Spinningsäsongen började idag

Jaha, nu är leken slut, nu börjar allvaret. Spinningsäsongen haver tagit sin början.

Idag var det premiär för mig att spinna med Team Rynkeby. Egentligen  började vi förra onsdagen, men då befann jag mig i Rom och beskådade Fontana di Trevi. Den var avstängd för reparation då, men idag öppnade de hela härligheten, läste jag i tidningen. Typiskt.

Men vad är väl Rom mot ett spinningpass med Team Rynkeby? Ingenting.

Kände mig lite nervös inför dagens premiär. Senast jag "spann" var i mars månad och jag kom inte riktigt ihåg hur känslan var. Var rädd för att det skulle bli uberjobbigt. Och det blev det, fast ändå inte.

Min lägstanivå är ju nu betydligt högre än för ett år sedan. Men nervositen gjorde att jag glömde vattenflaskan hemma. Illa. Kostade 35 hårt beskattade pengar för att inköpa en ny. Rätt snygg, men ändå.

Men så har vi ju vår kapten Jonas. En timid, lugn, trygg och humoristisk ledare. Bryr sig att alla ska må bra. Men han är även licensierad spinningsledare. Han höll i dagens pass.

Då hände något.

Han förvandlades till The Mean Machine.

Han tvingade oss att cykla upp i fiktiva backar, han tvingade oss att spurta, han tvingade oss att vända ut och in på oss själva och att få upp pulsen till maxnivå. Han blev elak helt enkelt.

Elin framför mig erkände att hon var nära att, ja, vi kan kalla det vomera, när det var som värst. Kai, som satt bredvid mig, erkände samma sak. Jag erkände ingenting.

Men jag fick lite back flash från cyklingen till Paris i somras. Känslan i uppförsbackarna till Wuppertal, backarna över Ardennerna. Backarna som aldrig  tog slut. Mjöksyran som pumpades runt i låren som skrek av smärta. Hjärtat som slog så hårt att jag trodde det skulle ploppa ur kroppen. Dreglet som rann i mungiporna. DEN känslan. Den genomkorsade mitt huvud idag när det var som jobbigast.

Nu tycker nog du jag är heltokig, men det var samtidigt en härlig känsla. Känslan uppe på backarnas krön var värt varenda svettdroppe på väg upp.

Och jag kommer att få uppleva det en gång till om ca 8 månader. Fantastiskt.

Efter passet återgick Jonas till att bli den där snälla och rara Jonas igen. Skönt tycker jag.

När jag kom hem firade jag aftonens premiär på ett kanske olämpligt sätt. Men jag kände mig så nöjd. Jag tog mig ett glas vin och ett gäng kex med ost på. Dösmarrigt.

Men nu till det viktiga, det riktigt viktiga, mina barn.

Det är ju snart Fars Dag. Då ska Årets pappa enligt traditionen utses. Bara dagar kvar nu. Jag är helt enkelt skitnervös. Har ju haft turen att vinna titeln så länge jag kan minnas.

Juryn lär nu jobba natt som dag för att gå igenom alla tänkbara kandidater.

Personligen anser ju jag att jag och min hustru har framavlad, med all tänkbar kärlek, världens absolut bästa son och dotter.

Det är mina barn som triggar mig till idrottsliga stordåd, trots min relativt höga ålder. De ger aldrig upp. Kämpar alltid ända in i kaklet, ända tills sista bollen är slagen. Klart jag blir påverkad och inspirerad av sånt.

Marcus och Sofia Demnert = universums bästa barn. Mina barn.

En rätt jobbig cykelsöndag.

Söndagar ska vara en vilodag enligt Bibeln. Om man nu anser söndagen vara den sjunde dagen. Om man nu överhuvudtaget bryr sig om sånt.

Jag tror, men är inte helt säker, att det längst bak i Bibeln, bland Särskilda noteringar, står att vilodagen icke gäller personlig träning. Men som sagt, helt säker är jag inte.

Idag var det således ingen vilodag. Den blev tvärtom uberjobbig. Fett jobbig, som vi lite äldre tonåringar uttrycker saker och ting som är lite jobbiga.

Började dagen med en cykeltur på lite drygt 9 mil tillsammans med Fredrikshof.

