Frivillig tortyr

Här är gymets nya leksak. En repmaskin. Ingår i mitt nya program som jag fick igår. Du kan inte ens ana hur fruktansvärt jobbigt det är att sitta och dra i ett ändlöst rep.

I morse körde jag konditionsträning men såklart kunde jag inte låta bli den här nya leksaken igen. Alldeles frivilligt. Kan det bero på att champagne är en dyr dryck? (för dig som inte fattar, läs föregående inlägg)

Oj oj aj aj åhhh

Träning med PT-Tompa idag. Ingen lek precis. Nu är smekmånadsträningen över efter nystarten för några veckor sedan. Nu taggar vi upp träningen.

Om förra PT-Tompaträniningen gick från noll till två, så var det från två till åtta idag. Rejält jobbigt. Känns mest i axlar och överarmar, men även i lår och lite otippat även i rumpan. Tuff träning men som vanligt kanonkul med en duktig tränare som hetsar en till stordåd.

Det är rent förunderligt hur mycket mer man egentligen orkar när hjärnan ropar STOPP, SLUTA, DU ORKAR INTE MER, och någon annan säger "-fyra till, Göran". Och sen kommer räknefelet som Tompa alltid gör på sista nedräkningen då man egentligen inte orkar mer:
"- 5, 4, 3, 4, 3, 2, bara 3 kvar Göran, kom igen sista tre, sen är det vila". Jag går på det varje gång.

Min målbild med träningen är nu att vecka 9 2012 klara den där flera kilometerlånga skidbacken i Bad Hofgastein utan vilopaus. Jag har nu 145 dagar på mig att få upp min fysiska status så jag klarar den för mig tuffa utmaningen.

Vill du vara med och se om jag klarar utmaningen? Boka då in dig på vår fantastiska skidresa. Du hittar den på SällskapsResors websida.

En sak till. Om jag inte klarar utmaningen, så kommer jag att bjuda alla (vuxna) resenärer på ett glas champagne på after ski´n.

Yogaprojekt ett och två.

Idag har jag provat Poweryoga istället för det sedvanliga gympasset. Icke min kopp av the.

Kändes som ett långt utsträckt stretchingpass till japansk musik. Men jag blev ändå svettig och så här efteråt känns kroppen väldigt mjuk och skön. Så helt bortkastat var det inte.

En liten delfundering bara. Även här deltog nio eleganta damer. Och så jag. Märkligt.

Poweryoga var första gången, däremot har jag sedan i maj deltagit i ett delprojekt som ingår i det större strokeprojektet som jag deltar i efter min stroke.

Vi är en liten grupp som varje onsdag har medicinsk yoga och vi kommer sedan att jämföras med en annan grupp som inte haft yoga. En ganska stillsam form av yoga där vi får jobba dels med vår andning och dels med våra olika hjärnhalvor så de blir ännu duktigare på att samarbeta. En ganska skön timme där jag känner mig väldigt avslappnad efteråt.

Tyvärr är jag inte den bästa av yogaelever. Vi ska helst göra minst 30 minuter yoga varje dag på egen hand, men det fixar inte jag. Min stressnivå är alldeles för hög. Å andra sidan är jag väldigt mycket duktigare på att träna fysiskt istället och syrrorna som sköter projektet säger att det kan vara lika bra. Huvudsaken är att man gör någonting och att det man gör känns bra.

PS. Övningen på bilden ingick inte i dagens pass.

Statistik och Approved

Jag har som du märkt varit inne i en ickekommunikativ fas med omvärlden.

Ännu en läkarkongress har gått av stapeln och som vanligt tror sig dessa oerhört viktiga VIP-läkar-människor att de köpt både buss och busschaufför och att inga kör- och vilotidsregler gäller för just läkarbranschen.

Men vi har alla bitit ihop, kämpat och löst allehanda problem, både så att våra kära kunder fått som de vill samtidigt som alla förare fått sina vilotiderna att funka.

