Min alldeles egna årskrönika 2017

Fick idag upp ett minne på Facebook. Min årskrönika 2015. Skrev aldrig ett sammandrag för 2016. Nu inser jag att jag saknar ett sånt, ett bra sätt att komma ihåg ett helt år.

Så nu skriver jag ett för mitt 2017.

Börjar med träningen. Totalt har jag genomfört 260 pass.  I tid räknat blev det 404 timmar, 26 minuter och 40 sekunder. Såhär har det fördelat sig.

Totalt sett för lite löpning. Det duger inte 2018.

Så min skämskurva. Vikten. Ingen bra avslutning av året. 104,1 kg. Skärpning behövs. Bottenrekordet 98 kg, nåddes efter Pariscyklingen. Det är på den nivån jag vill vara.

Så till händelserna under året.

Januari
Inte mycket att orda om. Inget särskilt hände. Förutom att jag köpte en wattmätare till cykeln. En Stages.

Februari
Inget anmärkningsvärt den  här månaden heller. Träning, utecykling, kulturdagar och lite annat. Det mest anmärkningsvärda var kanske att jag kände mig som en ickecyklist. Skrev en blogg om det. Du kan läsa den HÄR om du vill.

Mars
Avslutade årets skidresan under mars. Vann även StockholmsBuss-mästerskapet i simning. Om det kan du läsa HÄR.

En teambyggarhelg med Team Rynkeby var en av månadens höjdpunkter. HÄR kan du läsa om den.

Ett annat glädjeämne var att jag började simma lite mer regelbundet pga nygamla simkompisar aka simpisar. Då kunde jag med största svårighet simma 50 meter. Man kan säga att det går lite bättre nu. HÄR kan du läsa om det. Om du vill alltså, känn inget tvång.

Äntligen blev det dags för riktig utecykling med Fredrikshov ute på Värmdö.

Så jäddrans kul. HÄR kan du läsa om den premiären.

April
Dags för ännu en premiär, utecykling med Team Rynkeby.

Blev en uberjobbig första träning med en uberjobbig tränare, Mr Ego himself. Finns att läsa HÄR.

Distanspremiär blev det också den här månaden. Första långrejset med Rynkeby. Du kan nog gissa vad som döljer sig på den HÄR länken.

Den 10:e april kom det efterlängtade genombrottet. Jag klarade att simma 100 meter. Enorm glädje. Så här skrev jag då om det historiska ögonblicket:

Vände runt vid 25, kändes bra, kom till 50 och det kändes fortfarande bra och tänkte att nu, NU ska det ske. Kastade mig runt och trängde mig egoistiskt före Stina som stog och väntade på att sticka iväg på sin tid för nu ville jag klämma en 75:a. OCH JAG GJORDE DET! High five med mina simpisar Elin och Stina. De verkade lika glada som jag.

Sen tog jag några lugna varv och plötsligt ville jag  köra en hundring. Och vet du. DET FUNKADE OCKSÅ. Fatta grejen, Göran, Mr Ego, Mannen som inte kan lära sig crawla, har faktiskt crawlat 100 meter. Visserligen med dolmen, men det förtar verkligen inte min glädje för framsteget.

Inte nog med det, i slutet av månaden skrevs ett nytt rekord in i historien. Jag fixade att simma 500 meter. Då jämställde jag den lyckan med bröllopsnatten. HÄR kan du läsa om den. Simningen alltså, bröllopsnattens händelser är min och hustruns hemlighet.

Maj
Började månaden med ett triathlonläger på Mallorca.

Absolut superkul. Tredje dagen blev extra minnesvärd. Först upp till Valdemossa. Inte snabbast, men först upp. En stor seger. HÄR kan du läsa om den bedriften.

Väl hemkommen fortsatte träningarna med Rynkeby. Nu börjar min kropp att kännas sliten. Kanske rent av övertränad. Under en av dagarna på teamets träningshelg fick det helt åt pipan. Hur sånt känns kan du läsa HÄR.

Juni
Månaden började dystert. Hade en mycket mörk och negativ känsla av idrott i allmänhet och cykling i synnerhet. Allt gick så jäkla tungt. Hängde inte med, blev trött av ingen ansträngning alls.

Hade långt gångna tankar på att kliva av Team Rynkeby, inte heller cykla vare sig Halvvättern eller Vätternrundan. Gick faktiskt så långt så jag förberedde vår teamkapten på att jag nog kliver av Rynkebyprojektet, vill inte vara ett ankare som teamet måste släpa på.

