Barn och barnbarn på besök i stugan på landet. Fantastiskt kul, bortsett från en sak. Mitt snart tvåårige barnbarn Albin (får mig att tänka på båtar, men säg inget till hans föräldrar) tog smärtsamt ner mig på jorden. Han berövade mig alla mina illusioner att jag när som helst skulle kunna förstärka VM-laget i Tyskland.
Alldeles självklart skulle ju farfar lära honom lira fotboll. Man var ju lagets stjärna (minnet kan eventuellt ha spelat mig ett spratt) i div 5 för sådär 25 år sedan. Men dribblingarna funkade inte som förr.
Det gjorde nu inte så mycket för jag kunde ju impa lite med att jonglera med bollen istället. Då, på den gamla goda tiden, var hundra tillslag ingenting. Kunde göra det i sömnen.
Dagens rekord blev tre. Då föreslog jag att vi skulle sätta oss och äta äpple istället. Albin gillade det förslaget.
Efter det föreslog min dotter att hon och jag skulle ut och springa två dagar i veckan med start nästa vecka. Det blev - vad jag förstod - bestämt. Mot min vilja. Ni känner inte min dotter.
Så nu sitter jag här med en sprucken illusion och en påtvingad fysisk aktivitet. Men med ett lyckligt leende, för ingenting går upp mot ens barns och barnbarns omtanke och kärlek.
