Mitt 2025

Dags för en årssammanfattning. Är du yngre än mig och tycker livet rusar på och tiden bara flyger iväg? Vänta du bara till du kommer upp i min åldersnivå, då hinner du inte ens fylla på veckans medicinförbrukning innan det är dags att göra det igen. Ungefär så känns hur fort 2025 passerade förbi mig.

Okey here we go: 2025 var i mångt och mycket ett riktigt skitår. Många trista och oväntade hälsorelaterade saker hände både mig och andra i min omedelbara närhet. Såklart finns även många andra betydligt gladare händelser också.

De skador som drabbat mig har gjort att jag till och från känner mig både ledsen, deppig och ibland helt uppgiven och jag funderar över vad det är för mening med att träna. Då har motivationen till det sjunkit som en sten. Även för att min triathlonkarriär är över. Det som drivit mig i nästan 10 år tog helt slut när en axel gav upp. Plötsligt var ingenting kul att träna.

Den riktigt stora deppigheten infaller när jag tänker på att jag inte längre kan, eller orkar, göra de saker jag gjort de senaste tio åren, det är riktigt jobbiga tankar faktiskt.

Mitt stora mål var att göra i alla fall en tävling i åldersgruppen 75-79 vilket skulle skett 2026 då jag flyttas upp, eller ner, till den gruppen. Nu verkar det inte bli något rejs där, men vafan, mirakel har väl hänt förr? Får väl ha det som målsättning i alla fall. Mental påverkan kan göra underverk sägs det.

Samhörigheten och glädjen att vara en del av Team Rynkeby är också en jättestor saknad i mig, trots att det nu är flera år sedan jag slutade. Allt jag har kvar är minnen från alla de år jag var med. Roliga oförglömliga minnen. Några fina vänskaper från den tiden har jag också kvar.

Mina barn har det fortsatt bra, vilket känns så jäkla härligt. Kul att en av dem valde att bosätta sig på Mallorca, där jag och kära hustrun i år tillbringat sammanlagt lite drygt två månader. Vem kan klaga på sånt? Inte jag i alla fall.

Nu är det dags att blicka framåt, jag kommer fortsätta mina fysiska aktiviteter för att bli stark och stadig så jag kan stå emot fysikens förfall som är oundvikligt ju äldre man blir. 

Nästa ålder jag hamnar i under året är som sagt 75, vilket i många yngres ögon i princip är att stå med ett ben i graven. Inom mig är känslan mer åt 60-65-årshållet och att jag är väldigt långt från att bli stoppad i en kista. Tack Garmin för att du håller med.

En stor och omvälvande grej har också hänt. Kära hustrun och jag har kommit fram till att efter 41 år i huset är det dags att skala ner vårt boende. Vi har helt enkelt köpt en lägenhet och ska nu sälja vårt älskade hus. Nya huset är ännu inte ens färdigbyggt, bara två våningsplan kvar innan taket läggs på. När det är klart blir det Sollentunas högsta hus. Vi flyttar först i oktober. Ohyggligt spännande.

Har du lust vore det ju kul om du hängde med mig även 2026, då händer många roliga saker, det är jag rätt säker på. Kanske miraklet sker att jag ändå kan avsluta min triathlonkarriär med någon kort s.k sprintdistans i Jönköping eller Kalmar. Det är så korta distanser så jag kanske kan fixa det. Tror det blir min målsättning tills vidare, alltså att kanske fixa ett sista triathlonrejs. Möjligen, kanske, eventuellt också cykla Halvvättern eller Siljan Runt.

Jag önskar dig en riktigt härlig nyårsafton och ett superbra och superlyckligt 2026.

Till sist: Fuck Trump, Fuck Putin, Slava Ukraini

 

Mina lite ospännande memoarer 2024, den långa versionen.

Livet som pensionär tillika HUS (Heltidsproffs Utan Sponsorer) har lufsat på, dessvärre inte i den fart och takt jag velat. Årets första tre månaderna bestod av rehabträning efter en axeloperation. Den blev helt läkt först i månadsskiftet mars/april. Därmed försvann tanken/drömmen om ett sista Ironman 70.3-rejs i Jönköping på sommaren. Bara att bita ihop och flytta drömmen till 2025 istället.

