Jag såg en mörk framtid, haltandes, tittandes på andra människors fysiska aktiviteter.
För mitt inre så jag mig själv sakta men säkert tyna bort som en värsta soffpotatis zappandes bland tv-program och skålar med chips och ostbågar och med massa odiskade och urdruckna vinglas.
Men ser man på. Ett mirakel inträffade. Efter första rehabpasset på gymmet så blev det plötsligt oändligt mycket bättre i benet. Det fanns alltså hopp om ett fortsatt liv.
Igår kväll cyklade jag en halvtimme på min cykeltrainer och efter det kändes benet ännu bättre, nästan helt bra.
Idag såg jag den här bilden i morgonblaskan Dagens Nyheter. Den fångade exakt känslan som fanns inom mig höromkvällen. I princip död, men så inträffade ett under, ett mirakel. Klart man då funderar på att bli religiös, jag är ju trots allt medlem i Svenska kyrkan, eller vad det nu heter.
En sån snabb rehabilitering har jag då aldrig varit med om. Funderar på att uppgradera min PT Tommy Jonsson, chefstränare i Frescatihallen, till om inte min Gud så kanske i vart fall Jesus. Kan nämligen inte tänka mig att läkningen skulle gått så snabbt om jag inte var rejält tränad i hela kroppen. Helt återställd är jag ju ännu såklart inte i benet, det gäller att bygga upp musklerna försiktigt igen, men ändå, jag har fått uppleva ett mirakel.