Turen utgick den här gången från Östertälje station, utanför Södertälje, för att snabbt och smidigt komma ut på härliga cykelvänliga vägar. Turen var arrangerad av Mäster Anders från Nacka/Värmdösektionen, och den gubben vet var alla fina härliga cykelvägar finns.

Jag trodde att kanske 10 pers skulle dyka upp, men jösses, folk strömmade till så det stog härliga till.

Mäster Anders har sin sedvanliga genomgång innan avfärd.

Och ser man på, en gul Rynkebycykel förutom min egen dök upp.

Det var Tina från Täbyteamet. Du vet hon som jag spöade med

nio minuter på senaste Vätternrundan.

Vi blev drygt 30 glada människor, 33 st om vi ska vara exakta, som ville utnyttja denna härliga söndag för cykling. En salig blandning av både mellangruppsåkare och snabbisar. Eftersom vi var så många körde vi hela turen med två klungor, med 100 meters mellanrum. Utlovad fartgaranti var minst 28 och högst 30 km/tim.

Dippen vid 6:e milen berodde på att vi fick en punktering

som vi väntade in.

Tycker att fartgarantin blev helt perfekt. Det roliga är att jag numer känner mig etablerad som mellangruppsåkare. Är ju nästan och nosar på snabbisarna, men dit når jag nog aldrig. Men jag är nära i alla fall.

Efter ungefär 7 mil fikade vi i Vagnhärad. Där har de ofta supersmarriga chokladbiskvier. Jag är för övrigt självutnämnd till Norra Europas främsta chokladbiskviekännare. Dessvärre fotodokumenterade jag inte denna läckerbit.

Det är lite svårt med gruppcykling ibland. Alla fattar liksom inte själva principen. Idag hände något som jag aldrig varit med om tidigare. Den sista halvmilen idag gick lätt uppför. Jag var trött och benen började stumna en smula. Låg i vänsterledet ett tag och gick sedan in som försteman till höger. Då kommer en tjej bakifrån i vänsterledet, som alltså ska fylla på i vänsterledet.

Men inte fan kör hon i min fart som jag håller i högerledet när hon kommer upp jämsides. Hon blåser istället på som om det var värsta spurten. Hinner knappt blinka förrän hon ligger 25 meter före. 

Jag blir så paff och hinner bara tänka "VA FA..", så mina krafter rinner liksom av mig och jag får då inte ens lust att försöka öka tempot. Fanns ingen anledning att köra så konstigt heller. Som jag tyckte var konstigt alltså.

Sen händer det sig att hela vänsterledet då blir en smula förvirrade, men väljer att följa efter och plötsligt har nästan alla kört förbi mig. Men jag skruvade upp wattuttaget i benen några hack, bara lite lätt irriterad och tyst svärandes, och tuggade mig sakta men säkert ikapp och körde in "i mål" ihop med klungan.

Dagens tur. En härlig söndagstur helt enkelt. 

 Vi som var med. Eller nästan i alla fall. Jag är t.ex inte med på bilden.

Det är jag som är bakom kameran. Tror några till gick och gömde sig.

Jag hamnade på en egen bild. Just for the record.

Så lite andra grejer från mitt träningsliv. Kolla bilden härunder. Den där Göran S har varit i stort sett omöjlig att slå i tävlingen "Flest träningstimmar i familjen". Göran S deltar utom tävlan. Han var med i årets Team Rynkeby Stockholm. Det här är resultatet från september. Fan, jag hade tänkt ta en löprunda igår, men orkade inte. Hade jag gjort det hade jag ju spöat Göran Den Yngre för första gången. Det hade varit stort.

Sofia hänger på, medan övriga kämpar så gott det går för dom med alla små barn de har runtomkring sig. Mina barn är inte längre till besvär för min träning, tvärtom, jag har hur kul som helst med dom. Det är fördelen med att skaffa barn tidigt i livet.

På kvällskvisten var det premiär för styrketräning med Team Rynkeby Stockholm. Ett tufft entimmesprogram, som var uppbyggt som cirkelträning med åtta stationer och vi skulle köra det hela tre varv.

Teamets träningsansvarige/vice kapten Elin resp Kapten Jonas. Innan träningen.

Efter träningen såg de inte lika pigga ut.

Cyklingen snodde rätt mycket av mina krafter och energi idag, men jag gjorde så gott jag kunde. Eller snarare orkade. Nånstans på mitten av passet kände jag att något var på väg upp i halsen, om du förstår vad jag menar, men jag gick ut och drack lite vatten, sen var den saken ur världen.

