Nu är det allvar igen

Om du följt min blogg så vet du vad som hände mig häromåret. Eftersom det inte var någon trevlig upplevelse så tar jag chansen så fort jag kan, att försöka hjälpa andra till snabb hjälp.

Om du inte kan läsa rutan längst ner till vänster på bilden så står det så här:

Alla vi som sportar, nu är det dags.
Stroke är en hänsynslös motståndare - var sjuttonde minut får någon stroke i Sverige. Den kan slå till mitt under träning, tävling eller match. Bland aktiva eller supportrar.

Men vi lär vi oss upptäcka symptomen på stroke i tid och och ringa 112 direkt så är chansen att rädda liv mycket större. Allt som krävs är att vi alla gör AKUT-testet. Det tar bara två minuter. Vi ska göra minst 50001 test på en månad -  ett mer än antal sittplatser på nya nationalarenan.

Så kom igen - tillsammans kan vi rädda liv!

Gör AKUT-testet på strokekampanjen.se/sport

Så bäste läsare, istället för att som i Facebook trycka på gilla-knappen, gå in på länken strokekampanjen.se/sport  och gör testet. Det är viktigt. Det kan rädda liv. En stroke kan slå till när du minst anar det.  Min smäll kom när jag en söndagsmorgon bredde mina frukostmackor.

StockholmsBuss nya träningsvideo

Så är den då släppt, StockholmsBuss moderna träningsvideo. Idag på morgonen har vi haft releaseparty med kaffe, the och klackarna i taket.

Jag vill framföra företagets stora tack till följande personer vars värdefulla medverkan gjorde filmen möjlig.

Director and skådespelare: Sofia Demnert
Photo: Göran Demnert (på Hitchcock-manér finns även han med på filmen, gissa var?)
Koreografi and konstnärlig ledare: Tommy Jonsson, SSIF
Location: Frescatihallen
Sponsor: StockholmsBuss

Ladies and Gentlemen, enjoy The Movie and glöm inte att även lyssna på filmens sound track:

Lyxtillvaro

Som småföretagare lever man lyxliv. Det är ju så det ibland framställs. Verkligheten är oftast långt därifrån. Magvärk, ångest och stress är bara några saker som är vanligare bland småföretagare än löntagare.

Men då och då kan man unna sig lite utöver det vanliga. Som igår eftermiddag t.ex. Då lämnade jag helt sonika kontoret och åkte till gymmet för att köra ett träningspass. Det kändes som rena lyxen och det var en skön känsla. Straffet för det tilltaget är att jag idag har en grym träningsvärk.

Det är ju det jag säger, att vara småföretagare är som att gå på spikmatta. Hela tiden. Oavsett vad man gör.

Johan Ekman. Spekulationer.

Förmodligen kan det här inlägget bara förstås av branschfolk. Så är du inte det kan du hoppa över det här.

Så här ligger det alltså till:  Johan Ekman slutar som VD på Det Stora Bussföretaget. Här finns massor av rykten och spekulationer att gotta sig i. Och sånt är ju alltid kul. Tänkte dra några som jag har hört.

Spekulation 1:
Johan Ekman har inte slutat. Han har fått sluta. Kort sagt fått sparken.
Anledningsspekulation: Det Stora Bussföretaget går inte så bra. Tvärtom, man dras med stora förluster pga en enorm kostnadsmassa inom koncernen och tvingas därför att omorganisera och då passar JE inte in någonstans.

Spekulation 2:
Johan Ekman bestämde själv att han slutar.
Anledningsspekulation: När han sålde sitt företag till Det Stora Bussföretaget fick han såklart en klausul som förbjöd honom konkurrerande verksamhet inom x år.

Nu har x år förflutit och därför drar JE fort som attan och startar upp ett nytt bussföretag.

Den officiella orsaken sägs vara familjeskäl och att JE ska ägna sig åt sin lilla resebyrå istället. Kan så vara, men när vi andra åt välling och bröstmjölk så käkade JE bussar. Ingen tror på allvar att JE lämnar bussbranschen.

Jag lägger min spekulationsröst på alternativ två. Om jag inte minns fel så bloggade jag vid tiden då JE sålde sitt företag, att det sannolikt skulle bli så. Tänk om jag hade rätt?

Skandalen på ICA

Skandalen på ICA är fullkomlig. Den 19 oktober, jag repeterar - nittonde OKTOBER - fanns denna störtexponering i vår lokala butik. Dessutom har de mage att önska en God Jul. Jag höll på att svimma

Ska det vara så här? Ska inte varje årstid få ha sin egen tid, som det alltid varit? Varför börja julen redan innan sommaren knappat har avslutats? Det är ju för bövelen höst, inte jul.

