Igår kväll fastnade jag framför TV:n. Idrottsgalan du vet. Hade tänkt att missa den men så gick det som det gick, jag fastnade liksom i soffan.
Många felaktiga priser delades ut. Jorå, så är det. Det står t.o.m i morgonens DN. Många av sportjournalisterna håller med mig. Fast det skriver de inte, de låtsas bara att det är deras egna åsikter.
Att ge Nanne pris som Årets Ledare var ju ett skämt. Troligen självklart i lilla Kalmar, men herregud, ute i stora världen måste det måste väl ändå anses vara vassare att fixa ett OS-guld. Pia Sundhage hade varit det rätta valet. Hade hon hetat Peter, vilket hon själv antagligen skulle vilja, hade hon helt säkert fått priset.
Och så var det ju det här med tacktalen. Bäst var simmerskan Sjöstrand. Skitsnyggt stajlad så hon såg ut som en läcker 25-åring. Men fortfarande med en 15-årings intellekt. ”åja ba, vet ente va jag ska säga liksom, fniss fniss, aa tack alla ba, fniss fniss”. Rätt gulligt.
Mest patetiska tacktal fixade Robban Karlsson, golfaren. Valet av honom som pristagare var klockrent. Men hans tal, oj, det var uselt för att vara en världsvan golfare som enligt egen utsago varit proffs i 20 år. Taffligt är bara förnamnet. Han började med en tirad om att ingen, absolut ingen, var mer överraskad än han själv att han stog där.
Ändå hade han skrivit ner exakt de orden, och precis alla andra ord han sa läsandes på en fusklapp, så han måste ju ändå ha räknat med att kunna få komma upp på scenen. Rätt gulligt det också.
Resten kan ni själva läsa i kvällspressen, men ta det med en nypa salt om du läser de blaskorna. Det dom skriver stämmer nog inte helt med verkligheten. Som vanligt alltså.
