På grund av utmaningen att hoja runt Vättern nästa år har min träningsdos ökat rejält. I stort sett varenda dag innehåller någon form av träning. Tennis, cykling, löpning eller funktionell styrka på gymmet. Min fru tycker att jag gått lite överstyr i det här projektet. Med viss rätt kanske, men det är ju så himla kul med hela den här vansinniga Vätternrundautmaningen.
Vad som än händer under den rundan FÅR jag inte bryta pga att jag inte skulle orka. Jag FÅR inte bryta av en sån löjlig orsak.
Idag t.ex cyklade jag och Sofia ca 1 mil till gymmet där vi skulle köra en lunchträning med vår PT Tommy. Han hade garanterat besökt helvetets mörkaste delar och bestämt att vi skulle få en träningsdos därifrån.
Jäklar i min lilla låda så trött jag var efter det passet. Och så säger karln att idag var det bara lite lugnt eftersom det var första passet för hösten. Tjenare.
Sen cyklade vi en mil hem igen. Det var då det hände. Hade precis kommit hem och jag skulle kliva av cykeln, men jag var så jäddrans trött att jag tappade balansen och hann inte få loss rätt fot från pedalen. Jag har såna där riktiga cykelskor som man klickar fast i pedalen och för att lossa foten måste man vrida den.
När balansen blev fel orkade/hann jag inte vrida loss rätt fot, så jag föll som en fura rätt ner i gatan.
Cykeln klarade sig fint, men de fysiska skadorna blev synnerligen omfattande. Blodvite uppstod. Hur den mentala skadan kommer att bli vet jag ännu inte, men arbetslusten fick sig nog en känga. Vi får se om jag måste sjukskriva mig ett par månader eller så för att så sakteliga kunna komma tillbaka till vardagen igen.