Lyckligtvis övertalade han mig att fortsätta lite till och inte ge upp ännu.

Så kom en söndag då jag innan bestämde att om det går trögt även den här söndagen så ger jag upp.

Det hände inte. Kanske beroende på att vi cyklade till Kakslottet vid Taxinge.

Den cyklingen blev en av vårens bästa och alla tveksamheter att ge upp cyklingen var som bortblåst. En helt underbar känsla, går knappt att beskriva. Du kan läsa om den cyklingen HÄR.

Snart dags för Halvvättern med Team Mellanmjölk. Nu var alla svarta tankar borta och formen klart stigande. Ett helt igenom superhärligt lopp som vi avslutade i full galopp och för mig i överljudsfart. Gissa vad som döljer sig HÄR.

En vecka senare dags för stora Vätternrundan. Gick kalasbra både för mig och hela Team Rynkeby. Finns att läsa HÄR.

Månades sista dag blev en högtidsstund för en triathlonwannabe. Blev också en supertöntig pratstund med Lisa Nordén. HÄR kan du ta del av den. Vet, jag rodnar lite tonårsaktigt när jag återkallar minnet av den pratstunden.

Juli
Mer träning och såklart årets höjdpunkt, cyklingen till Paris. Skrev varje dag en blogg, det HÄR är sista dagen, incyklingsdagen.

Resten av juli bestod mest av återhämtning med ytterst blygsam cykling, men mer simning än vanligt.

Augusti.
Den här månaden innebär start av tennissäsongen, vilket allt som oftas krockar med Rynkebyträningen. Lite trist.



Bestämde tidigt att inte köra Mälaren Runt detta år. Ligger lite för nära årets stora målsättning, Ironman 70.3 i Zell-am-See.

Hade semester också. Två veckor i stugan utanför Trosa. Hann med både simning i havet och cykling med Fredrikshof. Plus skojiga utflykter med hustrun.

Tränade mycket simning och löpning, inte mycket att orda om.

Så kom till slut dagen D, att få min efterlängtade revanch för ett misslyckat triathlonförsök i Pula förra året. Det är det här loppet, Ironman 70.3 i Zell-am-See, Österrike, som jag tränat för ett helt år.

Kort sagt, det gick åt fander även den här gången. Men ändå på ett positivt sätt. Låter skumt, men förklaras såklart HÄR.

September
Kompletterade min Pariscyklingstagg med ännu ett årtal.

Nu blev det mer cykling. Premiär för mig på cykelloppet Velothon. HÄR är min race report.

Gick både bra och dåligt. Men lika kul ändå faktiskt. Det är inte alltid som resultatet är viktigast, det viktiga är att man är nöjd med sin egen insats, oavsett hur det går.

Så var det dags för det traditionsenliga loppet Roslagshösten med mitt "egna" Team Mellanmjölk.

Ett härligt välarrangerat lopp. HÄR är rapporten.

Nya teamet Rynkeby 2018 drog igång. Alltid lika spännande att lära känna nya människor. Bestämde mig för att investera i en ny Rynkebyhoj. Lite trött på min aluhoj från 2015. Levereras någon gång under januari 2018.

Oktober
Hände inget anmärkningsvärt. Förutom att jag bytte bil. Gick från en vanlig VW Golf till VW Tiguan. I övrigt tränade jag som vanligt, löpning, spinning, simning och styrka.

Man är inte alltid så kaxig på styrkepassen. Man går in till passet med högburet huvud och stark som tusan.

 Efter ett tag är man lite mindre kaxig:

November
Inget superspännande. Inga cykellopp. Inga tävlingar. Bara träning, träning och träning. Plus såklart det vanliga familjelivet som ju tuggar på oavsett vad som händer.

Det mest anmärkningsvärda i november var att jag bestämde och bokade in mig på ännu en Ironman 70.3 i min jakt på en efterlängtad triathlonmedalj. Än har jag inte gett upp.

December
En trist månad rent allmänt. Förutom julafton som alltid är en trevlig familjehändelse i min familj.

Löptränade en del plus extraträning hemma på trainern. Förutom de sedvanliga Rynkebypassen alltså. Mycket simning blev det. Avslutade simåret med ett nytt distansrekord. I april klarade jag med nöd och näppe 50 meter, nu klarade jag 3000 meter. Grymt stolt över det.