Trots allt. De kära läkarna hjälper ju ändå till att betala våra löner. Inte nog med det. Några av dem håller oss kvar i livet också.  Och dessutom, icke att förglömma, läkare är jääääävligt bra att ha när man behöver dem. Jag känner i alla fall en oerhört stor tacksamhet för den läkarvård jag fått det senaste halvåret. Då biter man gärna ihop lite extra vid sådana här tillfällen.

Så till statistiken som jag utlovade i rubriken.
-5
-5
+10

Dessa värden fick jag igår vid min första halvårskontroll efter stroken. Faktiskt på dagen 6 månader efter den olycksaliga söndagen i mars.

-5 är vikten, nu är jag nere på tvåsiffrigt. Fantastiskt. Det andra -5 är mitt midjeomfång. Jag har fått går ner en storlek på brallorna för att de inte ska glida ner på knäna. Fantastiskt. Det tredje värdet är humörkoefficienten. Fantastiskt. Sen tog de förstås en hel hoper andra prover också och alla visade kalasbra värden.

När jag gick därifrån fick jag min efterlängtade stämpel i pannan: APPROVED. Nu är det bara att köra på till nästa servicekontroll i december.

YIHAAAA!

Personligt meddelande

Till min bror: vår syster trodde att Iphone 4 heter Ipod 4. Kan du fatta vad jag garvade åt detta?

Slut på meddelandet.

Tuppen i hönsgården

Körde ett stentufft konditionspass på gymet i morse. Brukar vara rätt tomt där kl 07. Men idag efter en stund så kom det in en kvinna och började träna i maskinen bredvid mig. Sen kom en tjej till, så ännu en och så kom de plötsligt i en strid ström och plötsligt var jag omgiven av icke mindre än nio eleganta damer.

Jag tänkte "whau, är det så här det är att vara 60? Kvinnor som dras till mig som magneter till min pacemaker?"

Men till min hustrus stora glädje fick jag inte ett enda skamligt förslag. Jag fick faktiskt inte något förslag alls. De kollade inte ens på mina snygga överarmsmuskler, de var helt fokuserade på sin egen träning.

När jag gick därfrån fick jag svaret varför det var ovanligt många tjejer där, morgonens bodypump-pass var inställt.

Klas (Göran) Klättermus

Idag löste jag ut en av min födelsedagspresenter. Testade för första gången klättervägg. Helkul. Men jobbigt för fingar, underarmar och axlar. Klättring kommer inte att bli min nya hobby, men jag gör det gärna fler gånger.

Måste dock jobba mer med mitt psyke. Gav upp alldeles för lätt typ 2 meter kvar till toppen. Men när man är där uppe 10 meter ovanför golvet, väggen lutar lite utåt och armarna skakar fulla av mjölksyra så känns geuppalternativet som det enda alternativ som finns. Men nere på golvet igen blev jag skitförbannad på mig själv att jag inte höll ut och prövade tills jag ramlande och blev hängande i säkringslinan.

Måste ta ett snack med PT-Tompa och lägga in mental träning i gympassen framöver, så här får det inte vara, jag är ju vuxen nu.

Jämnvikt

Regeln är jätteenkel: båt upp, humör ner. Jämnvikt.

Kul till tusen

Tusen gånger fantastiskt. Detta är mitt tusende inlägg sedan jag öppnade bloggen Görans Funderingar i april 2006. Tusen funderingar, inte undra på att en propp gick i skallen i våras. Överhettning kanske.

Men du, ännu mer fantastiskt är ju att StockholmsBuss nu har blivit utsett till Stockholms bästa bussbolag. Det visste du kanske inte, men nu vet du. Känns tusenfalt fantastiskt.

Tack alla kunder och ett särskilt tack till den stora oberoende och kompetensfyllda juryn som bestod av:
Kristina Demnert, Marcus Demnert, Kajsa Demnert, Albin Demnert, Valter Demnert, Sofia Demnert, Ingrid Demnert, Gunilla Demnert, Gunnar Demnert, Magdalena Demnert, Ellinor Demnert, Agnes Demnert samt juryns ordförande Jonas Gustavsson.

Själv fick jag pga jäv inte vara med i juryn eller påverka dess beslut.

