Stockholm Triathlon. Race day. Min race report

Det är kul med tävlingar. Lite läskigt. Lite spännande. Fjärilar i magen som flyger runt. De slutar aldrig att hitta till min mage trots att åren går.

Dagen innan ett race är det svårt att ha koncentration på flera håll.

Man blir liksom splittrad när ett race knackar på dörren.

Ingen bra start på dagen med stort D. Väcktes kl 01:30 då jourtelefonen ringde. En chaufför hade problem med en trilskande buss. Problemet löstes och jag gick tillbaka och svimmade i sängen igen.

Kl 05:30 ringer jourtelefonen igen. Ett nytt men rätt onödigt problem som inte var ett problem löstes på 30 sekunder. Boom ner på kudden igen och nu sov jag ända till 07:30.

Näe, inte sova bort sin ungdom, ett kul race väntar vid lunchtid, supersprinten i Stockholm Vattenfall Triathlon. Så upp och hoppa.

En rätt sömnig men god och nyttig frulle inmundigades lite halvt sovandes

Pre race
Dotter tillika medarbetare Sofia ämnade även hon starta i supersprintdiciplinen. Samling en timme innan start tillsammans med medföljande make/svärson/fotograf Jonas och lite uppladdning med god pastasallad.

Fröken Ego, i rakt nedstigande led från Mr Ego, 

svärson/fotograf Jonas och Mr Ego äter laddmat i solen.

Klockan gick lite väl snabbt, så plötsligt fick vi lite bråttom till incheckningen.

På vägen dit behövdes det inre trycket lättas lite. En modern pissomat gjorde det enkelt.

Paparazzifotografer finns överallt

Vi blev tilldelade en plats i transitionzonen allra längst bort i zonen. Betydde en lång löpsträcka med våtdräkt från simningen men bara en kort bit till cykelstarten. Och tvärtom på tillbakavägen, en kort bit med cykeln och en j****igt lång bit att springa innan löpdelen började. Mycket bra att slippa springa långt i cykelskorna.

Supertaggad och rätt nervös. 
Dags att kränga på våtdräkten och
springa bort till startområdet.

Simningen
Gemensam uppvärmning. 91 kvinnor och män på startlinjen. 400 meter i stökigt och skvalpigt vatten.

Kände mig ohyggligt nervös när de släppte ut oss på startbryggan. Men flera heja-heja och high fives från några Rynkebykompisar värmde gott i hjärtat.

Snart går starten

Brööööl, starten gick. Tänkte köra det som jag fick tips om på Try Tri-träningen, kör 10 crawltag, 10 bröstsim, 10 crawl osv. Började med att räkna till 10 crawl, sen gick jag över till bröstsim och började räkna om. Plötsligt märkte jag att jag var uppe i 75 och insåg att det var nog lika bra att fortsätta med bröstsimmet. Kändes bra och enkelt. Hade trots allt förvånansvärt många simmare bakom mig, de flesta tjejer.

Till slut, efter en evighet, nådde jag bryggan och det var dags för nästa gren.

Som stolt far har jag nöjet att meddela att dotter tillika medarbetare Sofia var snabbast av alla, både män och kvinnor på simdelen. Hur coolt är det inte att vara pappa till en sån?

Cyklingen
Måste träna mer på att kränga av mig våtdräkten, det tar för lång tid helt enkelt. Men på med cykeldojor och hjälm och kort sprint bort till cykelstarten. Ajabaja om man sätter sig på cykeln i växlingsområdet, då blir man diskad. Man blir även diskad om man rör cykeln innan man satt på sig hjälmen. Did no mistake.

Så bar det det iväg i som jag tyckte en ohygglig fart. Körde förbi horder av cyklister.

Black Devil har lite lattjolajban på Norr Mälarstrand.

Låg i omkörningsposition hela racet.

Det här är min grej. Blev inte omcyklad av någon trots att det vimlade av cyklister från alla olika tävlingsdistanserna.

När jag kollade min snitthastighet blev jag grymt besviken. Riktigt rejält besviken. Min snitthastighet var 28,6 att jämföra med förra årets 29,9. Skit också. Undrar varför det blev så, det kändes ju kanonbra i hela kroppen. Inte ens problem att cykla i Västerbronstigningarna den här gången.