Avskeda omedelbart denna amatör till butiksföreståndare på ICA i Sollentuna Centrum. NU. I morgon kan det vara för sent. Här kan tydligen vad som helst hända. Som att försöka prångla ut förra årets julmust som de inte blev av med då. Eller att påskpyntet kommer fram i något hörn redan nästa vecka.

I vår familj har vi en stenhård regel som vi följer slaviskt: Det är otroligt förbjudet att ens lukta på julmust före 1:a advent.

Överträdelse beivras med betydligt färre julklappar från Tomten. Den straffsatsen har skrämt många barn genom åren från otillbörligt julmustdrickande.

Så, du som kan Facebook, starta omedelbart ett upprop om att ta bort alla julmustar från alla butiker fram till perioden då de verkligen gör nytta, juletiden, den RIKTIGA juletiden alltså.

Nu är jag så upprörd så jag måste gå och sätt på en ny kanna kaffe. Julbrygd. Näääää, skoja bara...

Aj

Det gör ont att träna. Idag blev det endast och enbart styrketräning på gymmmet. Låren, armar och överkropp fick sig en överkörning. Tog i så det blev små blåsor i händerna. Coolt, manligt, supermacho.

Kan vara så illa att en kortare sjukskrivning behövs, typ mellan kl 13 och 15 då man skulle kunna kolla in på Eurosports sändning av kvartsfinalen från en tennisturnering i Moskva där svenskan Sofia Arvidsson spelar. Samtidigt som jag då vilar upp min sargade kropp i soffan.

Det pirrar i hela kroppen

Faktum är att ordet "pirrar" inte räcker. Hela kroppen liksom ryser.  Dessvärre inte av välbehag utan av obehag.

Jag tittade på Bonde Söker Fru igår på TV:n. Bönderna är ju snälla och rara och lite som folk är mest. Egentligen. Men hela konceptet känns så otroligt töntigt och pinsamt. Rent av snudd på trafficking, människohandel.

Vet inte om det är olycksfall i arbetet eller yrkesskicklighet att kunna scouta fram så många töntar, män som kvinnor, på en och samma gång och i samma program.

Men jag är tudelad. Rart eller töntigt, vet inte. Men jag tittar på programmet oavsett, trots att jag stundtals måste krypa bakom ryggen på min kära hustru och skrika rakt in i soffkuddarna.

Fast inte är jag bättre än dom inte. Mespropp, det är vad jag är. I morse skulle jag ut och ränna igen tänkte jag. Klädde på mig rätt utrustning och gjorde mig beredd. Men när jag gick ut till brevlådan för att hämta morgontidningen så regnade det rejält, så då klev latmasken fram och krävde ombyte till kontorskläder.

Min motståndskraft var obefintlig, så då blev det så. Då slutade regnet. Men då var det försent att ändra planerna igen tyckte jag. Så ingen löpning denna dag.

Jag ryser av obehag, men inte för Bönderna utan för insikten att jag idag är en usel människa som valde den enkla vägen. FAAAAN!

On the road again

Gårdagens jävlaranamma satt i även idag. Fast det satt hårt åt. Bestämde redan i går kväll att det skulle bli en  tidig morgonlöptur idag.

Men du vet hur det är, man sitter vid köksbordet, tar en kopp the och en leverpastejmacka, läser DN om Sveriges fantastiska upphämtning mot Tyskarna, det är kolsvart ute och livet känns rätt behagligt.

Då känns en löptur ute i kalla mörkret långt borta. Men icke. Då gäller det att bita ihop, tänka att man inte bara kan lubba runt i omgivningarna när solen skiner utan man måste verkligen kämpa, övertala sig själv.

Och så blev det, nynnandes på låten On The Road Again med gruppen Canned Heat. Från någonstans runt mitten av 80-talet eller så.

På lunchen inhandlades en reflexväst för kommande löpturer i mörket. Förmodligen redan i morgon bitti. Men säker kan man ju aldrig vara.

Kaffemissbruk

Vi måste snacka lite. Om kaffe. Jag dricker sannolikt alldeles för mycket av den drycken. Kanske rent av ohälsosamt mycket. Jag kanske rent av är en kaffemissbrukare. "- hej, jag heter Göran. Jag är kaffemissbrukare och behöver hjälp."

Vet egentligen inte hur utbrett mitt missbruk är, men säkert rör det sig om 10-15 jättekoppar, typ themuggar, varje arbetsdag. Det sägs att det är för mycket.

Men jag är väldigt påverkad av reklam som jag har omvänt till mina egna syften:
När smakar en kopp kaffe bäst? Vaergang.
Because I´m worth it.
Only for the best.

