:15. Ingen pjåkig förbättring tycker jag. Det Frivilliga
Serviceteamet var förberedd på att jag sannolikt dyker upp absolut tidigast några
minuter efter fyra timmar, så de fick lite brått till att hinna till hejningen
vid ingången till T2.
Det nästan mest roliga var att dotter Sofia körde det här rejset
2015. Då cyklade hon på 3:36. Då var hon 30 år, jag är 70 och ”bara” 12 minuter
sämre. Känner mig lite stolt över det. Räknade in 53 nya pers på diverse
segment på rundan. Svårslagna av mig hädanefter tror jag.
Enligt mig själv nog mitt livs bästa solorunda över så lång
sträcka och ett sånt berg att cykla över. Så himla nöjd med det. Liksom bäst
när det gäller.
Löpningen
Tog god tid på mig i Transition, dvs växlingen från cykling till
löpning, hade ju gett mig gott om tid efter min monstercykling kände jag. Kände
mig stark och nu skulle jag bara ut och sladda runt 21 km. Enkel match med min
goda dagsform. Visserligen har jag bara sprungit 21 km en endaste gång i hela
mitt liv, 2018, men hur svårt kan det va liksom.
Det var kul i 200 meter. Då kände jag att det här kommer aldrig
funka i två mil. Kroppen kändes plötsligt tung och orörlig som en gravid elefant
och benen som två telefonstolpar.
Jag tuffade på men det gick långsammare och långsammare. Vid 3
km stod Det Frivilliga Serviceteamet och hejade. Jag sa att jag nog kommer att lägga
ner de här dumheterna nu, orkar inte. De körde iväg mig ändå, no mercy liksom,
och jag lufsade vidare tröttare och tröttare.
Efter ungefär en halvmil stod de där igen, Den Frivilliga
Serviceteamet. Där gav jag upp. Det var varmt som i en bastu, jag var trött, jag
orkade inte springa en meter till. Ramlade i princip ihop på en gräsplätt, kändes
nästan som en knockout, och var enligt Sofia icke kontaktbar en liten stund. Men jag svimmade inte, var bara så in i döden trött. Helt tom på kraft och energi.
Här börjar det magiska, det nästan overkliga. Hon snackar upp mig på benen, säger åt mig att äta en gel jag hade i bakfickan och peppar mig som en tok. Vi börjar gå tillsammans mot nästa depå. Jag säger att där ger jag definitivt upp, lämnar in mitt chip, jag orkar inte mer.
Vid depån häller jag i mig vatten och Cola och äter en banan, kanske trycker
jag in en energigel också, minns inte. Häller två flaskor iskallt vatten över
ryggen, över huvudet och över bröstet. Där och då förvandlas jag från Zoombie
till en Vanlig människa som inte vill ge upp, som vill kämpa ända in i kaklet,
som vill springa genom målbågen och få en medalj. Tänker också på alla som peppat mig och sagt och skrivit att jag kommer att klara det här. Då måste jag ju såklart göra det tänker jag. Så till alla er som peppat och stått i, det hjälper till så jäkla mycket, man får en extra boost av det. Jättemycket tack till alla.
Stannar vid varje depå och gör samma rutin igen, vid varenda depå, de kom ungefär var 3:e km. Får info av Sofia att om jag fortsätter i samma tempo så kommer jag klara maxtiden. I verkligheten visste hon att det var på håret, men det ville hon inte oroa mig med.
Lufsar på, Tina och Mattias möter upp när det är 2-3 km kvar och Tina ger mig en gel att trycka i mig så jag klarar sista biten.
Kollar klockan och inser att jag bör klara maxtiden om jag inte börjar
gå för ofta. När jag närmar mig sista svängen in mot målområden kommer de,
tårarna, lättnaden att jag trots allt lyckades övervinna mig själv och
fortsätta även om det tog emot. Tack Sofia.
Målgången
Svänger äntligen in på röda mattan, målrakan, och möts av ett stort jättejubel av publiken, är nästan ensam på rakan, så övermäktigt glad och lycklig så jag ser inte ens Det Frivilliga Serviceteamet och ett helt gäng med folk jag både känner och inte känner, som står där och hejar allt vad de orkar bland alla andra. Hör de bara. Blir så glad att jag till och med tar några stappliga danssteg.
Efter målgången är jag tvungen att gå åt sidan i min ensamhet för
då bryter jag ihop lite. Livet känns plötsligt så oerhört mäktigt. Jag gjorde
det. Jag visste att jag var tvungen att ge allt jag har för att klara maxtiden,
jag är ju inte ung längre. Och jag gjorde det. Det är rent av en obeskrivlig
känsla att klara något som ligger på gränsen till vad man tror sig klara.
Maxtiden var 7:30, jag slirade in på 7:21. Utan Sofias peppande under
löpningen hade jag inte klarat det.
Firade med Det Frivilliga Serviceteamet, hustru Kristina och dotter Sofia, och den cykelambulerande hejarklacken/fancluben Tina och Mattias med att bada. Så himmelsk skönt var det.
Tack till alla
Tack alla fantastiska människor som hejat och peppat på alla
möjliga och omöjliga sätt, det värmer mitt hjärta alldeles jättemycket.
Självklart ett uberjättestort tack till min coach Stina Jönsson,
utan hennes hjälp hade jag inte varit i den form jag faktiskt är i nu. Hon hade
rätt, min kropp höll, att jag inte orkade var ju inte hennes fel, det var ju
jag som misskötte mitt energiintag under cyklingen.
Hör här, drack bara 750 ml sportdryck, dvs bara en flaska, under
nästan fyra timmars hård ansträngning och stundtals i rejäl värme. Crazy me liksom,
men jag har svårt att dricka när jag inte är törstig. Fick dock i mig några
gel, men sannolikt för få. Där har vi säkert svaret varför löpningen blev en
misärupplevelse.
Idag, dagen efter rejset, är jag lite stel i benen, såklart, men i övrigt känner jag mig väldigt fräsch.
Å nu då?
Så frågan om jag vill göra det här igen. Igår var svaret såklart aldrig mer. Men redan nu börjar suget komma känner jag. Älskar träningen, utan ett rejält och lagom svårt mål har jag svårt att träna bra. Så kanske jag kör något igen 2022, men då lägger jag till simningen så det blir en ”äkta” Ironmanmedalj.
Kanske kanske kanske jag har inspirerat någon, oavsett ålder, att det är precis så här det är.