Men jag är fortfarande vassast i familjen. Spöade Sofia med hela 14 sekunder. Ett annat ord är evighet. Ännu ett annat ord är utklassning.

Fast ärligt, jag är grymt imponerad av hennes cykling, för hon cyklar aldrig, hon hatar cykling. Ännu en besvikelse, jag borde ha cyklat ifrån henne ännu mer.

In i växlingsområdet igen, av med cykeldojjor och på med löpardito. Tryckte i mig en gelbomb för säkerhets skull.

Löpningen
Och så iväg ut på löpsträckan som enligt reglerna skulle vara 2,5 km. Den var 3,2 km.

Det är nu det händer.

Springer de här 3 kilometrarna för mig rekordsnabbt. Och rekordjämnt. Har nog aldrig sprungit bättre i vuxen ålder. Sååå jäkla kul.

Lika besviken som jag blev över cyklingen, lika glad blev jag för det här. I mina bästa stunder snittar jag 7 och lite drygt det på träning. Bäst när det gäller. Typ.

Löpsträckan som var 3,2 km.

Sen gör jag ett idiotiskt och pinsamt misstag vid målgången uppe på Slottsbacken. Då springer man på en blå matta. Högst upp så delar sig banan, målgång till vänster på blå mattan och till höger utan matta för de som kör de längre sträckorna.

Sista kraftansträngningen uppför Slottsbacken.

Måste snarast köpa nya snyggare löparskor.

Jag är trött och bara följer en tjej som håller höger. Efter 50 meter inser jag mitt misstag och får vända om och sikta till vänster. Usch och fy och jäkligt onödigt.

Det bidde en liten omväg på kanske en halv minut. Stupid me.

För kalenderbitarna

Vetetusan hur de räknat ut minut/km resp km/h, men fel är det. 

Här kan du jämföra Familjen Ego, far och dotter

Den här bilden måste klickas på för att du ska kunna se ordentligt.

Dotter tillika medarbetare Sofia kom trea av 70  i damklassen och jag kom på plats 19 av 21 i herrklassen och på plats 52 totalt av 91 startande i supersprintklassen. Inte mycket att skryta med. För min del alltså, Sofias resultat är ju kanonbra.

Fast det är klart jag är nöjd med plats 52, jag spöade ju massor av duktiga tjejer.

Men jag kom etta i min åldersklass. Det står ju där jättetydligt. Men högst sannolikt var jag den ende i den klassen, så det är väl inte heller så värst mycket att skryta med. Eller det kanske det är, jag ställde i alla fall upp i motsats till alla andra åldringar som inte gjorde det.

Far och dotter. Stolta, glada och nöjda. Med viss rätt.

Sammanfattning
Så jäddrans kul tävling det här är. Massor av publik, man känner sig nästan som ett proffs. Idag många kända ansikten som hejade fram mig lite här och där. Absolut superkul som ger en extra kick och adrenlinskjuts. Tack ni som gjorde min dag ännu roligare.

Är hyfsat nöjd med simningen, men ångrar i efterhand att jag inte försökte crawla mer. Missnöjd med cyklingen, fattar egentligen inte hur jag kunde vara långsammare än förra året. Fattar inte.

Superdupernöjd, på gränsen till fånigt nöjd, med löpningen.

Nästa år lutar det åt att jag uppgraderar mig lite och kör sprintdistansen istället.

Men ett slags beslut togs i alla fall i samråd med med min assisterade sim-PT Sofia. Jag kommer framöver att fokusera på bröstsim istället för crawl. Känns fortfarande inte bra att crawla i motsats till bröstsimmet som jag känner mig mycket mer komfortabel med. Eller rättare sagt, jag kommer att träna 80 % bröstsim och 20 % crawl. Känns som ett vettigt och bra beslut.

Nu gäller 100 %-igt fokus på nästa äventyr, cyklingen till Paris. Det är nära nu, på fredag drar vi.

Snart race day. Igen.

Förberedelserna står nu som spön i backen. Särskilt inför Pariscyklingen. Mycket att tänka på, inte bara att den fysiska formen är på topp. Det är den, kan inte vara annat för sedan 1/11 2015 då Team Rynkeby Stockholm 2016 började träna, har jag genomfört 230 träningspass. Eller fysiska pass snarare. Rätt många. Djisus, vad många när jag tänker efter.

