London, trots allt, en magnifik stad. Man går där som en annan turist (!) och tittar på allt och alla. Själv har jag ju förmånen att alltid ha en vidunderlig utsikt. En klar fördel i dessa sammanhang.
I London finns mycket att se. Men hu så hemsk miljö. Nere i downtown kommer huvudvärken som ett brev på posten. Fruktansvärda avgaser, och de berömda dubbeldäckarna brummar, larmar och står i något alldeles fruktansvärt. Helt omöjligt att föra ett normalt samtal på t.ex Oxford Street.
Allvarligt alltså, en del av bussarna, rätt många faktiskt, har en ljudnivå som jag inte trodde fanns i den moderna bussvärlden.
Hade förstås varit kul att ta reda på lite mer hur deras trängselavgifter/zoner funkar vs Stockholms. Men det fanns ju annat som var intressantare, tjejklädesaffärer t.ex. men där sörru, där satte jag klackarna i marken och sa att jag hellre satt utanför och räknade dubbeldäckare och åt glass.
Å andra sidan behöver man ju inte befinna sig just där hela tiden. Det gjorde vi inte heller. Vi gick även genom några härligt gröna parker också, men det är ju inte lika kul att beskriva. Grönt, grönt och grönt, hur kul är det att läsa om?
Men nu är det slut på storstadsliv ett tag. Nu är det midsommarsegling som gäller.
Bara vindens sus i seglen - om nu bara jourtelefonen kan hålla klaffen - vågornas kluckande mot skrovet, 15 graders lutning på båten, solen så småningom sakta ner i horisonten. Och så framåt kvällningen förtöjd i en härlig vik, en god bok, ett gott glas vin och en härlig hustru. Det kan aldrig ett Londonbesök slå.