Avslutade året med högburet träningshuvud. Årets sista intervallpass på trainern i källaren under tiden som bästa hustrun slutfixade nyårsmiddagen.

Det var i stora drag mitt 2017. Nu slänger jag 2017 och ser med spänning fram mot 2018.

Hundra hundringar

Det blir i pengar 10000 kronor. Räknat i simmade metrar blir det, häpp, lika mycket. Fast i metrar alltså.

Under jul- och nyårshelgen har Human Ambition ett slags träningsläger kallat Camp Snowman. Olika pass varje dag.

Jag var med på julaftonspasset, annandag julpasset och idag.

I mellandagarna blev det en efterlängtad cykeltur i den verkliga verkligheten. En utsträckt lunch räcker precis till en tur runt Edsviken, 23 km.

Kändes som en evighet sedan jag cyklade på riktigt. Blev lite jobbigare än jag hade föreställt mig, att cykla på en spinninghoj eller en trainer är verkligen en annan sport än utecykling.

Men oj så skönt det var. Tog bara lite drygt en timme, men ändå. Supernajs.

Även igår använde jag lunchen, den förlängda varianten, för ett besök på gymmet. Ett riktigt bra och skönt pass där fokus låg på benen. Kommer bli fler benpass på luncherna, den saken är klar.

Idag blev det alltså simning igen.

Utmaningen var 100x100 meter dvs totalt 10000 meter. I bassängen som är 25 meter så blir det således 400 längder. Smått ofattbart. 400 längder.

Såklart helt omöjligt för mig, men jag ville verkligen utmana mig själv och simma så långt jag orkade. Det längsta jag har crawlat är 1900 meter, men aldrig så långt i en bassäng.

Passet skulle börja kl 07:30. Men av okänd anledning ändrades den tiden inne i min skalle till kl 07:45, vilket innebar att jag kom en smula sent till bassängen. De andra hade precis startat.

Innan jag elegant gled ner i vattnet pratade jag lite med självaste chefen Micke Rosén. Med tanke på mitt distansrekord 1900 meter föreslog han att mitt mål idag skulle vara 2500 meter, dvs 25 hundringar = 100 bassänglängder. Det blir bra, sa jag och kastade mig iväg fulltankad med adrenalin.

Vi hade fyra banor att leka på. Bana 1 skulle köra 100 längder utan vila. Bana 2 start 1:55, dvs om man simmade hundringen snabbare än 1:55 så fick man mellanskillnaden som vila. Bana 2, start 2:10 och på bana 4, där jag simmade, hade vi fria starter. Alltså valfritt antal sekunders vila mellan varje hundring.

Mina "vilningar" låg mellan 15-30 sekunder. Mot slutet när tröttheten satte in blev det ytterligare några sekunder plus någon långvila på minuten.

Första delen av min simning gick jättebra, men sen började det gå lite tyngre. Intervallatiderna blev några sekunder längre och längre vartefter, men inte värre än att jag kunde korrigera om jag tryckte på lite.

Verkar i alla fall ha en schysst huvudposition vid andningen.

(Foto: Micke Rosén)

På slutet fick jag krampkänningar i vaderna men kämpade ihop 2500 meter. Dessvärre hade jag räknat fel i simmade längder, inte lätt att hålla räkningen när man är trött, så det stog 2550 meter på klockan. Duger inte, så jag kastade mig iväg för två längder till så jag kom upp i 2600 meter.

Då klev jag upp från bassängen, satte mig på kanten och kände mig så jävla grym, så glad, så stolt över mig själv. I våras var jag ju på väg att ge upp simningen för det lossnade ju aldrig. Nu är det andra bullar som man säger.

Gick bort till dotter Sofias bana 2, där hon kämpade, och berättade stolt att jag hade klämt 2600 meter.

Vet inte om Sofia är glad för sin egen simning eller om

hon blev glad och stolt över farsans nya distansrekord.

"-Varför hoppar du inte i och kör 3000 meter?" frågade hon. Jag funderade lite och kom fram till att ja, varför gör jag inte det?

(Sofias redogörelse för dagens event kan du läsa HÄR.)

Så då gjorde jag det och rev först av en tvåhundring och direkt på det två hundringar.

Då klev jag upp igen. Ännu nöjdare. Jag simmade alltså 30 hundringar, dvs 120 bassänglängder.