Under april fick jag möjligheten att vara cykelledare under ca 2-3 veckor på Team Snabbares träningsresa på Mallorca. Första veckan var stenkul med roliga cyklingar med roliga, trevliga och likasinnade människor. 

I början på andra veckan blev det inte kul. Fick hjärtflimmer och inlagd tre dagar på sjukhus inkl en ablation, dvs elchock för att ”starta om” hjärtat. Blev bra, inga kvarstående men, fick dessutom tumme upp att fortsätta cykla och idrotta som vanligt. 

Vi, hustrun och jag, tillbringade hela april på Mallorca hos vår dotter Sofia. Riktigt najs. Som vanligt alltså.

I juni gjorde jag en Ernst, dvs började skrapa och måla alla fönsterluckor på vårt hus. Jaha, då fick sig bicepsmuskeln på den inte opererade sidan en körare så jag fick ont som fasen. Efter några månader upptäcktes att det var en inflammation i muskeln. Pga mediciner jag äter får jag inte äta inflammationsdämpande grejer. Du fattar väl själv, någon simträning var omöjligt igen.

I juni cyklade jag Vätternrundan med Ride of Hope. Funkade hyfsat bra ändå även om jag blev lite slutkörd här och var under rejset men kom i mål tillsammans med hela gänget. 

Jag och gruppens ledare, Leif Severin, bestämde att vi båda ska köra även 2025 för då får vi båda 10-årsmedaljen. Varför sluta efter nio gånger när man kan cykla tio. Lite jämnare siffra helt enkelt.

Bestämde efter sommaren att springa Hässelbyloppet 10 km i oktober. Någonting kul att träna inför nu när Ironmanrejsen inte funkar. Tränade löpning hela hösten och genomförde loppet helt okey även om jag missade min målsättning med några minuter. Ville springa på samma antal minuter som min ålder, dvs 73, men kom i mål några år äldre om man säger så.

November och dags för nytt besök hos Sofia på Mallorca där vi stannade precis hela månaden. Härligt är bara förnamnet, men det blev inte så mycket vare sig cykling eller löpning som jag tänkt, men några berg besegrade jag i alla fall på cykeln. Under den traditionella padelmatchen fick jag en muskelbristning i en vad vilket gjorde att även löpträningen fick sättas på paus.

Såklart gjorde jag även den traditionella cyklingen till Petra (en liten by, ingen kvinna) för fika och en cheesecake.

I början av december var inflammationen i armen läkt, men smärtan kvarstod. Nu blev diagnosen artros i axeln. Fick veta att mina axlar inte håller för rejäl simträning som behövs, men jag kan och bör fortsätta med styrke/rehabträning ändå. Därmed goodbye med den flyttade drömmen om Ironman 2025.

Decemberslutet blev ju lite trist, blev sjuk dagen innan julafton så julaftonsfirandet med son och hans familj fick ställas in. Tomtegubbjäv***n åkte dessutom förbi vårt hus så inga paket i år heller. Börjar snart tro att han helt enkelt inte finns. Går ju många rykten om det.

Har tränat 286 pass, vilket är det näst sämsta sedan jag började notera sånt 2014. Cyklat utomhus blygsamma 304 mil och 183 mil på trainern. Mitt mål var 500 utemil, men jag var nästan nära med fuskmail på trainern inräknat. Hur många mil jag sprungit vet jag inte och inte heller hur många kilo jag lyft.

Nu ska jag fundera lite vad för idrottsliga utmaningar jag ska hitta att roa mig med 2025. Vätternrundan är redan bokad, gärna Hässelbyloppet en gång till och varför inte en halvmara, Stockholm Half Marathon känns ju då lite lockande. Bara en ny tanke än så länge. Kan ju bli en formidabel present till mig själv eftersom jag just den dagen fyller 74 år. Den som äter lever får se helt enkelt.

Roligt att du hängt med mig på mina äventyr, hoppas du fortsätter göra det, det ger mig ännu lite mer motivation att fortsätta att träna för jag vill fortsätta att ha kul.