Det var varit simning, spinning, löpning, styrka, tennis och såklart cykling. Min fysiska status har nog aldrig någonsin i mitt liv varit bättre. Så jag känner mig väldigt redo inför Paristuren.

Till och med frillan är nu intrimmad och fått Parislooken. Nej, benen får förbli orakade. Så pratar vi inte mer om det.

Min frissa sedan många år tillbaka, Gun, fixar

min frilla på mindre än 5 minuter. 

Jag är alltid lika skraj att hon ska ge sig på 

mitt getabocksskägg under läppen.

Men trots allt, Paris är ändå bara ett delmål. Mitt stora mål är ju en Halv Ironman 18 september. Det är den här bilden som legat på näthinnan under i princip alla mina träningspass. Plus en och annan backjävel på vägen till Paris förstås. Jag vet vilka dom är och var dom bor. Just sayin´.

Målgången i Pula,Kroatien

Den här då. Win or lose, det är frågan.

Jag har mina aningar.

Som en del i det hela måste jag ju såklart ställa upp i Stockholm Triahlon nu på söndag. 400 meter simning i Riddarfjärden, cykla 1 mil och sedan avsluta med 2,5 km löpning.

Tänker göra allt jag kan för att spöa min egen tid från förra året. Kommer jag sist är väl det okey, men det vore ju roligt om jag precis som förra året hade ett gäng bakom mig i resultatlistan.

Idag hängde jag på låset när de öppnade för uthämtning av startkitet.

Hyfsat jobbig målgång uppför Slottsbacken

Tänkte ut och lubba lite ikväll, vila i morgon och så fullt ös medvetslös på söndag.

Startid kl 12:40. Startnummer 5025.

Om du är där är jag hyfsat lätt att hitta i vimlet. Simmar som en kratta, leta bland de sista, cyklar rätt bra, och springer som en gravid elefant. Så är jag rätt lång också.

May The Force Be With Me.

Ibland är det riktigt kul att träna

Häromdagen hade jag nästan, alltså bara nästan, bestämt att jag skulle hoppa över onsdagsträningen med Team Rynkeby.

Inte av något särskilt skäl, hörde bara en så klar och tydlig inre röst:

 "- Göran, den här veckan kan du hoppa över onsdagsträningen, det är du värd. Du är färdigtränad inför Pariscyklingen, tat lugnt och sitt hemma och softa lite i soffan istället."

Men istället körde jag den och efteråt på hemvägen kände jag mig både glad och supernöjd, trots, eller kanske p.g.a brinnande lår.

Ibland är det extra kul att ha plågat kroppen lite

Plötsligt häromdagen fick jag frågan från vår träningschef Elin om jag kunde hålla i passet för hon var lite krasslig och ville inte riskera något inför vår långa cykling.

"-mm, kan jag väl" sa jag och såg den lugna och softade kvällen med lite glass och godis i soffan försvinna i fjärran.

Hursomhelst så körde jag igång passet och min enda målsättning med träningen var att alla idag ska känna träningsvärk i benen, för det tycker jag symboliserar ett bra cykelträningspass med inriktning på intervall och tung benträning.

Vi var inte fler än 9 pers den här gången, men man kan ha lika kul för det.

Onsdagens supertaggade krigare.

Teamet är nu nästan fullärt i konsten att ställa upp för gruppfotografering. 

Det har bara tagit åtta månader att nå dithän.

Vi körde varvet runt Kaknästornet ett antal gånger på olika sätt och avslutade med maxfart på absolut tyngsta växeln både på platten och i de små uppförsluten. Enda gången det var tillåtet att växla ner var när farten var så låg att man trillade omkull. Först då var det tillåtet att växla ner ett snäpp. Men först då.

Fan va jobbigt det var, benen brände och pulsen steg till ny rekordnivå så nu måste jag korrigera alla pulsklockor jag har.

Som tränare måste man föregå med gott exempel. 
Vilket härmed skulle bevisas.

Tog i lite under hemcyklingen också för säkerhets skull.

Breaking news. Jag har blivit utsatt för mutförsök. På riktigt. Så nu är jag mutad. Jag tog emot mutan och sa okey.

Dotter tillika medarbetare Sofia ville gå hem tidigare idag.

Hon mutade mig. Det var lätt.