Men bortsett från det. Nu är jag igång med träningen igen. Efter ett långt uppehåll, beroende på bröllop och lite förkylningskrasslighet så har träningen fått vila lite. Lite märkligt, ju längre uppehåll man har, desto svårare  blir det att sätta igång igen. Trots att man vet att kroppen och hjärnan mår så mycket bättre av regelbunden träning. Människan är av naturen lat. I alla fall jag.

Men idag fick det vara nog. Ett morgonbesök på gymmet gjorde susen. Nu är jag hur sugen som helst på att öka träningstempot igen.

Så nu kompis, nu jävlar, nu köööööööööööör vi.

Hon har blivit stor nu

Den här gången menar jag inte min dotter. Den här gången menar jag en av hennes hundar, Reka.

Hon blev i helgen något som heter Korad. De stackars hundarna utsätt för många tester för att deras mentalitet och rastypiskhet  ska kunna bedömas.

Läskiga grejer, matte och hund tar en oskyldig promenad i skogen. Plötsligt dyker det upp läbbiga spöken, konstiga figurer, det smäller och det uppstår många obehagliga och oväntade situationer. Sånt gäller det att klara av om man som hund vill bli titulerad Korad.

Lilla Reka gick ut med toppbetyg. Sådan matte sådan hund. Men så jobbar ju Reka också hos StockholmsBuss. Ser hon inte lite mallig ut ändå, lilla Vickulas Reka, som hon heter officiellt?! Lite fisförnäm liksom.

Detta har hänt

Det är kul att segla ensam. Men ibland spännande och man sätts på prov, både psykiskt och fysiskt. Det som hände häromdagen när jag tuffade på i nästan obefintlig vind över Mysingefjärden var att plötsligt sjönk motorvarvet.

Hjärtat började banka för det är inte roligt att vara enda båt på hela Mysingen samtidigt som man får motorproblem. Lyckligtvis är det ju en segelbåt så snabbt som attan upp med seglen. Lika plötsligt som oväntat började det blåsa. Från rätt håll dessutom.

Det blåste upp mer och mer så jag kunde inte kila ner och kolla i motorn som fortfarande hackade när jag försökte. En snabbanalys av problemet gjorde att jag gissade på ett igensatt bränslefilter. Alltså måste det bytas och det funkar inte att göra ensam under segel.

Alltså siktade jag på att angöra Dalarö gästhamn för att lösa problemet, men nu hade det börjat blåsa upp rejält, vindbyar upp emot 12 m/s. Gick inte att ensam lägga till i gästhamnen pga blåsten, så jag siktade istället på tankstationen i hamnen. Med lite tur dunsade jag in i bryggan och kunde lägga till.

Sen började mecket med att byta filter, det gick rätt smärtfritt, men sen började eländet med att lufta motorn, vilket man måste göra på en dieseldito. Luftpumpen i en båtmotor är rena Kalla Anka-varianten som tar timmar att pumpa ur luften ur systemet.

Men då trädde uppfinnar-Göran in i handlingen. Jag inköpte en bit bränsleslang, en handpump av samma sort som man har till utombordsmotorbränsletankar och monterade på bränsleslangen. Och vips, inom 15 sekunder var motorn luftad och jag kunde komma iväg igen. Kl 21 angjorde jag sedan Wasahamnen på Djurgården för natthamn och då hade jag hållit på i 12 timmar.

För dig som inte vet, det är en fantastiskt upplevelse att segla på Stockholms ström när det är mörkt. Hela vår fina stad är upplyst och man ser alla kända "turistfällor" från en helt annan vy. Fjällgatan är lika läcker nerifrån vattnet som uppifrån det berömda busstoppet på Erstagatan.

Kan vara lite skrämmande också, plötsligt dök det föröver upp en gigantisk svart vägg som rörde sig mot mig och plötsligt vräker någon ett enormt strålkastarljus mot mig som lyser upp hela min båt. Det är bara Vikingfärjan på väg ut mot havet som gör mig uppmärksam på att jag ska se upp. Jag styrde omedelbart ännu mer åt styrbord.

På lördagen sista biten till mastkranen och så sista biten in mot uppläggningsplatsen. Det var den seglingssommaren det.

Så det sista och bästa som jag sparade till sist. Kommer du ihåg Berit, tennistjejen som jag inte kunnat vinna mot trots flera försök. Igår fick hon så hon teg. Igår mosade jag henne, 6-2, 4-2 sen tog timmen slut. Inget tjafs, inget meslir, bara stenhåra svingar mot bollen, över nät och innanför linjerna. Skoningslöst. No mercy.

Där visade jag allt var tennisskåpet ska stå.

Lite tomt på havet

Dags att segla hem båten för vintervila. Som traditionen bjuder så seglar jag hem den helt ensam. Det tar tre dagar. Otroligt skönt att vara ensam ibland. Man reder ut ett och annat, funderar kring livet, familj, tennis, sjukdomar, döden, framtiden. Och lite annat.

