Jag cyklade iväg vid halv tio, +2 grader i luften och det lovades varmare under dagen. Mötte upp Jonas en mil och en halvtimme senare och vi gav oss iväg på den gemensamma turen.
Det blev en härlig start på fina landsvägar och allt kändes kalasfint. Så kom vi ut på en raksträcka och helt plötsligt utan förvarning gled mitt framhjul åt sidan på en osynlig isfläck och jag stöp i backen i full fart.
Lite läskigt eftersom fötterna sitter fast i pedalerna, men det gick så fort så jag hann i princip inte uppfatta någonting förrän jag liggandes gled över asfalten.
Det hela var lite märkligt för plötsligt blev vägbanorna underkylda och det blev glashalt. Då vände vi hemåt för vi insåg att det vore rent dumdristigt att fortsätta.
Med ledsen blev jag att mina fina (och dyra) vintercyklingsbrallor gick sönder. Fixades dock relativt lätt med byxlagningsgrejer som svärsonen hittade någonstans bland sina gömmor.
Och så kunde jag åtgärda mitt sår som var en aning större än vad det först såg ut som. Får väl sova på högersidan några nätter framöver kan jag tänka.
Jag som trodde cykling var en relativt ofarligt sysselsättning, men där hade jag allt fel. Men nu har jag provat en rejäl cykelkrasch i alla fall och inga ben blev brutna och jag tar till mig dotterns tröstande ord: "alla tuffingar råkar ibland ut för någon skada då och då."
Jag. Tuffing. Yepp, so it is.