Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


lördag, april 12, 2014

Min första distanstur på cykel

Låt oss börja med min spontana känsla när jag gått i "mål" efter 11,5 mil: Vidrigt, fy faan.

Nästa känsla som kom upp var: hur i h-e ska det här gå, jag är anmäld till Gran Fondo 15 mil, och även till den lilla 30-milaturen runt Vättern. Jag måste ha tappat förståndet.

Men vi tar det från början. Min första racerhoj köpte jag i augusti förra året. Innan dess hade jag inte suttit på en cykel på säkert 30 år. Men what the fu..., hur svårt kan det vara att cykla fort på en racer?

För några veckor sedan anmälde jag mig till en temakväll i Orminge i regi av Fredrikshofvs cykelklubbs Värmö/Gustavsbergssektion. En kille som heter Anders Johansson var "lärare". Fin kille. Fick säkert sin första racerhoj på 1-årsdagen.

Efter den kvällen träffades vi, ett antal "elever" och Mäster Anders ute i Gustavsberg på helgerna för att förkovra oss i cykling i allmänhet och gruppcykling i synnerhet.

Idag lördag var det "examen" med en distanstur ner till Ösmo, ca 5,5 mil, där en traditionell fika intogs innan vi började hemfärden.

Gruppen skulle vara "lugna/nybörjargruppen". You bet.

Gruppen bestod av ca 16-17 cyklister. Som jag förstod saken hade de flesta cyklat mycket och länge men aldrig i grupp. Jag har inte vare sig cyklat särskilt länge eller i grupp. De flesta var i åldersspannet 30-45/50 sådär. Och så jag 60 plus ytterligare några år på det. Plus Mäster Anders som är lite äldre än jag. I gänget dessutom minst två tjejer som tävlar i triathlon samt ett helt gäng unga starka tjejer och killar. Tufft gäng, den saken stod klart ganska tidigt.

I stora drag hängde jag med bra ner till Ösmo. Fast inte i uppförsluten, då försvann de flesta som en avlöning och det var ett rent helvete för mig och några till att komma ikapp.

Hemvägen gick hyfsat bra fram tills vi hade kanske 3 mil kvar, då började det bli rejält tungt och jobbigt. Då ska man ju veta att jag är en hyfsat bra tränad 60-plussare.

Man skulle faktiskt kunna säga att om jag idag skulle tävla mot mig själv som 30-40-åring, ja då skulle den 30 eller 40-åriga Göran inte ha en chans. Jag har faktiskt aldrig varit i bättre fysiskt form än vad jag är nu.

Men att cykla är ändå lite annorlunda. Särskilt utan vana. Tycker jag i alla fall.

Nu började jag halka efter rätt rejält och efter sista stoppet där vi intog lite glass och annan onödig föda så tog orken rejält slut. Jag hann knapp blinka så var de andra redan utom synhåll. Chanslös är bara förnamnet.

Kvar var jag och Mäster Anders samt Flavio som höll mig sällskap resten av rejset. Tack för det.

Nu kommer en lista på vad jag lärt mig idag och varför det gick som det gick.
- jag är inte längre 30, 40 eller 50 år. Jag orkar mindre än mina yngre cykelkompisar.
- har har inte cyklat lika länge som de andra och jag tävlar inte i triathlon
- jag behöver inte skämmas för att jag stundtals inte hänger med. Stundtals alltså. För övrigt var det faktiskt andra som hade det ännu lite jobbigare än jag.
- "bensinen" tog slut. Hade för lite vätska med mig och inga energikakor och liknande så jag körde nog torrt i energitanken.
- en del bilister saknar både hjärna och förnuft. Det visste jag sedan tidigare, men ännu mer efter idag.

Sammanfattning:
Rejält kul. Trots allt. Jag har aldrig någonsin cyklat så här långt. Aldrig ens i närheten av 11,5 mil. Jag är ohyggligt stolt över mig själv. Bra Göran.

Men ändå, kvar ligger en liten tagg som skaver i mitt inre. Jag borde ha kunnat gjort det bättre, jag borde kunnat hänga med bättre på slutet.

Men va fan, en utmaning är en utmaning och nästa gång, då jävlar ska jag göra det lite bättre. På måndag ska jag ut och klämma några grymma backar ett par gånger.

Gran Fondo 15 mil kommer bli lätt att knäcka, Vätternrundan lite knepigare, men jag kommer att mala på med mitt mantra "failure is not an option".

Tack Anders Johansson för några mycket lärorika och roliga cykelveckor.