Jag klarade inte trycket

Bara att inse. Jag klarade inte det massiva trycket från bloggläsarna i Skåne. Jag känner mig nu tvingad att hålla även på Rögle under hockeysäsongen. Ett skånelag. Bara för att de har grönt och vitt precis som Hammarby hade.

Men visst, jag är inte den som är den. De får bli mitt tredjelag, ännu så länge alldeles före Bajen Fans, men långt efter DIF och AIK.

Problemet för mig var att hitta en godkänd koppling till varför jag ska hålla på ett Skånegäng. Färgerna grönt och vitt håller inte som skäl, men då kom jag på att min brors fru är född i Skåne och vips, så är mitt beslut rättfärdigat.

Rögle, klapp-klapp-klapp, Rögle, klapp-klapp-klapp.

Vilken serie spelar de i föresten?

Pest eller kolera?

Rubriken är inte särskilt allvarligt menad, men jag kom på en grej angående mitt förra inlägg.

Ska jag heja på Djurgården eller AIK i hockey nu när Hammarby hockey inte finns? Svår fråga att ta ställning till och många faktorer som måste beaktas.

AIK har en hel del minus att bära på, beroende på min uppfattning om dess styrelse för några år sedan då jag själv ingick i Hammarbys styrelse. Man kan säga att de inte alltid hade helt ärliga avsikter i alla sammanhang i umgänget med Hammarby. Men det var då, även där har man förmodligen rensat ut gammalt skräp.

Okey, jag gör så att jag lägger båda gängen till mitt hockeyhjärta och hoppas de båda spelar skjortan av alla lantisgäng. Och så kollar jag lite då och då på Bajen Fans websida för att kolla hur det går för dom.

Nu vet du var jag står i ärendet.

Kultur slash äntligen

Det här klubbmärket, det är kultur det. Hockeykultur. Riktig hockeykultur. Dessvärre finns inte Hammarby hockey längre, det gick åt pipsvängen för några år sedan. Visserligen startade några entusiaster Bajen Fans, men det är ändå inte riktiga Bajen.

Har lite svårt att ta till mig den föreningen som en äkta Bajenföreningen, fast det är väl egentligen det som det är. Det är ju riktiga Bajare som startade upp nya föreningen och så här långt har de ju presterat ett fantastiskt resultat. Respekt, trots att många av dem märkligt nog motarbetade möjliga lösningar för att Hammarby hockey skulle kunnat fortleva.

Men om några år kanske Hammarbyalliansen tar till sig den föreningen i den riktiga Hammarbyfamiljen och då blir även Bajen Fans en äkta Hammarbyförening. Hoppas det blir så.

Och äntligen, rackarns så kul att hockeysäsongen börjar igen. Fotboll är ju trots allt lite mesigt och segt att titta på.

Okey, jag bjuder på det här

Fick nu en liten film från gårdagsmiddagen. Den är tämligen privat, men det känns som att du och jag känner varandra, därför bjussar jag dig på denna min kanske en smula överdrivna reaktion. Tycker också att reaktionen tyder på att min mentala status är mer åt 6-årshållet än 60-årshållet. Jag sa ju det.

Okey, here we go:

Uppvaknandet till verkligheten

Vaknade upp i morse som en 60-års-rookie efter en kanongod middag i går på restaurang El Diablo. Förrätt med kantareller, hjortinnerfilé till huvudrätt och en slags Brownie som efterrätt. Margerita (sååå jäääävla god) som fördrink och ett urgott vin till maten.

Men jag känner mig lite osäker trots allt. Vet inte helt säkert hur man uppträder som en 60-åring, har aldrig prövat det tidigare, men jag upptäckte omedelbart en av nackdelarna. Man verkar bli så jäkla trött, orkade knappt rulla mig ur sängen ens. Hur ska det här gå?

Du kommer ihåg mitt inlägg häromdagen om våra två busstidningar? Den ena skickar prenumerationserbjudande vi redan har och den andra, Tidningen Bussbranschen, skickar blommor och gratulerar på min bemärkelsedag. Två olika sätt att hantera en kund. Tack snälla Bjarne och Lena.