I går tog jag natthamn i Nynäshamn. Nu tror jag att jag siktar direkt på hemmahamnen. Men säkert är det inte. Kanske jag ankrar upp i nån fin vik och tar en natt där.

Det är det som är tjusningen att segla själv. Det är bara jag som avgör.

På två dagar har jag bara sett två fritidsbåtar.

Nu tror du att jag seglar. Icke. Vind obefintlig, så det är motorgång för hela slanten. Men solen skiner och jag mår bra.

Puss hej!

Bröllop i dagarna två

Då är nu vår dotter en ärbar kvinna efter ett bröllop i dagarna två. De hade valt ett annorlunda upplägg, lite tvärtom mot vad som är brukligt.

Det hela började på lördagen då parets vänner och släktingar samlades ute på vischan på en supermysig konferensanläggning. Efter diverse organiserade utomhuslekar på eftermiddagen följde själva bröllopsmiddagen. Där fick jag min fina slips avklippt av svärsonen. Nån slags manlighetsrit verkade det som. Men vad gjorde det en sådan här kväll. God mat, härlig stämning och många roliga tal. Även från brudens mor och far.

På söndagen gemensam brunch och så själva vigselakten efter den. Makalöst vackert, stämningsfullt, avslappnat, ljust och ja, det närmsta jag kommer på som förklarar det hela är ordet magiskt.

Och nu är jag garanterat helt opartisk: Vackrare brud har inte skådats på årtionden. Tror det var på våren 1974 som det hände senast, om jag kommer ihåg rätt.

Jag fattar egentligen inte varför, men på bröllop, särskilt när ens barn är inblandade, så virvlar det upp så mycket damm i ögonen så tårarna rinner och det fastnar s.k. tuppar i halsen. Väldigt underligt faktiskt. Ostädade lokaler kanske.

När själva proceduren när de sa ja till varandra var klar, så började en sångerska sjunga till pianoackompanjemang en av världens bästa låtar, Metallicas Nothing Else Matters. Då brast alla dammar hos lilla pappsen.

So close no matter how far 
Couldn't be much more from the heart 
Forever trust in who we are 
And nothing else matters 

Never opened myself this way 
Life is ours, we live it our way 
All these words I don't just say 
And nothing else matters 

Trust I seek and I find in you 
Every day for us something new 
Open mind for a different view 
And nothing else matters 

Never cared for what they do 
Never cared for what they know 
But I know 

So close no matter how far 
Couldn't be much more from the heart 
Forever trusting who we are 
And nothing else matters 
[ Lyrics from: http://www.lyricsfreak.com/m/metallica/nothing+else+matters_20092049.html ] 
Never cared for what they do 
Never cared for what they know 
But I know 

I never opened myself this way 
Life is ours, we live it our way 
All these words I don't just say 
And nothing else matters 

Trust I seek and I find in you 
Every day for us something new 
Open mind for a different view 
And nothing else matters 

Never cared for what they say 
Never cared for games they play 
Never cared for what they do 
Never cared for what they know 
And I know (yeah!) 

So close no matter how far 
Couldn't be much more from the heart 
Forever trust in who we are 
No nothing else matters

Jag är orolig över min hälsa

Något tycks ha slagit slint i huvudet på mig. Jag längtar hela tiden till nästa träningspass. Idag skulle hustrun och jag som alla fredagsmorgnar köra ett pass på gymmet. Hon vaknade med halsont så hon ställde in.

Omedelbart och utan någon som helst tvekan bestämde jag mig för att i stället ge mig ut och springa trots att det regnade rätt ymnigt. Tänkte på gurun P. Roberto som alltid så käckt twittrar, "Ska man bara träna när det är fint väder blir det inte många pass".

Så nu sitter jag här precis när arbetsdagen på kontoret ska börja med en kopp nybryggt kaffe och med en kropp som känns sådär hysteriskt härligt harmonisk.

Kan man må FÖR bra? Det är det jag är lite orolig över. Är det normalt?

Ms Demnert leaving now our office

Här ser vi hur fröken Demnert lämnar kontoret.

Men hon kommer tillbaka om några veckor, men då som FRU Demnert. Det vankas nämligen bröllop i dagarna två och därefter bröllopsresa.

Nu ska man dock veta att hon inte kommer att bli MIN fru, jag har redan en, och denna fröken är vår dotter. Tidsmässig och modern som hon är behåller hon sitt efternamn även efter att hon äktat Jonas Gustavsson.

Ibland håller jag med Rocky, men jag är inte orolig. Jonas är en superkille.

Tips

Här kommer dagens absolut bästa tips till dig som är fysisk aktiv:

Om du planerar att löpträna en morgon, typ det längsta du någonsin sprungit, spela INTE en superviktig tennismatch samma kväll.

