Fasicken vad svårt allt är. Man, alltså jag i det här fallet, vill ju så mycket. I går hade jag bestämt mig för att cykla efter jobbet, en lugn och fin tur på någon timme eller så. Bara cruisingcykla liksom.
Så jag gjorde efter jobbet i ordning hojen, pumpade däcken, oljade in kedjan och gav sadeln en kärleksfull klapp.
Sen kom jag på att jag ju måste göra klart mitt skogshuggarjobb innan jag sticker ut och cyklar. Då blev det så.
Sen kom hustrun hem och vi dinerade. Så började jag fundera på om jag inte istället skulle ta Edsviken runt och köra en lite jobbigare backrunda istället för en cruisingrunda. Skulle nog behöva det. Eller inte.
Mitt i mina svåra och komplexa funderingar kring detta så föreslog hustrun att vi skulle kolla ett avsnitt av Orange is the new black på Netflix. Okey, sa jag, och kände att min självdiciplin fick sig ännu en törn.
Ja du vet, sen blev ju klockan alldeles för mycket för att ge sig ut och cykla. Då bestämde jag att okey, ingen fara, jag sticker ut på en morgonrunda istället, funkar ju lika bra.
Men när klockan ringde i morse så fick jag dåligt samvete, bokföringen på jobbet måste ju göras, vilket görs bäst tidigt innan telefonerna börjar ringa. Fan också, jag får ta cykelturen i kväll istället.
Men NEEEJ, för sent kommer jag ihåg att vi ska göra nånting i kväll, så det funkar inte att hoja då heller.
Jag lägger ner, jag lägger av, jag lägger mig ner i fosterställning och skriker. Det borde hjälpa.
Är jag ensam om sånt här, eller är jag bara en i mängden av människor som inte hinner allt man vill? Och jag som inte ens har småbarn att ta hand om.
