Klart vi måste följa upp med en analys. Det är så man gör för att kunna förbättra sig.
Att det blev en svängig och händelserik tillställning kan man konstatera så här i efterhand. Jag börjar som vanligt med mig själv.
Som sista utpost fick jag klart beröm. Tog så att säga hand om det som slarvputtarna drällde omkring sig. Efteråt fick jag av ledningen veta att jag har fullt förtroende inför nästa omgång.
Samarbetet ute på fältet gick väl sådär. Klart det blir lite bråk när olika viljor ska samsas, men jag tycker vi löste det rätt bra ändå. Stundtals mycket skrik och gap men i slutänden kram och tack för god insats.
På slutet blev det några avfyrade kanoner, men tja, sånt får man också räkna med. Hade nog ändå räknat med en mer utspridd kanonad under perioden.
Pausvilans energiintag gick bra, blev lite kladdigt bara när alla var klara. Tror det berodde på stressen att vilja ut igen och visa upp sina färdigheter inför en hänförd och positiv publik. En premiär är alltid en premiär. Nervöst för de flesta inblandade. Det får man räkna med.
När allt var slut föll jag själv platt till marken, fullständigt utmattad. Ska bli skönt med vila några dagar innan det är dags för nästa.
Fotbollsmatchen? Den vet väl alla hur den gick. Jag har beskrivit hustruns och min premiär som barnbarn-passare utan föräldrar. Ett slags intensivträningsläger inför större och längre uppdrag.
Måste bara berätta om ögonblicket som smälter hjärtat på vilken tuffing som helst. Det är när en nästan tvååring med tårar i ögonen klamrar sig fast runt ens hals och säger till Dumma Pappa som ska hämta för att åka hem ”-stanna sajsa sajmo, inte hem”. Det är stort.