Vartefter dagen går blir benen mer och mer orörliga och stela. Det går INTE att spela bra tennis med två stockar som är fästa vid underkroppen. Det går inte bra alls. Jag provade igår och nu är jag superdeppig.  Kan lika gärna lägga racketen på hyllan, skänka tennisdojorna till Röda Korset och ägna min framtid åt meditation.

Jag valde bort Barbapappa

Klockan ringer. Eller nej, den ringer inte, den börjar spela upp musik som jag har i min telefon. En IPhone 4, så gammeldags är jag i dagsläget. Som väckningsmusik har jag valt Melanie C, f.d medlem i Spice Girls, om du nu kommer ihåg den gruppen.

Klockan visar 05:50. Jag tänker märkligt nog omedelbart på Paolo Roberto som brukar twittra om att han går upp vid samma tid för en löprunda. Med tillägget: Är du Barbapappa eller Stålmannen? Är du stark eller vek?

Bestämmer mig för att vara stark som Stålmannen trots dålig sömn och en kvällsmatch i tennis i kroppen. Tennismatchen gick för övrigt åt h-e, men det kan vi ta en annan gång.

Alltså, upp i mörkret, letar upp träningskläderna, på med dem, sen en kopp the och en leverpastejmacka. Jag är nu redo för mitt livs utmaning. Nåja, det där sista kanske är att överdriva lite. Men en utmaning är det definitivt för mig.

Jag tänker springa 1 mil. Runt Edsviken till huset där min dotter och hennes sambo bor. Där tar jag dotterns bil och kör hem. Under tiden har dotra min också sprungit runt Edsviken, fast från andra hållet till mitt hus. Därmed har familjen Demnert intecknat hela Edsviken. Den är nu vår. Bara så du vet.

Nu ska man veta att trots min höga ålder, trots att jag idrottat sen jag fyllde 10 år aldrig, säger aldrig, har sprungit 1 mil. Idag skulle det ske.

Gick kalasbra i nästan 5 km, då kom tröttheten farande som en blixt. Så jag gick en bit, det var jag värd. Sen lubbade jag på igen från Edsbergs slott upp, förbi Landsnora kvarn, och där tog den mentala orken slut. En ruskigt lång, brant backe upp till Bergendals kursgård sög hårt på en redan mentalt trött Göran.

Så därför går jag uppför backen och börjar springa igen någon kilometer eller så. Kämpar på, eller snarare släpar mig fram, men ändå springandes, ett tag till, tills nästa trötthetsblixt träffar min nu slitna kropp. Knallar på en liten bit samtidigt som jag beundrar den vackra naturen runt Edsviken.

Till sist tar jag mig samman och springer sista biten. När jag kommer fram till huset har jag sprungit 9,75 km så jag bestämmer mig för att fortsätta lite till så jag kommer upp i den i min värld magiska gränsen 1 mil.

And ladies and gentlemen, I fucking did it. I FUCKING DID IT!!! JAG SPRANG EN HEL MIL!

Bra gjord daddy, sa dottern, men du har faktiskt inte sprungit en mil, du har förflyttat dig en mil. Du har bara uppnått ett delmål, du ska SPRINGA en mil. DÅ har du uppnått ditt mål.

Ungjävel. Glädjedödare.

Nämen inte behövde ni väl ....

... göra ett TV-program om mitt liv. Det var verkligen inte nödvändigt. Men visst, det kan ju vara kul.

Jag älskar verkligen mina barn.

TGIF

Härligt, äntligen fredag och träningsveckan är slut. Veckans sista pass blev ett s.k. gymcrosspass. Man känner sig rätt utslagen när det är slut.

Men arbetsveckan är inte slut. Den pågår varje dag, 7 dagar i veckan. Klart man stundtals blir lite seg och trött. Då är det bra att träna kroppen så den orkar.

I morgon är det lördag och då blir det inga fysiska aktiviteter. Vila är ett vapen, påstår gurun Paolo Roberto. Träning bryter ner kroppen, vila bygger upp den igen. 

På jobbet trodde jag det skulle lugna ner sig lite efter sommarens rusch, men icke. Det bokar på som attan, men nu är det inte bara resebyråer utan "vanliga" företag som behöver hjälp att transportera människor. Och det råkar StockholmsBuss vara jäddrans duktiga på, så det är väl därför vi har fullt ös.

Jag hatar när tiden går

Jag lider av åldersnoja. Erkännes härmed. Jag vill inte bli äldre. Jag vill inte dö. Den tanken skrämmer mig.

Av de blygsamma anledningarna hatar jag därför den här prylen:

I den här mockagrunken lägger jag mina dagliga piller som jag numera måste trycka i mig. Fem stycken olika piller varje dag. Det är okey, det är inte för pillrena som jag hatar prylen.