Firade detta distansrekord med kakor och bullar som fanns uppdukat vid bassängkanten.

Hembakad energikaka made by Mårten

Vet du, nu känns det som jag erövrat A Licens To Swim. Nu kan jag erkänna för mig själv att jag faktiskt kan crawla. Inte fort. Sannolikt inte snyggt. Men jag kan. Jag är inte längre Mannen Som Inte Kunde Lära Sig Crawla.

Det känns fantastiskt och nu bör jag inte ha ångest inför simningen i Ruegen i september i mitt Ironman 70.3-race.

Yepp, this is me. Proud as hell.

Om julen och lite till

Julen kom och julen försvann. Traditioner bröts och nya kanske skapades.

För vår del började julen med en kulturdag med barnbarnen. Kollade pepparkakshustävlingen på Arkdes på Skeppsholmen vid Moderna museet och såklart ett besök på leksaksmuseet.

Där kom jag ut.

Där avslöjade jag för barnen att jag faktiskt jobbat som Fantomen. Det var härligt att komma tillbaka och sitta i stolen igen och se tuff ut. Kidsen blev oerhört imponerade.

Sen hände något som inte är så kul. Mina glasögon ville inte vara med längre.

Bara att bita ihop och gräva ett stort hål i plånboken och beställa nya. Vill man vara petig begravdes tankarna på nytt växelsystem till hojen,  Di2, där och då. Jaja, som sagt, bara att bita ihop och börja fylla sparbössan igen.

Plötsligt var hela höstsäsongen med Team Rynkeby över. 25 ganska tuffa pass har vi klarat av sedan 27:e september då vi drog igång Team 2018. Hälften styrkepass och hälften spinning, Giro 4-varianten designat av Mattias Reck.

Blir spännande att se om det märks när vi går ut i verkligheten och cyklar.

Svart tycks vara årets träningströjfärg.

Dagen till ära hade jag en ny tomahawkfrisyr.

Apropå det, jag kör ju även pass på min trainer. Brukar vara hyfsat taggad när jag sätter igång men blir rätt besviken när jag slutar. Begriper inte varför jag inte orkar hålla min FTP ens några minuter. Begriper det inte. Med all träning under hösten borde jag klara det lätt som en plätt. Frustrerande är bara förnamnet, men bara att gneta på antar jag. 

Dessutom har min Stages wattmätare nu gått sönder för andra gången. Andra gången. Begriper inte det heller. Den första tappade kontakten med min Garmin andra dagen på Pariscyklingen. Det kändes trist. 

Fick en ny på garantin när jag kom hem, den funkade direkt, men nu plötsligt har den också lagt ner verksamheten. Spelar ingen roll vilken enhet jag försöker synka den med, den är död trots batteribyte.

Hursomhelst så blev det ändå julafton.

Som traditionen numera bjuder så gällde såklart ett träningspass på julaftonsmorgonen. Under åren har det varit allehanda fysiska aktiviteter. Alltid på morgonen. Det har varit ridning på Djurgården, löprundor, styrketräning eller långa promenader.

Hade siktat in mig på en cykeltur med Postcykeln runt Edsviken, en kul och bra träningsrunda på dryga timmen. Rätt lagom. Men så blev det inte. Gjorde ingenting för vädret var uselt.

Det blev simning. Camp Snowman med Human Ambition. Spännande program med en twist som verkade passa in på mig.

Men inte var det ett pass för seniorer inte. Som vanligt kände jag mig som en dinosaurie från Juratiden. Bara en massa yngre simmare. Och så jag. Gubben. Men det berör mig inte jättemycket, jag kör så gott jag kan tills det ryker ur öronen. Man kan bara göra sitt bästa och strunta i de övriga.

Men de yngre inspirerar mig till stordåd. Får ju kämpa som bara f-- för att hänga med, vilket ju är utvecklande. Dessutom är det kul att både höra och prata om alla möjliga tävlingar dom kört och ska köra. Klart man blir taggad. Och avundsjuk, de har ju massor av år framför sig, det har ju inte jag på samma sätt. Har svårt att se mig själv köra en tritävling om 10 år. Men å andra sidan, varför inte?

Det är så kul att simma nuförtiden. Känns nästan naturligt att kasta mig iväg och crawla flera hundringar bara som uppvärming. Det kunde man inte tro för några månader sedan.

 Mycket folk = trångt på banorna. Men vi var uppdelade i 

typ kunskapsnivåer. Jag simmade såklart i långsammaste gruppen.