Jobbiga grejer. Sen var det bara sju stationer kvar innan vila.

Vi från teamet som körde stenhårt idag.

Mer än så här innehöll inte min enkla söndag. Risken är väl hyfsat stor att jag får en smula träningsvärk i morgon, men det är väl sånt man får ta för att ha roligt.

För övrigt tänker jag ta sovmorgon imorgon.

En Race report utan race

Race report är nog en relativt felaktig beskrivning, det här är egentligen en reserapport. Om en s.k kompensationsresa till romantiska Rom. Om man nu tycker det är romantiskt att andas bilavgaser en stor del av dagen.

Känner att dylika kompensationsresor ihop med Hustrun är ett måste lite då och då om jag ska fortsätta på min numera inslagna bana, med mycket träning och långcyklingar. Dessutom är det förbaskat trevliga och mysiga små resor vi gör då och då.

Fast det här blir nog mer en bildberättelse än en fullständig rapport. Eller nåt mittemellan.

Det började i alla fall bra redan på flyget när juicen serverades.

Oj, tänkte jag. Hur kan de veta att jag cyklar?

Sen när jag såg att alla andra också fick en sån här mugg

blev jag självklart besviken.

Jag gillar egentligen inte att flyga. Trångt som attan för mina långa ben. Man har ofta långa ben när man är nästan 2 meter hög. Det är en nackdel.

Vid flightbytet i Amsterdam köpte vi på oss extra benutrymme á 189:- per person. Eller ben blir det väl, eftersom hustrun har betydligt kortare ben än vad jag har och inte behöver extra utrymme.

Från flygplatsen i Rom till hotellet var det lite läskigt. Fort gick det och

fildelare och linjer ses mer som rekommendationer än anvisningar.

Efter en härlig skönhetssömn blev det en superhärlig hotellfrukost.

Vänligen notera omfattningen av frukosten. Det skulle bli annat

lite längre fram.

Efter frukosten ut på stan för att turista.

Dåtidens Friends Arena. Fast då hette den Collosseum.

Tror att hardcorepubliken även på den tiden höll till 

på Norra Stå och skrålade "Låt han dö, låt han dö".

Ett dödsbringande vapen?

På kvällen gick vi ut och åt och på vägen åt jag en stor härligt god glass. Italiensk glass måste vara världens absolut godaste. 

Senare på kvällen började jag må lite tjyvis. Vaknade kl 01 att magen inte riktigt ville vara med och jag kände att jag började bli varm. Jag misstänkte omedelbart glassen som boven i dramat.

Febern steg sakta men tämligen stadigt. Vid mitt läge i livet har jag hunnit med att lära känna min kropp rätt väl. Den beter sig exakt likadant när jag får feber.

Vid 38 grader mår jag pyton och måste lägga mig. Vid 39 börjar jag yra och mumla osammanhängande. Vid 40 grader börjar jag mumla efter mamma. Lite skumt va? 

Lite pinsamt trots allt även om jag knappt är medveten om det. 

Men jag hade i alla fall kämpat mig igenom resten av den natten och hela förmiddagen efter. Men nu hade febern tagit mig till "mamma, mamma-nivån".

Då kände Hustrun att det var hög tid att ringa efter en läkare.

Kände mig lite som Lance Armstrong.

Il doctore kom efter en timme, dvs strax efter lunch, och tryckte på magen, mätte blodtryck, puls, kollade ögon, tunga och hals. Och ställde tusen frågor som Hustrun och jag lyckades besvara, även om jag var lite halvborta just då. Han garanterade att det inte var glassen som var orsaken till mitt problem.

Sen tjongade han in en spruta i skinkan, gav mig tre tabletter och ett recept som skulle hämtas ut på apoteket och inmundigas efter ett särskilt schema. Ytterst viktigt.

Fick även med ett gäng såna är skumma ampuller

som jag skulle ta två ggr om dagen i fem dagar.

Sen berättade han att om en timme skulle jag känna mig piggare och dagen efter skulle jag börja äta normalt, men de stora big no-no var allt som var fett, ingen alkohol, ingen glass, bara vitt bröd utan smör, inget kaffe, ingen choklad. Pasta var att föredra.

När han var klar ville han ha betalt, 280 euro för 45 minuter.