Häromdagen körde hon Try Tri. Det gjorde inte jag. Ville inte missa sista teammötet med Rynkeby innan avfärden till Paris om lite drygt en vecka.

Hon körde cykelrundan med en snitthastighet på 30,1. Gäsp, säger jag. Senast jag körde var min hastighet 30,5. Joråsåatt liksom. Övriga grenar tävlar vi inte i och jämför således inte tiderna där.

Alla har inte jättebra dagar på jobbet. Hen på Aftonbladet hade nog ingen bra dag när hen satte förstasidan.

Ett ge fem plus för en massaker känns inte okey.

Inte ens för en kvällsblaska.

Eller var det glassmaskiner det gällde? Jaha.

Vill bara gråta.

En omtumlande dag. Fick några brev med Posten. Fast de heter väl inte Posten längre. Postnord ska det vara. Post Nörd tycker jag är ett bättre namn, för postutdelningen funkar uselt.

Inte särskilt kul brev dom kom med inte. Man kan ju bli deprimerad för mindre.

 "-skärp dig Göran", kanske du säger, men så enkelt är det inte.

Det är inte särskilt upplyftande, eller peppande, att veta, och hela tiden bli påmind om eländet, att jag befinner mig i livets nerförsbacke. Man blir lite deppig.

Inget kul alls kan jag förtälja, även om de som redan är där gladeligen förkunnar att det är deras bästa tid i livet.

Hursomhelst, de där breven. Va fan är det frågan om? Samma dag. Har de samordnat utskicken?

Bevismaterial A

Bevismaterial B

Kul att någon i alla fall försöker muntra upp mig.

En och en halv vecka tills vi börjar vår cykling till Paris. Sen den 1:a april, då teamet började cykla tillsammans, har jag fått ihop 307 mil. Vi signade upp oss på att klämma 250 mil innan avfärd, så det klarade jag med god marginal.

Det som känns lite trist är att jag har cyklat 295 mil utan att få skavsår i rumpan en enda gång. Vad tror du händer på en vanlig simpel 15-milare i söndags? Jo, jag fick ett skavsår på rumpan.

Bare elände och misär idag alltså.

I kväll har vi vårt sista teammöte innan avfärd, nu känns Äventyret.2.com väldigt nära.

Jag är redo, cykeln är också redo, bla med nybytta vajrar till både broms och växlar. Ny styrlinda också, för säkerhets skull. Nya bromsbelägg? Inte än, men självklart kommer nya fräscha att sitta på när vi beger oss.

Ja ja, jag SKA byta ut vattenflaskorna

Förra helgen hade vi sex. Men inte den här helgen.

Jag vet. En provocerande rubrik, men vad gör man inte för att locka in läsare. Förklaring längre ner i bloggen. Såklart. Som att ha godis vid kassan på snabbköpet och mjölkprodukter längst in i butiken.

Jaha, så var årets midsommarhelg över. För mig är den här helgen inget särskilt. Min stora helg är julhelgen. Är inte uppvuxen med särskilda midsommarfestligheter, förutom sill och potatis. Snaps och berusning över "gränsen" har aldrig varit min grej.

Alltså jag är ingen nykterist, inte heller absolutist, men drängfylla var det länge sedan jag upplevde.

Ett och annat "misslyckande" pga för mycket sprit har jag väl upplevt såklart i unga år. En minnesvärd historia skedde en gång på perrongen på Fridhemsplans T-banestation. Men det var länge sen. Väldigt länge sedan. Sannolikt till och med långt innan merparten av den här bloggens läsare ens var födda. Jodå, det fanns T-bana på den tiden. Och Explorer Vodka. Fast inga mobiltelefoner.

Som sagt, det blev en lugn och fin midsommarafton med kära hustrun. Men jag ber dig observera att rubriken inte har någonting med mig och hustrun att göra.

Hade inte ens med mig cykeln till stugan vilket fick mig att känna mig en aning sur och grinig. Antydde hustrun lite diskret vid något tillfälle. Vet inte, men någon form av samband kan ha funnits.

Vi har så fantastiskt fina vägar runtomkring Trosa så det är klart att man känner suget. Känns extra påtagligt när cykeln inte ens är med. Kanske dags för N+1, en "landetcykel". Ja, vilken bra idé.

