Mitt 2025
Dags för en årssammanfattning. Är du yngre än mig och tycker
livet rusar på och tiden bara flyger iväg? Vänta du bara till du kommer upp i
min åldersnivå, då hinner du inte ens fylla på veckans medicinförbrukning innan
det är dags att göra det igen. Ungefär så känns hur fort 2025 passerade förbi
mig.
Okey here we go: 2025 var i mångt och mycket ett riktigt skitår. Många trista och oväntade hälsorelaterade saker hände både mig och andra i min omedelbara närhet. Såklart finns även många andra betydligt gladare händelser också.
De skador som drabbat mig har gjort att jag till och från känner mig både ledsen, deppig och ibland helt uppgiven och jag funderar över vad det är för mening med att träna. Då har motivationen till det sjunkit som en sten. Även för att min triathlonkarriär är över. Det som drivit mig i nästan 10 år tog helt slut när en axel gav upp. Plötsligt var ingenting kul att träna.
Den riktigt stora deppigheten infaller när jag tänker på att jag inte längre kan, eller orkar, göra de saker jag gjort de senaste tio åren, det är riktigt jobbiga tankar faktiskt.
Mitt stora mål var att göra i alla fall en tävling i åldersgruppen 75-79 vilket skulle skett 2026 då jag flyttas upp, eller ner, till den gruppen. Nu verkar det inte bli något rejs där, men vafan, mirakel har väl hänt förr? Får väl ha det som målsättning i alla fall. Mental påverkan kan göra underverk sägs det.
Samhörigheten och glädjen att vara en del av Team Rynkeby är också en jättestor saknad i mig, trots att det nu är flera år sedan jag slutade. Allt jag har kvar är minnen från alla de år jag var med. Roliga oförglömliga minnen. Några fina vänskaper från den tiden har jag också kvar.
Mina barn har det fortsatt bra, vilket känns så jäkla härligt. Kul att en av dem valde att bosätta sig på Mallorca, där jag och kära hustrun i år tillbringat sammanlagt lite drygt två månader. Vem kan klaga på sånt? Inte jag i alla fall.
Nu är det dags att blicka framåt, jag kommer fortsätta mina fysiska aktiviteter för att bli stark och stadig så jag kan stå emot fysikens förfall som är oundvikligt ju äldre man blir.
Nästa ålder jag hamnar i under året är som sagt 75, vilket i många yngres ögon i princip är att stå med ett ben i graven. Inom mig är känslan mer åt 60-65-årshållet och att jag är väldigt långt från att bli stoppad i en kista. Tack Garmin för att du håller med.
En stor och omvälvande grej har också hänt. Kära hustrun och jag har kommit fram till att efter 41 år i huset är det dags att skala ner vårt boende. Vi har helt enkelt köpt en lägenhet och ska nu sälja vårt älskade hus. Nya huset är ännu inte ens färdigbyggt, bara två våningsplan kvar innan taket läggs på. När det är klart blir det Sollentunas högsta hus. Vi flyttar först i oktober. Ohyggligt spännande.
Har du lust vore det ju kul om du hängde med mig även 2026, då händer många roliga saker, det är jag rätt säker på. Kanske miraklet sker att jag ändå kan avsluta min triathlonkarriär med någon kort s.k sprintdistans i Jönköping eller Kalmar. Det är så korta distanser så jag kanske kan fixa det. Tror det blir min målsättning tills vidare, alltså att kanske fixa ett sista triathlonrejs. Möjligen, kanske, eventuellt också cykla Halvvättern eller Siljan Runt.
Jag önskar dig en riktigt härlig nyårsafton och ett superbra och superlyckligt 2026.
Till sist: Fuck Trump, Fuck Putin, Slava Ukraini