"-Cash only, Madam", sa han till Hustrun. "-No cards".

Det blev ju lite bökigt eftersom hon bara lyckades skrapa ihop 255 euro ur våra plånböcker. Så Hustrun fick bege sig ut på jakt efter en bankomat. Och ett apotek.

Sen somnade jag och vaknade nästa morgon pigg som en mört.

 Första frukosten efter "nära-döden-upplevelsen".

Det är nu du ska jämföra frukostbilden från första morgonen.

20 timmar efter Il Doctores besök och behandling.

Mr Ego on the road again.

Den dunderkuren som jag fick kan nog knappast vara godkänd i Sverige. Tror inte heller jag bör ställa upp i någon tävling närmaste tiden ifall det blir dopingkontroll.

Undrar om Lance A. kände likadant efter sina behandlingar, en rent magisk känsla att man liksom lite plötsligt orkar hur mycket som helst

Dagen efter promenerade vi omkring som om inget hade hänt. En lite konstig känsla faktiskt.

 Plötsligt dyker en liten cykelaffär/verkstad upp i ett hål i en vägg.

Skylten ovanför dörren är skriven med gamla cykelkedjor.

Blev lite sugen på en skitläcker cyklocross inne i butiken,

men Hustrun röstade ner köpförslaget.

Tycker affärsinnehavaren har en trevlig inställning.

 En annan butik valde en helt annan typ av sortiment.

Klart vi kollade var Anita Ekberg badade. Tyvärr var den tom på 

vatten pga reparation. Dessutom var den omgärdad av avstängningsgaller.

Om italienska trafikanter

I Rom var cyklister lätträknade. De som trots allt cyklade gjorde det med livet som insats såg det ut som. Självklart utan hjälm för att göra livet mer spännande.

Vespor i massor och små små bilar verkade vara Da Shit i Rom. Praktiskt. Vespaåkare och bilar verkade ha ingått en pakt att gående är lovliga byten. Ingen, absolut ingen, stannade frivilligt för att släppa över gående över gatorna.

Men trafiken verkade funka i ett till synes organiserat kaos.

Många begåvade och kreativa parkeringslösningar behövs

för att infrastrukturen ska fungera. Ingen verkade bli sur eller arg.

Om italienska män

Om jag var tjej skulle jag falla i trance mest hela tiden. Skitsnygga karlar och de flesta jättesnyggt klädda oavsett ålder. Och jag såg minst lika många herrklädesaffärer som affärer för tjejer.

Om italienska kvinnor

Nu är det så att även Hustrun läser mig blogg så jag kan väl sammanfatta min syn på italienska kvinnor som att de ser väl rätt okey ut. Men mellan dig och mig så är väldigt många ohyggligt snygga och vackra. Ohyggligt snygga. Men självklart, ingen når ändå upp till Hustruns nivå.

Om italienska restauranger

I Rom behöver man inte leta efter matställen. Finns sjuhundra i varje kvarter. De flesta för turister, men vi hade tur. Två gånger råkade vi hitta lokala krogar där det knappt fanns en enda turist, förutom Hustrun och jag, bara "locals".

Fotboll är viktigt för en italienare. I alla fall för män.

Båda gångerna fick vi serverat oss himmelskt god mat. Stor skillnad mot de "vanliga" krogarna. Det var kul att vi hittade guldkornen.

Men herrejesus så mycket italienare röker. Har inte sett så många rökare på årtionden. De borde skämmas. Veta hut. Man kan faktiskt få cancer av rökning.

Ja, sen var de dagarna över och vi flög tillbaka till vår vanliga vardag. Den är inte grå, den är härlig. I morgon blir det teaterbesök och på söndag blir det cykling.

Livet är kul igen efter en kortvarig dipp i Rom.

Det kan vara vackert även högt uppe i skyn på 10000 meter.

Suffer score: 88, Enjoyment score: sky high

Idag var det säsongsavslutning med Audax norrort. En rackarns behaglig tur blev det i ett sagolikt härligt höstväder. Vi var tretton gubbar och en tant. F´låt Torun, jag menade tjej såklart. Skrev fel bara.

Foto: Ulf Eweman

Enligt Strava var dagens Suffer score 88 vilket, om jag fattat saken rätt, är tämligen blygsamt. Kort sagt, det var en pulszon 2-tur som är en helt perfekt träning på lång sikt.

