Så skulle kvällspressen säkert rubricera dagens händelse hos tandläkaren. Sen skulle de över ett mittuppslag berättat att två kvinnliga tandläkare grovt misshandlat en försvarslös bussägare.
I verkligeheten skulle de ju bara fixa ett hål (ett litet) plus ett hörn på en tand som lossnat. Ingen bedövning såklart, man är ju en tuffing. Trodde jag.
Att borra ur hålet gick ju lätt som en plätt. Eller om det nu var hörnet hon fixade, min tandis, som är en kvinna.
Sen gick det rakt åt helvete. Åtminstone var jag säker på att hon tandisen och biträdande tandsköterskan tog mig dit, när de skulle fixa till det som de inte fixade allra först.
Det gjorde något så inihelvete ont så jag tror jag skrek rakt ut. Dessutom fladdrade jag till med ett ben i ren reflex som jag sparkade undan brickan med alla verktyg. Men ingen bedövning, det är ju bara för mesar.
Hursomhelst, det var nu inte själva lagningen som gjorde ont, det var någon mackagrunk som dom stoppat in i munnen och som skar rätt in i tandköttet. Fast det såg de inte, det var därför de inte fattade varför jag hade ont.
Men som plåster på såren, för mitt oerhörda lidande, så fick jag en halv tub tandkräm samt en faktura på nästan 6 tusen. Artig som jag är tackade jag ödmjukast och sa att vi ses om ett halvår igen.
Det positiva var faktiskt att jag den här gången hittade en laglig parkeringsplats som bara kostade 40 spänn i avgift. Förra besöket kostade ju 700 spänn bara att parkera bilen. Så det är väl klart att jag var glad när jag åkte därifrån.