Även dotter Sofia tränade såklart. Själv var jag lite uppspelt,

för gissa vem som tränade på bana 1?

Jo Patrik Nilsson, en kändis i triathlonvärlden. 

Klart man vill träna med dom bästa.

Sen var det dags för själva julaftonsfirandet.

För första gången varken barn eller barnbarn hemma hos oss. För första gången var det hustrun och jag som fick jaga runt som skållade råttor på julafton. Bra stressträning.

Först till svärmor och svärfar för lunch, sen snabb förflyttning till dotter Sofia för en fika och kolla Kalle A. Därefter raskt vidare tvärs genom stan till sonen och hans storfamilj och julklappsutdelning.

Jag fick inte ett enda paket. Typiskt. Har väl inte varit tillräckligt snäll i år. Får skärpa mig lite under 2018.

Inget paket som sagt, men hustrun och jag gav oss själva en resa till varmare land istället. Blir La Palma i februari. Utan cykel. En taktikresa. Det öppnar nämligen upp möjligheten att boka en egen cykelresa till Mallis lite senare i vår. Man måste tänka strategiskt, jämställt och taktiskt.

Juldagen blev en sån här dag:

Andra roliga saker blev att äta för mycket godis.

Efter Juldagen kom Annandag jul, det är sen gammalt. Det hade min pappa också blivit om han varit med oss nu. Men det är han inte. I år hade han blivit 101 år. Inte heller min mamma finns längre bland oss. Trots att åren går tänker jag på dom nästan varje dag. Det känns fint.

Mina fina föräldrar Tore och Ingrid.

Annandag jul betyder också fika och sällskapsspel hos storasyster Gunilla. Likt vår mor bullar hon upp alldeles för mycket godsaker när vi kommer.

Erkänner. 

Jag tog nog lite väl mycket tilltugg till kaffet.

Till sist. Av en slump råkade jag en dag klicka på den HÄR länken. Den berättar om en ung tjej som fick en stroke. Jag fick en flashback som hette duga. Artikeln berörde mig något alldeles oerhört.

Så många saker som jag också upplevde, även om stroken påverkade mig mindre än vad den gjorde på den här tjejen.

Det har gått snart sju år sedan det small i min skalle, men jag kommer fortfarande ihåg varenda sekund när det hände och dagarna därefter. Hualigen.

Det som jag känner nu när jag tänker tillbaka är att det känns nästan galet att jag bara två år efter stroken antog utmaningen att cykla runt Vättern. Och gjorde det. Det var då min "cykelresa" började med allt kul det inneburit sedan dess. Att tänka på det gör mig extra glad.

Så det vore ju rent fantastiskt om du läste den där länkade artikeln och dessutom lär dig AKUT-testet hur man ser om någon, eller vilket Gud förbjude, du själv råkar illa ut.

Var tredje dödsfall, som inte är relaterat till våld eller olycksfall, är strokerelaterat. När jag tänker på att jag drog en vinstlott i strokelotteriet blir jag nästan tårögd av tacksamhet. Det är så många som får bestående skador av en stroke, men jag klarade mig mer eller mindre helskinnad. För det är jag oerhört tacksam.

För mig känns det som att det finns en Göran före stroken och en Göran efter stroken. En skum känsla som jag inte kan förklara. Jag personligen gillar Göran efter stroken bättre.

Dags att avge en lägesrapport / Allt är så jävla jobbigt

Allt går i cirklar. Allt går igen. Till och med känslor verkar gå i cykler.

Sedan senaste blogginlägget har det såklart hänt massor av saker, både bra och dåliga. Men jag har inte orkat få ner det i ord och bokstäver.

Varför då? För att jag är trött och inte alltid orkar det jag vill orka. Har fått räcka med att berätta lite kortfattat vad jag gör via Facebook och Instagram.

Så plötsligt just idag poppar en notis upp i mitt Facebookflöde. Facebooks påminnelse vad som hände för exakt ett år sedan. Då skrev jag en blogg om hur jag kände mig.

Blev minst sagt förvånad. Det är ju exakt så jag känner nu också. Exakt. Vill du läsa det blogginlägget kan du göra det HÄR. Inlägget hade rubriken Allt är så jävla jobbigt.

Inlägget är kanske till alla delar inte helt överensstämmande med dagens känslor, tror jag till viss del är en smula starkare i vissa delar, men känslan är ungefär densamma. Man kämpar och sliter men står ändå och stampar på samma ställe. Så känns det.