Det som inte registreras i Strava är någon slags nöjdhetsscore. Om det funnits hade den scoren slagit i topp. Det är superskönt att köra 10 mil utan att pulsen går överstyr och man inte behöver jaga som en galning för att hänga med. Det är förstås kul det också, men inte såhär års.

Det är såhär man bygger inför nästa säsong. Blandat med lite annat förstås.

Idag blev det två fikapauser, första efter 4 mil, en kortare med fika och bulle.

Foto: Ulf Eweman

Den andra, efter 7 mil. Där blev det kaffe och förberedda superfärska, himmelskt goda mackor.

 Färskare mackor går inte att få.

Foto: Ulf Eweman

Foto: Ulf Eweman

 Ostulet foto

Ostulet foto

Sen cyklade vi vidare i sedvanlig huller-om-buller-ordning

Foto: Ulf Eweman

Audaxsäsongen 2015 sista gruppbild. 

Måste lära mig till nästa säsong att ta av mig hatten vid gruppfoto.

Foto: okänd ung kvinna. Kameran tillhör dock Ulf Eweman

Nu ser jag faktiskt fram mot vintercyklingen som hardcoregänget i Audax norrort ägnar sig åt. Mitt företags nya Postcykel passar perfekt för sådant. Ett par schyssta dubbdäck behöver bara inköpas. Sen kan StockholmsBuss brev delas ut miljövänligt även under vintern.

Men dagen tog inte slut med cyklingen inte. Nä nä, sen var det dags för barnbarnkalas. Gissa med vad? Jo mer kaffe, nu med tårta och kakor.

Roliga moderna Tv-spel är tydligen inget för farfar. Fick inte ens prova.

Framtidens idrottskvinnor valde StockholmsBuss

Kunde inte låta bli. Fick den här bilden idag från Järfällagymnasterna. Tycker den är supergullig så jag kunde inte låta bli att publicera den här på bloggen. Med benäget tillstånd av Järfällagymnasterna, är väl bäst att tillägga.

Rubriken är som vanligt kvällstidningsinspirerad, bara en halv sanning. Det var deras ledare som valde bussbolag. Smarta ledare måste jag säga lite oblygt och lagom anspråkslöst.

De här små knattarna tränar gymnastik och har nyligen varit på en tränings- och tävlingsresa. Självklart med buss och självklart med StockholmsBuss. Det ÄR tufft att åka buss. Coolt liksom.

Tänk, tänk om någon av de här kommer att ta en medalj i någon stor tävling om några år. Tänk då att de började sin karriär med att åka med StockholmsBuss. DET vore coolt.

Terribel Tuesdays

Idag är det tisdag. Tisdagar är jobbiga dagar. De börjar numera med ett gympass i Sporthallen tillsammans med dotter/medarbetare Sofia.

På tisdagspassen är det benstyrka som gäller. Benpress, lårcurl, squats, utfallsgång och lite andra äckligt besvärliga saker. Jobbigt värre.

Mellan varven får även magen/bålen sig några duvningar med plankan. Jobbigt värre. Ibland när jag orkar och har lust lägger jag till en omgång atomic push ups i TRX-en. DET är jobbiga grejer, så därför har jag inte lust till det så ofta.

Här kan du se en film hur det ska se ut. Det är INTE jag i filmen. Rätt likt förstås, men det är inte jag.

Skulle kanske räcka där, men icke. På tisdagar ska vi häva arm varje hel timme, fast på kontoret. Eller där man råkar befinna sig när klockan ringer in en ny timme. Jobbigt värre.

Eftersom jag nu officiellt erkänner att jag är helt igenom usel på armisar så erkänner jag att jag idag gjorde 14 armhäv vid 6 olika tillfällen under dagen, de första klockan 10 och de sista kl 15. Det blev alltså 84 armhävningar idag. Varje tisdag lägger jag på ett häv.

Som vanligt låtsas Reka inte fatta att även hon ska göra tasshäv.

Nu borde ju träningsdagen egentligen ta slut. Inte idag. Efter jobbet är det en kortare löprunda som gäller. Måste följa en uppgjord plan som syftar till att jag framåt vårkanten ska kunna klara milen på under 1 timme. 

Just nu verkar det omöjligt, men eftersom jag under de senaste åren lyckats genomföra flera saker som kändes omöjliga från början så ska väl även det här gå. Hoppas jag.