"-Presenterna Göran, presenterna" hör jag lång väg att du undrar över. Du är så materialistisk, presenter är oviktiga, tanken är viktigare.

Men okey då, jag fick en upplevelsepresent, jag ska få klättra på klättervägg. Låter kul. Sen fick jag grejen som jag hade på min önskelista till Tomten inför förra julen och som jag av okänd anledning inte fick.

Nu fick jag den. En snöslunga. Jo du, en snöslunga. Så nu hoppas jag på mycket snö lokalt över Sollentuna.

Farbror Göran

Idag blir jag officiellt en farbror. Men jag tror det är fel.

Min mamma säger att jag precis idag för exakt sextio år sedan kom till världen på hennes egen födelsedag. Skulle jag alltså vara sexti? Möjligen sexi men icke sexti. No way.

Mamsen måste tagit fel, jag kan inte vara äldre än 40, absolut max 50. Sånt känner man.

Men okey, det är väl bara att acceptera. Grattis till mig. Och till mamsen som fyller 88 år idag.

Som vanligt kan du sända lämpliga presenter till vår kontorsadress. Gillar bl.a godis. Även presentkort till ställen där man kan köpa buss vore kul att få.

Jag tar absolut inte illa upp om presenterna kommer några dagar efter själva bemärkelsedagen, dvs idag, det stör mig inte alls. Det är presenterna som är viktiga, inte själva dagen. Du fattar va?

I afton är jag bjuden på krogen av kära hustrun för en stilla och romantisk 60-årsmiddag. Ville inte ha någon stor baluns, jag hade mitt stora party när jag fyllde 50, det får räcka.

60 bast!? Jag? Nä nä, finns inte en chans.

Back-to-before

Har redan berättat att projekt "back-to-before" har startat. Alltså min personliga träning för att komma tillbaka i den kanonform jag var i för ett halvår sedan, innan allt mitt hälsoelände startade. Alla inblandade säger för övrigt att jag klarade eländet så pass bra delvis beroende på att jag var så vältränad.

Började för två veckor sedan med min PT (Personlig Tränare för dig som är okunnig) och fick ett helt perfekt uppstartsprogram som jag nu ska köra några gånger för att väcka liv i kroppen. Sedan blir det ordentlig hårdkörning är meningen. Mitt mål är att vara bättre tränad inför skidresan på sportlovet än någonsin tidigare. Det är kul med uppsatta mål.

Idag kändes det helt fantastiskt. På uppvärmingen hade jag Amy MacDonalds This Is The Life i lurarna och fan i mig vad jag kände mig lycklig och glad när endorfinerna sparkade loss i hela kroppen. Lyckokänsla bara av låttiteln. Ville knappt sluta trampa på maskinen. Men det gjorde jag och gav mig sedan hän åt baksida lår, framsida lår, vaderna, armar, axlar, skuldror och så lilla maggen förståss.

Hela kroppen fick sig en rejäl genomkörare, och nu sitter jag här på kontoret och berättar hur härligt det är att träna. Det tror man inte när man inte prövat. Nu blir det en kopp nybryggt kaffe.

Trovärdigt eller bara bondfångeri?

För dig som inte känner till.  I vår bransch finns en sammanhållande organisation som heter Bussbranschens Riksförbund. Och så finns en busstidning som heter Resor och Trafik och Trafikforum som är BR:s så kallade medlemstidning. Och så finns en annan oberoende tidning som heter Tidningen Bussbranschen. De kämpar i princip om samma läsare och om samma annonsörer.

I senaste numret basunerar chefredaktören för Trafikforum ut denna ledare:

Då undrar jag så här. Han skriver att de har 3.600 prenumeranter och så slår han sig för bröstet och meddelar lyckligt att denna upplaga är deras största någonsin, nämligen över 7000 exemplar. Sannolikt har de även sagt så till eventuella annonsörer. Konstigt vore det annars.

Mitt företag får normalt två tidningar, ett gratisex för att vi är medlem i BR och ett ex som vi betalar för.

