Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

lördag, maj 06, 2017

Jag på triläger. Dag 6. Äntligen nöjd med mig själv

Ibland tror jag att jag har för höga krav på mig själv. Ofta missnöjd med mina insatser. Tänker ofta att jag hade kunnat gett lite till. Gjort saker och ting ännu lite bättre.

Men idag serrö, idag känner jag mig väldigt nöjd med mig själv. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att jag är fett jävla awesome. För jag har nämligen rockat häcken av mig idag.

På något underligt vis blir man coolare i svartvitt. 
Lite mer rock´n´roll liksom.

Idag hade jag någon slags examen på träningsveckan. En högst frivillig träningstritävling utan tidtagning eller så. Bara så man får köra alla tre grenar mer eller mindre ihop. Valfria längder i alla grenar. Klart man ville köra den. Liksom kräma ur det sista ur kroppen efter veckans alla pass.

Simdelen var en slinga på 500 meter som man kunde simma så många varv man ville. Jag valde att simma ett varv. Tillsammans med simning ut till startbojen och simningen in till land ansåg min Garmin att jag hade simmat 766 meter. Distansrekord. Igen. Sa ju att jag var fett jävla awesome idag.



Sen blev det paus och frukostätning innan cyklingen började kl 09:30.

Banan var 3 mil och platt. Den kunde man köra valfritt antal varv. Jag valde 2 varv. Hade tänkt mig en lugn fart för att spara benen till löpningen.

Jag körde ihop med två supertjejer som inte spottade i glaset om man nu får använda det uttrycket när det gäller cykling. Du vet hur det är, man vill ju helst inte vika ner sig. De skulle minsann inte tro att de kunde köra ifrån en gubbe hur lätt som helst. Nä nä.

Så vi drog iväg med Caroline i spetsen och jag sög fast vid hennes bakhjul. Men herreminjävlar vilken motvind vi hade första halvan av rundan. I de värsta vindbyarna var det som att få en käftsmäll och farten minskade med 5 km/tim på en halv sekund.

Tänkte lite taskigt att Caroline som var ledare för min grupp, får väl skylla sig själv om hon vill ligga och dra, tänkte jag. Här gäller att vara smart. Äta eller ätas.

Men det finns ett litet men. Caroline är inte jättestor. Innebär att jag som låg bakom henne fick rätt mycket vind jag också rätt i nosen. Men lite lättare hade jag det såklart.

Men efter 1,5 mil tog min gentlemannauppfostran överhanden. Jag frågade om hon ville vila lite så kunde jag dra. Har väl aldrig fått ett sånt snabbt "-ja tack" förut.

Så jag drog iväg. Kände mig sååå jäkla stark idag. Till och med så jag hörde "-håll igen lite" bakifrån någon gång.

Sen fick vi vinden med oss och då gick det undan rejält. Gud så kul det var. Caroline och jag bytte sedan lite då och då uppgiften att vara draglok.Funkade klockrent.

Jag vet, i triathlon får man inte drafta, men det här var ju på lek, så vi körde som en klunga på tre men bara Caroline och jag var draglok.

När första varvet var klart sa jag att jag ville köra ännu ett varv. Jag också, vrålade mina klungkompisar, så vi fortsatte i samma goda anda även andra varvet. Nästan ännu jobbigare motvindshalvan, men lika kul på medvindshalvan.

Den här rundan körde vi två varv

När vi så småningom var klara var det bara jag av oss tre som ville springa. Ingen ordning på ungdomar nuförtiden.


De Tre Musketörerna. 
Eller snarare en musketör och två musketriser.  
Snabba och starka tjer men lite pinsamt igen. Jag vet vad hon till höger
heter, det är Caroline. Vad jag heter vet jag sedan många år tillbaka.
Men mittentjejen, sorry, kommer inte på namnet.

Löprundan var en sträcka på 3,5 km. Vände man där blev det således 7 km. Den sträckan kunde man springa valfritt antal gånger.

Jag sprang inte den sträckan. Självklart sprang jag fel. Men strunt samma, jag bestämde att jag ville springa 1 mil, så jag sprang typ 4,6 km och där vände jag helt enkelt och sprang samma väg tillbaka.

Eller sprang och sprang. Jag lufsade och promenerade kortare sträckor när benen skrek om barmhärtighet. 

Mr Ducklips vilar sig lite nonchalant lutandes mot en vägskylt

Stumma ben var priset för att cyklingen var så rolig och därmed alldeles för snabb i sammanhanget. Det var för övrigt väldigt varmt idag, vilket inte är bra för mig av medicinska skäl. Men sånt får man inte grotta ner sig i en sån här underbar och kul dag.

Det är i det här läget som jag förstår de som säger att simningen och cyklingen bara är transporter till själva tävlingen, löpdelen. Det är där allt avgörs. Har man kört slut på sig själv på cyklingen är man ju rökt.

Hursomhelst, när jag kom tillbaka till startplatsen, dvs hotellet fattades det lite distans för att få ihop en mil, så då sprang jag några rundor i kvarteren runt hotellet. Det funkade ju det också.

Det blev lite kringelkrokar på slutet

När jag kom i mål stapplade jag upp på rummet och bara la mig ner på golvet. Helt slut i kropp och själ. Men otroligt nöjd med min insats. 


Går finfint att vila lite även på parkettgolv. Faktiskt ganska skönt.

Trots det så har jag lite att jobba på, måste kunna simma längre, mycket längre till och med, och dessutom snabbare, cykla smartare nio mil för att sedan orka springa 22 km.

Men vi är ju ändå bara i början av maj, så jag tycker läget känns väldigt hoppfullt att jag ska klara min stora utmaning i Zell-Am-See.

Var så jäddrans trött så jag orkade inte ens pallra mig till yogan på eftermiddagen även om min kropp hade behövt det idag.

Det var också dags att säga hej då till min cykel. Den har trots allt ställt upp för mig på ett jäkligt bra sätt, jag är trots allt nöjd även med cykeln. Tack Tarmac, du är en fin hoj. Hoppas du träffar någon som kan uppskatta din kärlek till 100 %.

En liten hej-då-puss tyckte jag var på sin plats trots allt.

Efter det blev det festmiddag.

Alla kom inte med på bild

I morgon flyger jag och svärson Jonas hem. Dotter Sofia stannar kvar ytterligare en vecka. Läs gärna hennes blogg om hur hon upplevt veckan så här långt.

För mig har veckan varit alldeles alldeles.....underbar. Tack Team Snabbare för en väl arrangerad vecka.

Tack Pål och Marika för ett fantastiskt värdskap. Tack alla andra ledare och instruktörer, ingen nämnd ingen glömd, ni har alla gett mig tips och trix för alla trigrenar. Och jag fick "tillbakatipsa" Johan hur man lägger ner en cykel korrekt på marken.

Vem vet, kanske kommer jag tillbaka om ett år igen. Förhoppningsvis då som en äkta triahtlet.

Bara en sista anspråkslös liten kunskapscheck. Kommer du ihåg vem som tog bergströjan upp till Valdemossa? Tävlingen som gick ut på att komma först dit upp, inte att vara snabbast dit upp.

Rätt svar längst ner.


Svar: Bergströjan sträckan Santa Maria till Valdemossa togs av Göran Demnert.

Jag på triläger. Dag 1
Jag på triläger. Dag 2
Jag på triläger. Dag 3
Jag på triläger. Dag 4
Jag på triläger. Dag 5