Offroad med Hofvets Huller-Om-Buller-grupp

Rubriken syftar såklart till  Fredrikshofs Audaxgrupp, avd norrort. Ett härligt gäng med många lite äldre kämpar. Här är jag minsann inte äldst, bara det är kul.

Anledningen till att jag kallar Audaxgänget för Huller-Om-Buller-gänget beror helt enkelt på att de cyklar inte i fina rader eller Belgiska kedjor eller tvåpar. De cyklar helt enkelt lite som de har lust med. Kort sagt, huller om buller. Men det funkar klockrent.

Det enda man kan vara säker på är att Kapten Daniel Säfström alltid cyklar längst fram som kombinerad farthållare och vägvisare.

Idag var han i huvudsak stigfinnare, för idag var det en grus- och skogsrunda som gällde. Absolut självklart med sedvanligt fika.

Det blev en kylig cykling. Vid första snabbstoppet

var det is på både mina kläder som glasögon.

Även en kaptenscykel behöver ibland lite akutvård.

Torun tyckte det var jättekul och Bosse Diesel

kollar att Daniel gör rätt.

Stundtals hyfsat sammanhållen gruppcykling

(fotot har jag snott av Jens Rencrantz)

Under tiden Daniel försöker organisera ett gruppfoto,

vilket inte är helt lätt med den här gruppen,

passade jag på att ta en sedvanlig selfie.

 Det blev såklart en lite spretig gruppbild, men ändå en gruppbild

(även det här fotot har jag snott, den här gången av kapten Daniel)

När jag kom hem blev det omedelbart cykelvård. Härtill var jag nödd och tvungen, som Biskop Brask en gång så träffande uttryckte sakernas tillstånd.

Min coolt nedsmutsade cykel

Måste bara skriva några ord om min, eller snarare StockholmsBuss nya Postcykel. En instegsmodell i Nishiki-programmet. Nu blir det således lite reklam, hoppas jag får nån slags stjärna i himmlen för det. Eller bli sponsad av Nishiki med en ännu bättre modell.

Hursomhelst, trots det billiga priset funkar cykeln fantastiskt bra. Har till och med lite svårt att tänka mig vad som skulle funka bättre om jag lagt till typ 10 tusen. Bättre komponenter, visst, men upplevelsemässigt då? Svårt att tro det skulle bli så värst mycket bättre än det redan är. Cykeln klipper i växlarna snabbt och smidigt, den är stadig, rullar nästan lika bra som min racer. Jag är supernöjd. Både med cykeln, priset och dagens grus- och skogstur.

En stenhård kamp

Den välkända tävlingen Flest träningstimmar i familjen Demnert pågår, lite i skymundan, i ett rasande tempo.

Olyckligtvis har jag varit dålig på att publicera tidigare månadsresultat så att du har kunnat hålla dig uppdaterad.

Men nu är det dags att visa upp siffrorna för de 30 senaste dagarna. Man ska som bekant inte ta ut någon seger i förskott, men såhär efter halva månaden känner jag ändå en viss segervittring.

Nu kanske du tror att vi bara kör lite lattjo-lajban-träningar för att få minuter. Icke. Vi alla som är med i tävlingen och som kämpar att komma högst på pallen kör våra pass med god intensitet och med fullt fokus.

By the way, i morgon ska jag ut och cykla sådär 300 minuter med företagets Postcykel, brukar låna den på helger, men om du träffar Sofia, så berätta inte det för henne. Hon blir så sur då. Det ingår i taktiken att ägna sig åt idrotter som tar tid. Sofia försöker kontra min cykling med tidskrävande swimruntävlingar.

Men de övriga har inte en suck på guldmedaljen. Tennis, gymträning och lite basketmatcher då och då är inte mycket att komma med i det här sammanhanget.

Dagsläget:

Göran Demnert	2030 min
Sofia Demnert	2024 min
Marcus Demnert	922 min
Kristina D.	380 min
Gunnar Demnert	294 min
Jonas Demnert	180 min

Några har stora och svåra målsättningar att nå fram till under 2016, andra tränar lite lagom för att må bra i största allmänhet. Någon har till och med en extremt svår utmaning så långt bort som 2017 att sikta mot, och som kräver år av hård träning. Du får själv gissa vem.

Men i övrigt får man väl anse att alla i min familj är tämligen normalbegåvade.