Nu till det inte särskilt trovärdiga i tidningens påstående. Vi fick TVÅ extra tidningar med erbjudande om prenumeration som vi redan har. Alltså fyra ex istället för två. Det innebär ju att upplagan bara till vårt företag ökade med 100 %.

Har svårt att tro att det bara var vi som fick dessa extra tidningar. Om 3.600 prenumeranter fick dubbel uppsättning så blir det en totalupplaga av, hör och häpna, 7.200 exemplar. Alltså nästan på pricken det antal som tidningen påstår är viktiga beslutsfattare i bussbranschen och som får den unika chansen att teckna prenumeration. Som vi redan har.

Någon som tror att ny viktiga beslutsfattare får tidningen och ropar ÄNTLIGEN? Någon? Näe, ser inte en enda uppsträckt hand någonstans i Sverige. Jo där ser jag ju, runt fikabordet på tidningens redaktion sitter några journalister och viftar med alla armar de har.

Men det räcker inte, svaret på frågan i rubriken blir otvetydligt: NEJ resp JA. Men det är ju bara vad jag tycker.

Hur gör jag nu då?

Oups, jag har kommit till ett vägskäl.

Mitt första inlägg på den här bloggen skrev jag i april 2006. För några år sedan bestämde jag mig för att skriva 1000 inlägg, sedan fick det vara klart.

Nu upptäckte jag att fram till nu har jag skrivt 990 inlägg. Några har roat folk, några har retat upp folk. Men i huvudsak skriver jag för min egen skull. Det är kul att skriva helt enkelt och det blir som en slags dagbok.

Men nu är det bara 10 kvar alltså, och så slösar jag bort ett av dem med detta meningslösa inlägg.

Så nu är frågan, ska jag följa mitt eget beslut eller är jag en karl som kan ändra sig? Hmm, svår fråga. Det är ju så modernt med sociala medier, och det här räknas väl som en sånt.

Facebook känns lite fånigt med alla löjliga inlägg typ, "nattinatti, nu går jag och lägger mig". Eller "Snart hemma, tufft i trafiken". Eller "Såg en fågel idag". Eller "godnatt älskling".

Men sån väljer man ju själv om man vill läsa eller inte. Precis som den här bloggen som möjligen kan beskrivas som ett utökat Facebook. Privata funderingar fast lite längre än två meningar.

Som sagt, nu bara nio inlägg kvar. Måste fundera lite om det blir fler. Har du något bra råd?

Så var vi då igång igen

Kulturrallyt är igång med höstsäsongen. Stadsteatern fick första besöket där föreställningen Ieto gavs. Ett kort gästspel av två franska artister. Endast tre föreställningar. Mer cirkus än något annat.

Inget ord sades på 1 timme och 15 minuter. Bara hisnande balansakter med och på bänkar. Stundals alldeles fantastiskt, men slutet var ett rent antiklimax. Men strunt samma, helheten får godkänt.

Utanför teatern pågick någon slags matmässa med mat från hela världen. Luktade internationellt. Mitt i Stockholm.

Humor på hög nivå

Eftersom en av anledningar till att jag bloggar är att roa lite så kunde jag inte låta bli att sno det här från min dotters blogg. Livet blir ju så oändligt mycket roligare med lite humor inblandat i all jobbig vardag. Tycker jag.

Det här klippet hittade Sofia i en mycket seriös tidning om löpning. Schyssta tips, men måndagsträningen kommer jag nog att stå över men tisdagspasset verkar lagom ansträngande.

Eniro = bluff. Eller?

Läste i DN idag att Eniro polisanmälts för någon typ av bedrägeri. Helt rätt. Under de senaste åren har även jag haft rätt bökiga relationer med Eniro.

Det går baske mig inte att hålla isär alla som ringer därfrån som presenterar den ena annonseringen efter den andra. Precis som i artikeln i DN så har det slutat med märkliga slutsummor på saker man trodde man sagt nej till.

Personligen har jag nu placerat Eniro i samma kategori som de vanliga s.k. blufföretagen, dvs de är skojare som sysslar med någon slags bondfångeri. Deras sätt att presentera visningar, klick, antal sökningar är ju stundtals rent skrattretande.