 Smultron + sol = sommar

Ifall hustrun tänkte plocka sju sorters blommor att lägga under kudden

så smög jag ner mig själv bland klorofyllen som den sjunde blomman.

Det blev ingen träning på själva midsommarafton, trots att det ryckte i benen för en löptur. Det blev istället massor av god mat (med vin därtill) och oerhörda mängder godis.

I går fick det vara nog med stillasittandet. Dags för lite ow-träning. Du vet vad ow betyder va? Open water. Vi har lyckan att bo i skärgården och ha Östersjön som badvatten. Bara runt udden så är det raka spåret till Finland. Viker man lite söderut är next stopp Gotland. Om man viker av ännu mer så har vi den superfina Båt-Fyran hela skärgården söderut. Och snuddar vi Landsort har vi hela skärgården norrut också. Mitt favvoseglingsvatten. 

Men så långt simmade jag inte. Höll mig i närheten av vår brygga. För säkerhets skull med två livräddare samt en hund som höll koll på mig.

 En vacker vy på väg till HAVET.

Kanske inte en lika vacker vy

Om du vill avvara 38 sekunder av ditt liv

kan du kolla när jag crawlar en bit av Östersjön

Sen blev det söndag och distanscykling med Team Rynkeby Stocholm. Det börjar dra ihop sig, nu bara två veckor kvar till Take Off to Paris. Spännande.

Idag körde vi en 15-milarunda på Södertörn med lunchstopp i Nynäshamn. Regn i början men sen blev det bättre.

Efter 6 mil fick Kapten Jonas en som han tyckte lysande idé. Efter att ha kämpat oss upp för en rätt jobbig backe tog vi vad vi kallar en mikropaus, ett stopp på max några minuter.

Under en mikropaus gäller det att passa på. 

Någon till höger verkar vara väldigt nyfiken.

Nu meddelade Jonas att nu är det fri fart tillbaka ner till botten och sedan fri fart upp igen. Inte nog med det, ner igen och sen upp igen. Galet.

Hade vår Kapten Jonas slagit sig? Var han som Kapten Bligh i Myteriet på Bounty? Var han på väg att bli galen, tappa greppet? Var det dags att ta över kaptensskapet för resten av turen med Kapten Jonas sist i klungan? Många oroliga frågor blev det.

Men nej, Kapten Jonas bedömdes vara i fin form både fysiskt och mentalt, så vi gjorde som han sa och sen cyklade vi vidare, en aning mer trötta i benen.

Sen kanske det var jag som fick en tillfällig knäpp, jag gick loss på att ta massa selfies.

Idag hade vi en gästartist i form av Carsten Friberg, Team Rynkeby Värmland.

Han var på besök i Stockholm och frågade om han fick köra med oss.

Klart han fick.

Kan detta vara Team Rynkebys snabbaste cyklister?

Inte Mr Ego såklart, men Josephine och Elin möjligen. 

De körde runt Vättern på 8:43.

Josephine, Jossan, fick vara med på ännu en selfie, nu med

tvillingsyrran Jennie

Putte kände sig åsidosatt när jag bara tog selfies med tjejer,

så han fick såklart en kram också. Och hamnade på en bild.

På lunchen beställde Kapten Jonas en våffla. Jag försökte ställa mig

in för att få en smakbit. Fick ingen, men jag såg nog att några

andra fick smaka. Typiskt.

Efter 15 mil är alla glada. Lite trötta i benen, men väldigt glada

Efter 15 mil var vi tillbaka vid startpunkten. Nu börjar vi bli redo för Paristuren. Vi cyklar bra, vår medelfart har ökat och alla har på några månader utvecklats till riktigt bra cyklister. 

Så även lilla jag. Känner mig oerhört stark och uthållig, en otroligt stor skillnad mot samma tid förra året. Tror det bl.a beror på att teamet tränat på en annat och kanske lite bättre sätt än förra året. Plus att jag tränat en hel del på egen hand, typ 27-30 pass i månaden sedan september då jag anmälde mig till en Halv ironman 18:e september i Pula. Träning ger resultat, så enkelt är det.

Men rubriken då, känner jag nu att du tänker nu, ljuger karln med rubriken? Inte då. Förra helgen på Vätternrundan körde vi med sex cyklister i vårt draglag, som snurrade sinsemellan, medan övriga bakom låg i fasta par.