Jag hatar den för att den är en tidsräknare. Varje gång burken blir tom konstaterar jag att ytterligare en vecka har försvunnit från mitt liv. Eller som jag tänker jag humöret är i botten, en vecka kortare tid kvar att leva.

Visst är det dystert att tänka så? Men då vänder mina tankar istället till att bli positiva. Om jag följer morsans ålderskurva så har jag ju 30 år kvar. Det är ju hälften av vad jag levt hittills, och tänk så mycket kul som hänt de sista 30 åren. Klart som korvspat att nästa 30-årsperiod kommer att bli minst lika bra. Till och med kanske bättre.

Tjolahopp, i morgon bitti kör vi ett nytt stentufft gymcrosspass. Längtar dessutom redan till vår skidresa vecka 9 nästa år. Du har väl anmält dig?

Jag för ett hårt liv

Min nätmentor, som jag inte på något sätt känner, Paolo Roberto, säger att om man tränar hårt håller man sig frisk. Dessutom blir man jävligt snygg.

Vetefan. Jag är visserligen inte förkyld, men jag har ständig träningsvärk. När jag ser mig i spegeln på mornarna ser jag inget vackert, snarare ett mänskligt vrak som har hängande ögonlock och svarta påsar under ögonen.

Men antagligen mår jag bra. Alla vetenskapliga tester visar ju på det. Men jag biter ihop och kör på så mycket kroppen orkar. Av okänd anledning känns det himla kul. Lite synd bara att jag inte kände så för typ 30 år sedan.

Så här har min vecka sedan i fredags varit:
- fredag morgon: Styrketräning på gymmet
- lördag: fritt från träning
- söndag morgon: Löpning 5 km
- söndag kväll: Tennismatch (vinst)
- måndag kväll: Tennismatch (vinst)
- tisdag kväll: Tennismatch (vinst)
- i morse: Löpning 8,2 km
- nu: trött så jag somnar när som helst.
- i morgon bitti: lätt löpning 4 km
- fredag morgon: gymcross på gymmet (tokjobbig funktionell styrka)
- lördag: vilodag
Sedan börjar vi om med exakt samma program som den här veckan. Puhh.

PS: Hoppas du lade märke till paranteserna efter tennismatcherna.

Vill också ha bollkallar

Kollade lite på TV under lunchen. Davis Cup-tennis mellan Sverige och Belgien.

Då slog det mig en sak. Jag vill också ha bollkallar när jag lirar. Tänk så skönt att slippa böja sig ner och plocka upp bollar som ligger både här och där på planen. Och tänk så skönt det vore om någon mellan bollarna räckte mig en handduk så jag kunde torka bort svetten ur pannan.

Då slog det mig en sak till. It aint gonna happen.

Såvida inte! Såvida inte jag mutar mina barnbarn att agera bollkallar. Vad kan det kosta tro? Hur många matcher räcker ett schysst Piratskeppslego? En legorymdraket?

Helt enkelt en strålande idé. Måste kolla upp detta omgående men jag måste göra det smart. Först måste jag kollra bort deras föräldrar så jag kan förhandla direkt med boysen utan mellanhänder. Sju matcher mot ett Piratskepp, det borde vara ett bra erbjudande.

Äntligen dags

Så har den då anlänt, alltså vintersäsongen med alla de roliga idrotterna, hockey, bandy, innebandy, handboll och några till.

Fotboll må vara en förströelseidrott, långtråkig, händelsefattig och trist att titta på. Undrar varför så många fascineras av den sporten? Kul att lira själv, absolut, men dötrist att titta på. När pressens kelgris Zlatan lägger av lär mediautrymmet för fotboll minska.

Men nu till hockeyn som i år blir ännu lite mer intressant än förra säsongen. Här kommer först fördelningen av mina sympatier:

Djurgården: 70 %
AIK: 20 %
Rögle: 9 % (Det finns en förklaring varför Rögle finns med. Hinner inte dra den nu)
Bajen Fans: 1 %

Här kommer mina tips hur det kommer att gå för dem:

Djurgården bara MÅSTE tillbaka till Elitserien.  Det är många som tycker det, det är därför de redan sålt rekordmånga säsongsbiljetter. Djurgårdens hockeyfans kör i cirklar kring AIKs hockeyfans som bara finns i spridda skurar. De tycks gilla fotbollslaget mer. Djurgården tar sig lite mirakulöst tillbaka till Elitserien tillsammans med Leksand.

AIK kommer att få kämpa stentufft för att undvika kvalserien. Inte lätt att lira bra med en fåtalig publik och med alla mål- och poängkungar bortköpta till lag med mer stålar i kassan. Att dessutom tappa Sveriges bästa målvakt är heller inte bra. Hamnar Gnaget i kvalserien blir det Allsvenskan nästa säsong.