En gång i tiden var Eniro en mäktig institution med sina kataloger som var det allenarådande sättet att hitta det man ville hitta. Men tiderna har förändrats. Idag är Eniro bara en i mängden av massor av olika söktjänster på nätet. Eniro är varken bättre eller sämre än Google, Ask, Yahoo, Hitta och andra sökmotorer.

I det här fallet lever jag som jag lär. Ända sedan 1990 har vi betalat larvigt höga priser för att synas i Eniros kataloger och under de senaster åren också på deras söktjänst på nätet.

Men nu är det slut med det. Idag går allt att mäta och av okänd anledningen är det en grov misstämning mellan Eniros påstående om hur många som klickat sig vidare till vår sida jämfört med vår mätning hur många besök som kommer från Eniros sida.

Resultatet är så klart och entydigt att jag därför precis sagt nej tack till all form av annonsering på Eniro. På det spar vi ett sexsiffrigt belopp som vi istället kommer att använda på ett mer lönsamt sätt. Känns som ett bra beslut. Det enda som är dåligt är att jag inte tog beslutet för flera år sedan.

Man blir så glad

Kommer du ihåg Postens gamal slogan "Ett brev betyder så mycket" ?

Den moderna varianten, som inte längre Posten har med att göra är "Ett mail betyder så mycket".

Fick en handfull snälla, rörande och omtänksamma mail efter mina inlägg om min viloperiod förra veckan på hospitalet.

Man blir så, f´låt uttrycket, jävla glad över såna mail. Tack.

Säsongpremiär

Så var den då avklarad. Den efterlängtade säsongpremiären i tennisligan. Första matchen sedan proppen gick i slutet av mars.

Under min frånvaro från tennisen åkte jag hiss rakt ner i seriesystemet och jag börjar nu om i lägsta divisionen. Lika bra det för jag har tappat otroligt mycket i både tajming och kondition.


Trots detta kära läsare, så lyckades jag vinna matchen. Visserligen mycket knappt, men en seger är alltid en seger. Men herrejesus så trött jag var när matchen var slut.

Men sånt går att ändra på. På fredag startar projekt "back-to-before", dvs då blir första träningen, återigen sedan proppen gick, med PT-Tompa. Efter det blir det gym minst två, förhoppningsvis tre gånger i veckan.

Jag har gjort slut

Mitt förhållande med Berit är slut. Hon blev bara så jobbig. Hängde efter mig som en igel, stod vid sidan om sängen hela tiden, följde mig när jag skulle hämta mat, ja överallt. Men värst var att jag inte ens kunde gå på toa utan att hon skulle följa med.

Men under några dagar så fyllde hon min kropp både med smärtstillande morfin och nödvändig energi, vilket jag är henne tacksam för. Hon blev allt lite stött när jag igår sa att nu får det vara nog, från och med nu vill jag aldrig träffa dig eller dina medsystrar någonsin mer.

"-det gör mig ingenting lilla Göran, det finns minsann många andra som behöver mig."

Sen tog jag hissen ner, gick ut i friska luften, drog några djupa andetag och tänkte "nu är jag på spåret igen, livet är allt bra härligt. Trots allt."

Valde en gul taxi från 020 och sa "kör mig hem". Helt osannolikt hittade han inte ens ut från sjukhusområdet.. Finns det inga inträdeskrav för 020-förare?

När jag kom hem fick jag en bamsekram av hustrun. Och där befinner jag mig än. 

Min date

Det här är Berit, min date på festen jag nämnde tidigare. Man kan säga att hon är rejält fäst vid mig.

Partaj

Sjuksyrrorna vill ha mig kvar ytterligare ett dygn. Tror de var en man kort på personalfesten i kväll.

Hajaru, destillerad sprit och morfin. Kommer bli kanonkul.

Drogad

Så här ser en morfindrogad bussåkare ut. Rätt ful om du frågar mig.

Det är ju själva fan

Tar det aldrig slut? Ligger på DS igen. Nu med inflammation i tarmfickor.