Fast om jag tänker klart så kan man ju inte nå formtoppar varje dag. Inte ens varje månad. Det är ju nu under vintern som man lägger grunden för vårens och sommarens formtoppar.

För den sakens skull ligger jag ju heller inte på latsidan. Kör i regel minst 1 pass varje dag. Löpning, simning, styrka, spinning, trainer eller tennis. Plus att jag jobbar heltid på mitt företag StockholmsBuss.

Klart jag blir trött. Är ju inte direkt purung längre. Ibland känns det som om träningen bara räcker för att hålla emot åldrandets nedbrytning och inte för att bli starkare. Har även dåligt samvete att jag inte orkar hjälpa till mer hemma med hushållet. Min fru drar ett stort lass på den punkten, erkänner det utan omsvep.

Så känns det ibland när livet känns tungt. Inte bara livet är tungt, vågen säger att jag bara blir tyngre och tyngre. Får skylla på trötsätning av olämpliga saker. Men snart så, DÅ ska jag börja äta bättre igen. Snart.

Nu ska jag vara positiv, jag är sannolikt i bättre form än många av mina ålderskamrater, jag har kul när jag tränar och det är en ynnest att få vara en del av Team Rynkeby-God Morgon Stockholm där jag tränar och har kul med betydligt yngre och piggare människor. Det är inspirerande.

Det är också kul att det släppt med simningen och att jag numera kan crawla. Senast igår klämde jag av 1200 meter varav en tusing oavbrutet. Det kunde jag inte för ett år sedan. Då nästan drunknade jag efter 20 meter.

Nu är jag mest bekymrad att mina cykelben inte är starkare än de är och att löpningen gått i stå, inte heller där upplever jag någon förbättring, det är bara jobbigt att lufsa fram.

Men jag ska inte gnälla, jag har det bra, jag mår bra, det är inte ett dugg synd om mig. Råkar bara vara i en ska vi kalla det mental formsvacka. Det går säkert över när Tomten varit här.

För att få en omedelbar boost testar jag med att trycka i mig en påse skumtomtar.

Handsken är kastad. För tredje gången.

Nu är det klart. Beslutet är fattat. Slagfältet är lokaliserat. Min kamp mot min första medalj i en Halv Ironmantävling fortgår i oförminskad skala. Tredje gången gillt. Eller?

Hela den här grejen med mitt kämpande för en HIM-medalj hade ju inte hänt om inte min dåvarande PT Tommy hade utmanat mig att cykla Vätternrundan 2014.

Cyklingen via medlemskapet i Fredrikshof CK tog mig bokstavligen in i en ny och för mig okänd värld med härliga cykelkompisar, utmaningar, bonkningar, misär och elände, men framförallt en oerhörd glädje att tillsammans med andra utföra fysiska stordåd. Och ta mysiga fikapauser längs vägen.

Cyklingen har gjort att jag ett otal gånger tvingats långt långt utanför min s.k. comfort zone. Det är i efterhand en skön känsla, fast just där och då vill man ju bara dö, eller åtminstone ringa efter en taxi.

Och från cyklingen var det inte jättelångt att försöka mig på en ännu större utmaning, att köra en Halv Ironman. En hel IM bedömde, och bedömer jag, vara alldeles för svårt för en åldrig triathlonwannabe, men en halv skulle kunna gå. Så tänkte jag hösten 2015. Och tänker så ännu i denna dag.

Jag tror på Mr Ironman.

Och Gunde Svans klassiga uttryck Ingenting är omöjligt.

Det här är nu min, i dubbel bemärkelse, målbild

jag kommer att ha under ögonlocken när jag tränar.

Tänkte på en grej när jag ser på bilden här ovanför. Vore ju lite trist om höjden i bågen är så låg så jag dänger pannan i överkanten, ramlar bakåt och svimmar och därmed får en DNF. Det vore ju, som man säger, ett äkta antiklimax.

Försök nr 1, 2016,  i Pula, Kroatien gick åt fanders. Om du vill kan du läsa om det debaclet HÄR. Känslomässigt säkert det värsta jag varit med om i idrottsväg.

Försök nr 2, 2017, i Zell-am-Zee, Österrike gick också åt fanders. Fast då var jag jätteglad ändå. Om det racet kan du läsa HÄR.