Rögle är fortfarande i eufori efter att ha kommit tillbaka till högsta serien. Av ren glädje kommer de att bli ett mittenlag.

Bajen Fans. Efter några roliga år med bara vinster börjar det nu tuffa till sig i div 2. Nu är de skojiga åren med 55-åriga f.d topplirare över, nu satsas det mer seriöst och då blir det betydligt tuffare. Kommer att klara sig kvar men blir inte bättre än ett mittenlag.

Jamendåså, då vet du nu hur det kommer att gå i vinterns hockeyligor.

Ernst och jag

Du känner väl till Ernst. Sommar-Ernst. Mannen från TV4 som renoverar ett gammalt hus varje sommar. Då vet du vem jag menar

Vet inte varför, ibland gör man saker man inte ens själv förstår, men jag gjorde en liten jämförelse mellan honom och mig.

                                  Ernst            Jag
I sina bästa år               x                  x
Hyfsat snygg                 x                  x
Sexobjekt                     x                  -   (lite självkritik har man ju)
Lång                             x                  x
Kan snickra                  x                  x   (en grind har det blivit i år)
Kan laga mat                x                   -  (koka korv räcker väl inte?)
Gillar att gå barfota       x                   x  (kolla bilden, det är mina fötter)

Sammantaget: På fem punkter är Ernst lika som jag. Det hedrar honom.

Stroken lämnar mig aldrig i fred

Precis så är det. Har man fått en stroke så påminns man i stort sett varje dag om den. Oavsett om den lämnat spår efter sig eller inte.

Det har nu gått 1,5 år sedan den slog till mot mig och den finns fortfarande i mina tankar. Varenda dag. Skitjobbigt.

Idag var jag på halvårskontroll och allt tyder på att jag mår jättebra.

Som jag skrivit tidigare, jag känner mig så lyckligt lottad att få vara en bland 200 strokedrabbade som ingår i ett forskningsprojekt där man kontrolleras varje halvår. Jag tycker synd om alla andra drabbade som inte har den tryggheten utan är hänvisade till sina resp vårdcentraler när de själva undrar över något.

En annan sak som jag fick veta idag, och som nästan gjorde mig religiös, är att det är ytterst få strokedrabbade som helt och hållet återgår till hur man var innan stroken. De flesta får något slags men efteråt.

Jag har kollat med mina nära och kära och de hävdar bestämt att de inte märkt någon förändring på mig före och efter stroken. Snacka om att jag mitt i bedrövelsen dragit en högvinst.

Men själv har jag märkt några förändringar. Det ena är att jag är betydligt emotionellt känsligare nu än tidigare. Tårarna kan börja trilla för minsta lilla. Börjar redan oroa mig för hur jag ska hantera det på min dotters bröllop om några veckor. Det är känsliga grejer det.

Det andra är att mitt tennisspel ligger flera nivåer sämre än före. Verkar omöjligt att komma tillbaka till tidigare nivå.

I det stora hela, småsaker. Bara larv. Jag kan ju gå, jag kan skriva, jag prata. Jag är tämligen normal.

En grej till bara. När smällen kom vägde jag 105 kg. Målet har varit att väga tvåsiffrigt, alltså under 100,0 kg. Uppnådde det högst tillfälligt för flera månader sedan.

Idag hände det igen. Kolla bilden jag tog i morse. Tyvärr kommer det att vara högst tillfälligt, för igår körde jag höstens första gympass med min tränare. Då kommer musklerna och därmed vikten att öka igen. Men det är ju betydligt ballare att väga mer pga muskler än av fett. Så ser jag på saken. Men idag kan jag knapp gå pga träningsvärk i benen.

Marknadsföring lönar sig

Räcker till både fredags som lördagsgodis.

En stor dag för mänskligheten

Idag mina damer och herrar fyller jag år. Inget märkvärdigt, bara 61 bast.

Har uppvaktats en aning i morse till frukost av hustrun. Ingen helhjärtad uppvaktning, det tycker jag nog inte. Ett "-grattis lilla gubben", sedan en lite slarvig version av första versten på Ja Må Han Leva och sedan fick jag tre mindre paket, två små böcker samt en Buff. Du vet en sån där grej man kan ha på huvudet eller runt halsen.

Jag  blev väldigt glad för både omtanken och presenterna.

Det här med ålder är svårt, det finns, som jag ser det, tre olika åldrar. Den biologiska, den fysiska och den mentala åldern.  Mina tre åldrar har inte fattat att de ska samverka.

Min biologiska är ju som den är. Min fysiska ålder gör jag allt jag kan för att hålla på en så låg nivå som möjligt, borde nu ligga någonstans mellan 45 och 55 år. Sedan har vi problembarnet, min mentala ålder. Den ligger ibland på 8 år, ibland på 20, ibland på en stadig 35-årsnivå, för att ibland spreta iväg till 90-årsnivån.