Har listat några saker

Jag börjar med det ledsamma:
1. Allsång på Skansen är slut. Inte för att jag sett ett helt program någon gång, men symboliken kära du, symboliken. Allsång slut=slut på sommaren.
2. Har bara seglat min segelbåt två gånger. Kommer heller inte att bli mer än så i år.
3. Jag bara jobbar och hinner inget mer.
4. Skolan börjar. Inte för att jag längre går i skolan, men symboliken kära du, symboliken. Skolstart=slut på sommaren.
5. Stockholmstrafiken. Inte för att jag själv kör där särskilt mycket, hinner inte, men symboliken kära du, symboliken. Trögflytande trafik=slut på semestrar=slut på sommaren.
6. Frukosttennisen tar slut.
7. Min sjukjournal blir allt längre. Igår drabbades jag av ett slags akut ryggskott/muskelkramp. Måste pga detta avstå dagens frukosttennis. Damn it!

Saker jag blir glad av:
1 A. Ovanstående punkt 7 omhändertagen av naprapat/kiropraktor.
1 B. Hösten kommer. En härlig årstid den också. Trots allt.
2. I morgon får jag min nya bil.
3. Barnbarn Albin börjar "riktiga" skolan. Han tappade lämpligt nog sin första tand  bara några dagar i förväg. Ger ett coolt och tufft machoutseende.
4. Min mor mår bra.
5. Vi har värdsamånga uppdrag med våra bussar. Rekordsommar.
6. Vår nya lilla röda lillbuss har fått otroligt mycket uppmärksamhet ute på stan.
7. Min pacemaker har gett mig ett nytt liv. Berättar mer om det en annan gång.
8. Skidresan sportlovet 2012 klar att börja säljas. Vi har redan fått 4 bokningar. Läs mer om den på "Sällsis-sidan, SällskapsResor Där kan du såklart också boka in dig på den.
9. Att jag och mina medarbetare bidrar till Sveriges välfärd genom att idag inbetala en i mina ögon ohyggligt stor summa pengar till staten avseende skatter och arbetsgivaravgifter.
10. Att titta på den här bilden:

Göran On Tour

Tog en liten road trip till Småland igår. Vackert landskap. Och som alltid fantastiskt trevliga människor. Det är något speciellt med smålänningar. Det har jag alltid hävdat.

Anledningen till min road trip var att i nyaste lilla bussen, så var guidestolen inte helt hundra så den måste åtgärdas. Vi vill ju såklart att alla stockholms guider ska kännas sig väl tillrätta i våra bussar.

Även om en del guider ibland har lite svårt att hitta våra bussar när de står INNE i diverse ankomsthallar. Alltså guiderna, bussarna står där de ska stå. Men det är petitesser, det är så trevligt när en upprörd guide ringer till jouren och undrar var bussen är.

"- hej, jag har en grupp som ska åka med er, men jag hittar inte bussen"
"- men om du går ut från terminalhallen så ser du nog bussen ute på parkeringen".
"- jaha, okey. Titta där är den ju".

Sånt händer faktiskt några gånger per säsong. Lika roligt varje gång.

Men igår hade jag tur. Hittade några smålänningar, Tommy och Jerry från Autocuby i Åseda och Janne från Jannes Lastbilsservice, även han i metropolen Åseda. Misstänker att de alla är avkomlingar i rakt nedstigande led från Raskens. Duktiga, dugliga, arbetssamma och framförallt så inihelvete envisa.

Jag kan säga så här. Om jag skulle fixat detta själv så hade jag efter en kvart ringt till fabriken och beställt en ny guidestol.

Först började de lite lugnt:

Sedan blev det lite tuffare tag:

Efter några timmar blev det: "nä ju jävlar i mitt lilla soldattorp". Själv blev jag så rädd så jag nästan tappade kameran.

Efter några timmar så satt äntligen guidestolen på plats, precis i samma skick som en ny. Då skulle vi "te och dricke en köpp kaffe".

Det var en supertrevlig road trip. Hade tänkt hälsa på i Vetlanda också, men tiden rann iväg för långt. Får bli en annan gång.