Idag körde vi med bara fyra i draglaget, varav jag var en av dom. Vad trodde du rubriken syftade på? 

För dig som är kalenderbitare visar jag här rutten vi körde idag.

Jag kandiderar nu officiellt till ordförandeposten

Förmodligen är jag en kandidat till ordförandeposten i klubben DPR, Dum På Riktigt. Lika bra att lägga upp en kampanj direkt. Jag skulle passa utmärkt.

Varför skulle jag annars t.ex hålla på och försöka ge mig på Triathlon? Varför annars ge mig på att testa en Halv ironman? Jag som varken kan simma eller springa ordentligt. Jag måste helt enkelt vara dum i hövve.

Men vissa former av utmaningar måste man bara anta innan det är för sent. Tiden rinner liksom iväg. Fort. Alldeles för fort.

Igår säsongspremiär för mig att köra träning inför tävling, dvs Try Tri vid Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Det gäller att ge allt på träning. Ner i bocken och kööööör.

Måste lära mig le mer när en fotograf står vid kanten.

Herrejösses vad många människor som gillar sånt här. Inte lika många i min åldersklass, såg ingen faktiskt, men jag kan ha missat någon i vimlet. 

Jag valde att lyssna och lära lite mer om ow-simning

Först genomgång av olika delar av en tritävling med massar av tips- o trixinformation.

Även 2015 års Rynkeby Stockholm-sponsorer fick sig

lite exponering eftersom 2016 års tröja låg i tvätten

Sen började själva träningstävlingen. Med simning såklart.

Trångt i starten. 

Mr Ego taktisk placerad längst bort i slutet av bryggan.

Körde efter ett tips, tio armtag bröstsim, 10 crawltag, 10 bröstsim, 10 crawl osv osv. Gick väl sådär, men jag tog mig framåt. Men inte fort.

Mr Ego i orange mössa. 
Jag ser nog mer ut som ett drunkningstillbud än som simmare. 

Jag tog mig framåt, men inte fort. Vi strandkänningen hade jag bara några enstaka själar strax bakom.

Man känner sig som ett fyllo vid uppstigningen från vattnet.

Världen liksom snurrar och balansen är vinglig.

Sen blev det småjogg upp till växlingsområdet där cykeln väntade och det var dags för min paradgren.

Kan man kanske inte tro, men just här låg jag och pumpade i 40+

För långt efter den stora massan efter simdelen, men några andra cyklade jag rejält förbi. Fort.

Cykeldojor av, löpardojor på. Inte lätt med genomblöta fossingar

Sen var det dags för sista grenen, löpning lite drygt 2 km. Trots att jag sprang i för mig rekordfart, blev jag såklart omsprungen av de som jag hade cyklat förbi.

Snygg tävlingsuniform i alla fall. 

Genomgående svart. Genomtänkt, 

för tänk om det stog en fotograf där.

Kompressionstrumpor var en höjdare.

Under löpdelen tänkte jag hela tiden på den teknik som jag lärde mig av vår instruktör under Mallorcalägret i våras, Mattias, men av bilden att döma lyckades jag inte helt. Sådär ska armarna inte pendla.

Sist i mål i hela träningstävlingen, orförandekandidaten Mr Ego. Ändå både glad och nöjd över insatsen. En trolig förstaplacering i seniorklassen kan ju ändå inte betraktas som dåligt, eller hur? Och skulle det funnits nån mer i den klassen så blev det i alla fall ett silver eller i sämsta fall et brons. Fan i mig lika härligt det också.

Här lite info över min insats för dig som är kalenderbitare:

En mycket viktig information är  att jag simmade snabbare i verkligheten, slog av klockan först när jag satt uppe i växlingsområdet och svitschade om till cykling, glömde att trycka av när jag klev ur vattnet.

Bevismaterial A. Borde slagit av klockan vid strandkanten.

Sammantaget ett superkul arrangemang och jag kommer helt klart att köra även nästa tisdag som är den sista innan den riktigt tävlingen Stockholm Triathlon den 3:e juli. 

Har jag sagt att jag är anmäld dit? Jo, tänkte köra supersprinten även i år. Har ju en tid från förra året som jag bara måste spöa.

Fotograf: Svärsonen Jonas Demnert