Nu är försök nr 3 inbokat. Det blev loppet som går i Ruegen i Tyskland den 9:e september nästa år. Nu har jag således 9 månader för att förbereda mig för den bataljen. Det blir kul.

Hotellet är redan bokat, det råkade bli ett 5-stjärnigt, precis vid start och målområdet. Lyxigt värre.

Ruegen ligger i nordöstra hörnet av Tyskland.

Simningen är trots allt en smula oskyddad från

jobbiga vindar. Det känns lite oroväckande.

Känns som jag den här gången har de allra bästa förutsättningarna att klara min målsättning. Nu kan jag simma lite bätte, nu kommer jag att förkovra mig ännu mer i den ädla konsten.

Började för några veckor sedan att en gång i veckan simma för Human Ambition som drivs och leds av förbundskaptenen för Open Waterlandslaget, Micke Rosén. Sedan är planen egna pass, minst 1 gång extra varje vecka. Kommer att göra susen.

Micke R gissade lite försiktigtvis att jag kan förbättra min simtid på loppet med 10-15 minuter jämfört med loppet i Zell-am-See, dvs komma ner till 45-50 minuter. Vi får se hur det blir med det, nu är det upp till mig, men just nu kan jag inte tänka mig en bättre tränare för min utmaning.

Cykla kan jag, och med Team Rynkeby-GodMorgon kommer den träningen att bli kalasbra.

Löpdelen är ju förstås en tuff utmaning den också, har ju aldrig sprungit så långt, men det går bättre och bättre så jag hoppas jag i alla fall kan lufsa mig runt banan. Det blir inte snyggt, men jag bör klara det.

Det känns som tiden rinner iväg. Två dagar innan loppet så fyller jag 67 år. Missar jag medaljen ännu en gång vet jag inte om jag orkar försöka ännu ett år. Fast såklart att jag inte missar den här gången. Näe, nu gäller positiv thinking hela vägen. Nu jäddrar ska det ske.

Så här är min grovplan för att uppnå mitt mål, att få springa genom målbågen du ser på bilden här ovanför.

Från nu till Mars:
Måndagar: vila eller tennis
Tisdagar: styrka, simning och kanske lätt löpning
Onsdagar: spinning med Rynkebygänget
Torsdagar: simning med Human Ambition
Fredagar: löpning ute eller på löpband
Lördagar: löpning lugn distans alt vilodag
Söndagar: styrketräning med Rynkebygänget

April ->
Ungefär som ovan men spinningen onsdagar byts mot riktig cykling typ intervall- och backträning med Rynkebygänget. På söndagar blir det distanscykling med Rynkeby i stället för styrkepass.

Självklart kommer inte planen att hålla alla veckor och dagar, jag kommer även att lägga in viloveckor, men det här är i alla fall min grundplan.

Kanske blir det en veckas triathlonträningsläger på Mallorca månadsskiftet april/maj. De jag har varit på har varit superroliga.

I juni blir det Halvvättern med Team Mellanmjölk. Vätternrundan med Team Rynkeby och så startar vi Rynkebycyklingen till Paris den 30:e juni.

Efter det blir det återhämtning en vecka med synnerligen lugn träning, sen tänkte jag dra igång igen för att formtoppen ska blomma ut den 9:e september.

Ungefär så har jag tänkt mig idrottsåret 2018 där höjdpunkten naturligtvis är cyklingen till Paris, men det stora målet är ändå en HIM-medalj.

När jag fick utmaningen att köra Vätternrundan 2014 var det för mig lika orimligt som att be mig plocka ner månen. Men jag lyckades trots allt att plocka ner den. Det gav mig insikten att det går att klara till synes omöjliga utmaningar.

Kanske den här utmaningen ändå är för svår. Kanske jag började träna lite för sent i livet för att klara en sån här tuff grej. Kanske är jag för lång, för tung, för gammal. Men jag måste ändå försöka. Något annat alternativ finns inte.

Endorfinkick, lycka, blod och besvikelse

Många känslor har det blivit de senaste dagarna. Jag ska försöka förklara ett i taget.

Endorfinkick
I fredags hade jag vilodag från all träning. Rätt skönt. Igår lördag stod lugnt långpass löpning på mitt träningsschema. Efter frukost parkerade jag i tv-soffan och zappade runt lite bland skojiga program.

