Hässelbyloppet 10 km. Min blygsamma race report.
Före loppet
Kände mig nervös när jag vaknade. Två
år sedan senaste jag rejsade. Fattar inte varför jag var nervös, måste ju ha
varit avsevärt mycket värre att starta en Ironman 70.3 jämfört med en löpning
på i sammanhanget blygsamma 10 km. Jag har ju ändå stått på startlinjen sex
gånger i Ironmanrejs. Kanske ändå mest nervig hur jag skulle klä mig. 50/50 för
regn och ca 10-11 grader.
Du ser ju på bilden hur tankarna snurrade i skallen ang klädvalet.
Min race plan
Ta det skapligt lugnt i början så kroppen kommer in i rätt race mode. Första målet är att springa utan gåvilor fram till första depån 3,7 km. Gå igenom den och lubba igen till nästa 6,7 km och sedan hålla en jämn och lagom fart till målet. Trycka i mig en gel var 30:e minut vill jag också. Ha koll på klockan och mitt tempo. Mitt huvudsakliga mål är att springa på min ålder, alltså lika många minuter som jag är gammal, dvs 73 minuter. Mer sannolikt att jag springer som en 80-åring tänkte jag lite destruktivt i bilen till starten. Mitt andra mål var att inte ha ett sämre snitttempo än 7:30. Mitt tredje mål att ha minst några stycken löpare efter mig i resultatlistan.
Så här gick det
Ingen från det ordinarie Det Frivilliga Serviceteamet ställde upp. En skyllde på att hon bor på Mallorca, en annan (min fru) hoppade på oklara grunder av, men hade dåligt samvete för det. Då dök det plötsligt upp en på riktigt frivillig serviceteammedlem, nämligen vår son Marcus. Jag parkerade min bil hos honom och han körde mig till starten och kom och hämtade mig när jag kom i mål. Bjöd dessutom på fika och kaffebröd efter målgång. Han utklassade därmed det ordinarie Frivilliga Serviceteamet och har nu en stående inbjudan att vara en ordinarie del i Det Frivilliga Serviceteamet.
Inget regn, det slutade en halvtimme
innan starten. Perfekt. Första målet funkade, ingen gåvila innan första depån.
Sedan blev det lite tyngre till nästa depå, gick några gånger men väldigt korta
sträckor. Efter den med bara tre km kvar ännu lite tyngre så jag gåvilade några
mycket korta sträckor även då. Sista två kilometrarna kändes ändå hyfsat lätta.
Spurtade in under målbågen på 1:16, tre minuter sämre än mitt mål. Känner mig
ändå väldigt nöjd, kroppen kändes helt okey och jag fick aldrig någon mental
dipp.
Mitt andra mål, inte sämre tempo än 7:30. Prickade det exakt.
Mitt tredje mål var ju att ha
några bakom mig i resultatlistan. Där blev det succé, hela 57 män och kvinnor bakom mig
i resultatlistan, så många trodde jag inte jag skulle fixa. Jag bedömer det som
en stor idrottslig framgång.
Men åldern har en viss betydelse ändå på den fysiska kapaciteten. Jag sprang det här loppet 2015 på 1:11, 2016 på 1:09 och i år på 1:16. Har ju alltid hävdat att löpning är astråkigt, men det här var faktiskt riktigt kul. Ser redan fram mot nästa år, då jÄvLaaR serru, då ska jag slå årets tid. Längtar nästan redan.
En liten kort intervju efter rejset.
Vad händer nu då?
Just nu finns bara Vätternrundan i sommar i min tävlingskalender, men man vet aldrig, det kanske tillkommer något mer framöver. Den som äter lever får se, som ordspråket säger. Men jag fortsätter med löpning, styrka och cykling så får vi se om bicepsinflammationen ger med sig så jag kan börja simma igen efter nyår. Då kanske, om alla månar, solar och stjärnor står i rätt position, kan kanske någon halvIronman hinns med också.