Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


lördag, december 27, 2014

Dagarna bara går

Julen är över hopptralalala. En fin jul med delvis nystartade traditioner. Det blir så när barnen skaffar familj och plötsligt vill leva sina egna liv. Bara att anpassa sig, och lika bra det, man vill ju inte vara en bromskloss.

Men livet rullar vidare, jag är nu återställd till 99 % efter den fula attacken mot min hälsa dagarna innan julen.

Jag skrev ju det för några veckor/månader sedan varför jag tränar. Självklart för att vara i god form inför kommande skidresa och framförallt inför sommarens cyklingsäventyr.

Men också, minst lika viktigt, att vara i fin form när min hälsa attackeras på olika sätt. Jag skrev då att jag var helt övertygad om att jag sannolikt skulle attackeras många gånger innan kistan sänks i jorden.

Jag fick rätt, den första allvarliga snytingen kom dock lite snabbare än jag trott. Men jag är rätt säker på att min fysik förkortade återhämtningen betydligt snabbare än om jag hade varit en traditionell soffliggare.

Nåväl, idag gjorde kulturföreningen KulturRally u.p.a ett tillslag på Fotografiska museet.


Det är så kul att gå dit med ojämna mellanrum. Kan bli dyrt om man är en fantast med mycket pengar. En bok av fotografen Jimmy Nelson, som visade helt fantastiska bilder på de sista ursprungsbefolkningarna i världen, säljer numrerade böcker, 1-500. Priset blygsamma 6500. I euro. Jorå, såattliksom. Vi köpte ingen bok, vi köpte fika och smarriga bakverk istället. För en lite mindre summa.

Nu måste jag kämpa, jag måste kämpa för att komma över träningströskeln. Just nu känns det ohyggligt plågsamt att ens tänka på träning. Känner mig helt urblåst, som om höstens all träning varit förgäves, som om sjukgrejen sög all kraft ur mig. Som om jag måste starta från början.

Måste måste måste ner och köra en timme på trainern. När jag väl gjort det VET jag att kroppen kommer att längta efter mer, men tröskeln att kliva över är jättehög just nu.

Kämpa Göran kämpa!

PS. Tomten fattade mitt brev som jag skrev häromveckan, det blev ingen löparkurs. Puhh....