Men ingenting av ovanstående är viktigt. Det stora, det viktiga, det som betyder något, är att min mor idag fyller 89 år. Därmed är hon den i min släkt som levt allra längst. Näst längst blev min morfar som blev 88 år. Känns bra med så fina gener i kroppen.

Men stackars dig, om jag fortsätter att blogga tills jag uppnår samma aktningsvärda ålder som min mor, så har jag kvar ungefär 6000 inlägg att skriva.

Som vanligt då, du kan buda över presenter till mig direkt till vår kontorsadress. Jag kommer att jobba hela dagen. Behövs inga märkvärdiga grejer, choklad, vin, vanligt godis går bra. Om du tycker jag ska uppvaktas rejält kan du buda över ett Nikonobjektiv 18-200 mm. Ett sånt skulle jag vilja ha.

Hoppas du också får en bra dag!

Back on track

Efter ett kortare uppehåll med löpningen, så är vi igång igen. Vi, det är hustrun och jag. Efter fjällvandringen var våra kroppar lite slitna så vi har tagit det lilla lugna med löpningen.

Men igår var vi igång igen. Nu är det ju så att jag har fått förmånen att bo i en tämligen lång kropp och med viss automatik även rätt långa ben. Min hustrun är inte lika hög över havet, snarare på nivån kvinnlig medellängd. Eller kanske till och med en aning kortare än så. Men självklart, skönhetsmässigt betydligt över medelnivå. (där räddade jag kvällens middag)

Hur som haver, när vi joggar tillsammans så går det inte så fort. Kan kännas lite frustrerande att så att säga springa med handbromsen åtdragen i fulläge. Men efter 3 km är hustrun klar och jag är lagom uppvärmd, då drar jag iväg som en yster kalv ytterligare 3 eller 4 km i egen takt.

Efter det mår kroppen hur bra som helst.

En fråga har dykt upp angående mitt förra inlägg. Varför åkte pojken inte tillbaka till affären och bytte kalsongerna till rätt storlek? Svaret är att de inköptes i Florida, United States of America. Han tyckte det skulle bli lite dyrt att byta dem.

Det du, det är minsann inte många bussgubbar som går omkring med coola kallingar från Flååååårida.

Det här är jättepinsamt

Så här ligger det till. Blivande Svärsonen var ute och shoppade nya märkeskalsonger. Sådana där som alla coola killar SKA ha nuförtiden. Du vet, ska man vara cool duger inga Dressmankallingar.

Dessvärre gjorde Jonas ett fatalt misstag. Han köpte dem i fel storlek. En hel bunt dessutom. Alla i skojiga färger och mönster. Killen har smak, det måste man säga.

Av okänd anledning kom han då att tänka på sin nästan lika coola svärfar. Men där någonstans gick nog en gräns. En smula pinsamt att fråga blivande svärfar "-hörru, vill du ha ett gäng kallingar av mig?"

Så budskapet förmedlades istället via min dotter och kallingarna levererades i en diskret och neutral plastpåse. Märket på kallingarna är tydligen någon slags innemärke, själv har jag aldrig hört talas om det.

Mer än så här kan jag av integritetsskäl inte visa av mina nya supercoola kallingar, Banana Republic. Bara för de coola. (det där sista har jag hittat på själv).

Ibland undrar man ju

Sportkillar är på något sätt alltid sportkillar. Vet inte om du följer hockeyn, men nu ska det införas nya regler hur mål får göras och varifrån mål får göras.

Innebär b. a att det nu ska vara tillåtet för en utespelare att stå i målgården, vilket det inte var tidigare. Tydligen för att det ska bli lite roligare hockey och kanske lite fler mål. Eller nåt sånt.

Detta nya gör en intervjuad målvakt mäkta upprörd. Han säger typ "- hel fel, om vi målvakter ska kunna göra vårt jobb måste vi ha målgården för oss själva".

Nu väntar jag med spänning på att att forwarden Nisse "Pucko" Anderson också ska uttala sig:

"-Bafatt, jag tycker asså att det ska vara en regel vahettere att de därna backarna inte ska få hindra oss fårvads att göra mål. De e ju vatterehe vårt jobb för 75 lax i månan. Men jag vill inte snacka om min lön med vahettere media, det är min privata grej liksom. Men har man 75 i månan, som jagrå, vill man ju göra mål va. Ta bort backarna, då skulle hockyn bli mycket publikvänligare för då skulle de bli många mål å de gillar barnfamiljer, å de kommer de mer publik å då kan min agent förhandla upp min lön till minst 60 lax. Men jag snackar inte med media om min lön."

Men jag kanske bara är fördomsfull.