Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

söndag, september 10, 2017

Velothon Stockholm. Avhängd, förnedrad, kränkt

Nejdå, blev varken förnedrad eller kränkt. Kanske inte ens avhängd. Men såna rubriker säljer. Fråga kvällspressens löpsedelsnissar.

Jag genomförde ändå loppet med godkänt resultat.



Dagens road captain, Christer Norrman, hade skrapat ihop ett starkt gäng på 10, eller om det var 12 superduktiga cyklister. De flesta från Rynkeby, plus några gästartister. Och så jag. Som alltid, av okänd anledning alltid ansluter till de som är större, starkare, snabbare, snyggare än mig. Så går det som det går också. Jag blir helt enkelt avhängd.

Vid genomgången innan rejset säger Christer att vi ska sikta på under 5 timmar med 10 minuters paus i depån i Nynäshamn, vilket innebär ett rullsnitt på 33. Morsning och goodbye, tänkte jag, det kommer jag aldrig någonsin klara under 15 mil.

Sen rullade vi bort till starten och massa otrevliga tankar for genom mitt huvud hur jag skulle orka genomföra rejset.

Vet inte hur många som startade men det var tjockt med folk.
Mr Ego ser redan här en smula orolig ut.

Så går startskottet och vi rullar iväg. Efter någon kilometer har vår grupp lyckats formera sig och vi börjar trampa med rullande tvåpar. Det börjar direkt att gå snabbare än min comfort zone. Stålsätter mig att hålla ut och hänga med halva loppet ner till Nynäshamn. Jag verkligen vill det. Måste kämpa, slita, ge allt jag har.

Så gör jag, men redan efter 15 kilometer känner jag att det här kommer aldrig att funka. Så jag tar beslutet att säga morsning och goodbye till gruppen och istället sikta in mig på ett annat kul mål, att cykla det här loppet snabbare totaltid än jag mäktat med på Halvvättern. Mina tider där är 5:42 resp 5:46.

Det blev inte som jag tänkt. Men som jag trodde.
Lik förbaskat en smula snopet eftersom det inte gick
 att hänga med längre än blygsamma 15 km.

Kommer snart ikapp en liten grupp som kör i ett för mig perfekt tempo, kring 28-30, och väldigt lugnt och fint när det går uppför. Perfekt att haka på i den stundtals jobbiga motvinden.

Först ligger Wolfgang, en tysk kille. Han släpper aldrig den positionen. Bara att tacka och ta emot. Bakom honom ligger Birgitte, troligen ihop med Wolfgang. De kommunicerar i alla fall på tyska.
Sen ligger en kille från Team Magnus, Mats, sedan en okänd kille, och så jag.

Mitt eget draglag ända ner till Nynäshamn.
Vet, man får inte fota när man cyklar, men det var ingen bakom,
så jag tänkte att det ändå var okey.

Fick flera glada tillrop från omkörande som kände igen mig. Det är som vanligt superkul.

Stannade bara 7 minuter i depån i Nynäs. Ingen rast ingen ro. Fyllde bara en vattenflaska, tryckte i mig en chokladboll, men glömde bananen. Och så iväg.

Vid Nynäsdepån fanns chokladbollar, vatten, sportdryck, 
bananer och godis.

Nu blev det tomt. Ingen alls att hänga på. Jobbigt läge. Alla som blåste förbi gjorde just så, blåste förbi. För snabba för mig. Och de jag kom ikapp var för långsamma.

Sånt här har man ju varit med om som det känns ett oändligt antal gånger. Jag kanske är en ensamvarg, ska inte cykla i klunga. Särskilt inte snabbklungor. Men i en lagom klunga är det ju skitkul.

Stannar till någon minut eller två vid nästa depå, och ser man på, mina två tyska vänner startar precis innan mig. Hänger på såklart, men efter några mil får Wolfgang kedjehopp och de stannar båda två.

Jag tuggar vidare ensam igen.

Kör förbi de depåer som dyker upp, har ju en tid att passa minsann. Dricker bra, men äter mindre bra.

