Med hänvisning till mitt förra inlägg så måste jag berätta en alldeles sann historia som hände för inte så länge sedan. Det är kanske därifrån jag fått min misstänksamhet att kvinnor ger mig långa och mystiska blickar!?
Min hustru och jag var som vanligt på ICA för att inhandla helgens smaskigheter. Plötsligt ser jag en kvinna som ser på mig sådär lite under lugg. Hon ler. Jag ser nog mest dum ut.
Jag funderar lite snabbt om jag borde hälsa, för hon ler och ser på mig hela tiden som om hon kände igen mig. Men nej, ingen klocka ringer och jag vänder mitt fokus på mitt huvuduppdrag, att plocka ihop 2 kg potatis.
När jag vänder tillbaka till huvudstråket igen så kommer kvinnan fram till mig och frågar ”- Är du gift?”
”-Ööhh, jo jag är gift och där står min fru” säger jag och pekar förskräckt bortåt hustrun till.
”-Jaha”, säger hon sedan med en besviken suck, ler åt mig och går vidare åt sitt håll.
Hustrun ser lite misstänksamt på mig men säger ingenting.
En stund senare stöter vi ihop en gång till, kvinnan och jag. Jag går då precis bredvid min fru och kvinnan säger då ”- Är det där din fru?” och pekar mot hustrun. ”-Eehh, ja, jo det här är min fru”. I dylika lägen har jag svårt att uttala mig verbalt korrekt.
”- Då förstår jag, ha en trevlig helg”, avslutar hon leende och avlägsnar sig.
Sådana spännande saker kan alltså närsomhelst drabba en helt vanlig man en helt vanlig vardag i ett helt vanligt köpcentrum. Man är således fortfarande en smula attraktiv på marknaden trots en svagt avtagande ungdomlighet. Och detta redan INNAN min Zlatanfrisyr.
