Vet egentligen inte, men jag tycks ha dippat en del, på flera fronter. Sen jag kom hem från tri-lägret på Mallis har jag haft hela åtta helt träningsfria dagar. På två veckor.
Förra veckan tränade jag bara simning och cykling på onsdagen och distanscykling igår. Thats all.
Löptränat har jag inte gjort sedan jag var på Mallis. Skandal är bara förnamnet.
Men jag tror nedträningen varit bra. Gjort mig gott. Så kändes det nämligen igår då vi i Team Rynkeby Stockholm körde ett distanspass på 17 mil.
Även denna gång hade jag äran att bli utsedd till Tff Road Captain i vice kapten Elin och kapten Jonas frånvaro. De valde nämligen att träna med Team Kalmar den här helgen.
Jag var även den som la söndagens cykelrutt. Vi körde i en stor runda med lunch i Almunge. Där fanns lämpligt nog en bild över målet för all vår träning, Paris och Eiffeltornet.
Ganska overkligt, vi ska cykla från Sverige ända dit. Galet.
Vi andra krigade på hemmaplan mot den stundtals brutala vinden. Vi cyklade 10 mil mot vinden, åt lunch i Almunge och fick såklart en helt underbar hemresa med den kraftiga vinden i ryggen.
Jo, om min nedträning. Den gav nog effekt. Som RC låg jag sist i klungan som igår bestod av 16 personer, för att hålla koll på allt och alla. Som parkompis hade jag lite olika personer, Micke, Lars och Sandra.
De är starka cyklister och låg mest längst fram och kämpade i draglaget. Men ibland byttes de ut och då kom dom ner till mig för att vila lite. Och så pratade vi. Och pratade. Och pratade.
Som sagt, har nog aldrig känt mig starkare under en så här lång distanscykling. Till och med så stark att jag utan problem kunde prata hela tiden. Dessutom med lite gummibandseffekt i gruppen, några ruscher då och då upp till draglaget för att prata med dom.
Riktigt riktigt kul att känna sig stark under så lång distans.
Ville göra turen så Paris-look-a-like som möjligt så vi tutade på i 10 mil innan lunch. Visserligen med flertalet småpauser längs vägen för intag av dyck och enerigtillskott.
Vill som vanligt inte hänga ut någon, men mannen på bilden här ovanför, vi kan kalla honom Putte, var allt lite smågrinig på slutet innan lunchen serverades. På bilden har han precis fått sin mat serverad. För att han ska förbli anonym har jag blurrat hans ögon så ingen känner igen honom.
På den här bilden ser man effekten av mat i Putte, se så glad han är nu. Precis som han brukar vara. En riktig spelevink. Och se så glada alla andra är för att Putte är glad igen. Så glad att jag nu inte behöver blurra hans ögon.
Att vara utsedd till Tff Road Captain är visserligen kul, men en sådan status har det ju ändå inte så teamet behöver bocka och buga på det här sättet. Jag var ju bara på väg till toaletten.
När vi kämpade oss hem rasslade till bakom oss. Plötsligt dök det upp ett gäng svartklädda skräckinjagande huliganer som verkade vilja köra över oss.
Bilden har jag snott från www.skoda.se/cykling.
F´låt, hoppas ni inte stämmer mig för olaga bildstöld.
Det visade sig var vara Team Skoda som var ute på en träningsrunda. Trots att de fullkomligt blåste förbi oss tjoade och ropade de "kämta på" "ni ser starka ut", "heja Team Rynkeby".
Det var superkul och det gav oss lite extra energi för att klara den sista jobbiga backen innan vi var klara med dagens uppdrag. Det blev lite som att kan dom klämma den här sega och jobbiga backen utan att blinka, så kan fan i mig vi det också.
Sådär fort och enkelt som dom cyklade, skulle jag också vilja göra. Lite sent att tänka på det nu förstås. Skulle tänkt på det för 30-40 år sen.
Det var söndagsträningen det.
Nu rensas det i förrådet. Min första cykel är nu såld. Här upphängd för leveransservice.
Det öppnar ju upp en smula för en vassare hoj när mitt Rynkebyäventyr är över. När det nu blir. Det blir ju ett nytt team även 2017. Tänk om jag......
Om jag var tjej skulle jag ha blivit dökär i Franz. Vilket charmtroll. Till och med på TV. Och visst sjöng han sin låt jäddrans bra. Och så fint han log mot oss.