Pötsligt börjar mitt artrosknä att göra ont. Efter en stund rejält ont. Börjar bli jobbigt att trycka på med vänsterbenet, men inte värre än att jag kan fortsätta i samma tempo. Men ändå, vafan ska knät börja krångla för, har inte hänt förut vid cykling.

Känner vinstvittring när jag cyklar genom de södra förorterna. Alla vägar totalt bilfria, så himla härligt.

Kan du fatta, en hel tvåfilig väg alldeles för oss själva.
Snacka om lyxcykling


Snart i mål i den svenska huvudstaden.

De sista två milen är riktigt tuffa. Så nära men ändå så långt kvar. Det gör ont i knät, det gör ont i rumpan, vänsterhanden domnar hela tiden, ryggen protesterar också, förmodligen av lojalitetskäl med de andra krämporna.

Jag lider verkligen. Allt är elände. Allt. Cykling är en jävla skitsport, jag ska sälja cykeln nu, avsäga mig Team Rynkeby, börja med boule i stället. Och den där j*** Liljeholmsbron. Riv den.

Men å andra sidan är det rätt coolt att vi har hela busskörfältet för oss själva medan bilar står tvärstill i filerna bredvid.

Sista backen kvar nu bara. Hornsgatan upp. Riv den, säger bara det, riv den och gör den platt till nästa år. Kämpa Göran, eländet är snart slut. Upp till toppen, sen blir det nedför, en högersväng och så kommer den, MÅLRAKAN.

En sån magisk vacker syn. Jag älskar plötsligt Södermalm. Gör både Liljeholmsbron och Hornsgatan till kulturminnesmärken. Gör det bara.

Får min medalj och sedan ser jag road captain stå och vinka på mig längre fram. De andra i vår ursprungsklunga, snabbisarna, kom i mål nästan en timme före mig och sitter nu och snackar och äter lite.

Får en kopp inte så god soppa, men vad gör väl det en sån här dag. Känner mig ändå toknöjd med min insats. Missade Halvvätterntiden med 1 minut, lite surt, men spelar ingen roll. Glad, stolt och nöjd ändå, nu körde jag halva rejset solo, Halvvättern alltid i klunga hela tiden.

Ännu en gång släppte jag min grupp och avslutade ensam. Börjar bli van, men det är som det är. Tur jag är prestigelös i såna här sammanhang, det gör mig inte så mycket att släppa iväg gruppen. Klart det svider, men det går över rätt fort. Jag siktar alltid högt, går det så går det. Och går det inte så har jag i alla fall försökt. Det tycker jag är viktigast.


Här är merparten av gruppen jag startade med.
Mr Ego (TR -15 -16 -17 och -18), Annicka (TR -17) Lars (TR -15 och -16)
Ylva (TR -17 och -18), Tina (TR -17 och -18) 
Christer (TR -17), Mattias (TR -18)
Högst upp Petter (tror jag han heter), sambo med Annika (tror jag)
Saknas på bilden äkta paret Gabriella (TR -16) och Ludwig (TR -17 och -18) 

Av vår ursprungsklunga var det bara Lars, Mattias och såklart Tina, som en gång var en elitcyklist med ett SM-brons i någon låda hemma, som gick i mål tillsammans. Deras sluttid blev 4:49.

Övriga släppte vartefter mellan Nynäshamn och målet, och kom i mål lite senare med olika sluttider.

Min sluttid blev 5:43 och med ett rullsnitt på 27,5. Hade hoppats på ett lite högre rullsnitt, men ensam är det knepigt för mig.

Ja, det var väl allt jag hade att redovisa från min insats i Velothon Stockholm 2017. Ett kul lopp som jag sannolikt kommer att köra även nästa år.

Ett lopp kvar i år, Roslagshösten nästa söndag. Får se om jag kör det loppet, just nu säger knät ett klart nej, men det kanske går över.

En sak till bara, cykling är ju ändå rätt kul, behåller nog trots allt hojen.