Att ge sig ut och springa kändes plötsligt väldigt avlägset. Hustrun försökte peppa mig att ge mig iväg, men näe, jag sa att det vore nog bra med två dagars träningsuppehåll. Så jag låg kvar och kollade färdigt på avsnittet på Discovery. Sen kollade jag ett avsnitt till. Och ett till.

Till slut var jag klar och vi åkte iväg och handlade och sen blev det lite trädgårdsarbete, med betoning på lite.

Det finns papparazzis överallt. Man går aldrig säker.

Men det kändes inte bra i kroppen. Det skavde liksom. Kände mig både rastlös och missnöjd. Ville känna lite endorfinrus. Så jag bestämde mig. Jag hoppar över löpningen och sätter mig en stund på trainern i källaren.

Sagt och gjort, startade Zwift och ett 30-minuters sweetspotpass. Aj aj aj, när jag skulle sätta mig på cykeln så upptäckte jag att bakdäcket var helt tomt. Punka. Bytte inte, utan satte dit ett nytt hjul bara. Enkelt men lite smutsigt för fingrarna.

Sen upp på hojen och så körde jag. Det bet i låren, det måste erkännas. Men jag körde hela passet med skön musik i hörlurarna. ZZ Top Live From Texas som vanligt. Det är riktigt tunggung det.

Förutom Zwift så körde jag även min Garmin parallellt. De gav lite olika resultat, vilket jag tycker känns lite märkligt.

 Det enda som Zwift och Garmin var överens om

var min puls.

När jag var klar vankades middag och plötsligt kände jag mig så jäkla nöjd och en skön känsla spred sig i kroppen. Så kan det tydligen gå när kroppen vant sig vid regelbunden träning.

Lycka

Idag söndag är det Fars Dag och den viktigaste tävlingen på hela året. Årets pappa ska utses. Lika spännande varje år. Gick och la mig på lördagskvällen med en viss oro i kroppen, hur ska det gå i år? Har jag gjort allt jag kunnat som en bra pappa? Skulle jag räcka till i år? Har jag glömt något? 

Sov oroligt hela natten. Under förmiddagen kom äntligen beskedet. Jag hade vunnit även i år. Fantastiskt. En underbar känsla. JAG VANN!

Men som vanligt kom en del kommentarer från andra pappor om ett riggat val. Men vaddå? Ett rent oförskämt påhopp på juryn. De fick bara ett blygsamt ekonomiskt bidrag från mig för att på annan ort kunna diskutera sig fram till ett bra och rättvist val. Detta just för att eliminera risken för bl.a mutor av andra pappor med tveksam moral.

Så riggat eller köpt, det är verkligen det sista som kunnat hända denna ärofyllda tävling.

Jag fick inget pris. Ingen slips. Inte ens en Trisslott som är en vanlig gåva till pappor på denna fantastiska högtidsdag. Men man kanske ska uppnå 80-årsåldern för att få en sån. Men jag fick äran, en ohyggligt stor ära att vinna titeln Årets Pappa. Så jag är stolt.

Sen firade vi en annan pappa, min hustrus. Min pappa är i himlen, men jag tänker på honom nästan varje dag ändå.

Hos svärfar blev det tårta, äppelkaka och lite annat godis. Blir spännande att se om det under morgondagens Annandag Fars Dag blir lika mycket godsaker.

HÄR kan du läsa juryns motivering till det excellenta valet av segrare.

Blodbad
Vet inte om utmärkelsen gjorde mig darrig av upphetsning, men det bar sig inte bättre än att kniven slant lite när jag skulle skära en mango.

Men ingen fara, bara ett litet skärsår.  Men lite synd om mig var det allt en liten stund. Föreslog för hustrun att hon skulle ringa efter en ambulans som tog mig till akuten och sy, och fylla tillbaka allt blod jag förlorade, men hon sa att jag sjåpade mig för ett larvigt litet sår. Vaddå sjåpa mig, jag fullkomligt badade i blod ju. Tur att inte barnen såg det här, sånt vill man inte att ens barn ska behöva uppleva.

Tvätta av dig det där och sätt på ett plåster var allt hon sa, hustrun. Typiskt.

Hon hade kanske rätt. Det var ju inget stort sår.

Men ändå, det kunde ha varit det, dolt av allt blod.

Besvikelse
Sen var det dags för träning med Team Rynkeby Stockholm. Cirkelpass hos Friskis & Svettis.

Jobbiga grejer. Tog i allt jag kunde. Så kändes det där och då.

När jag kom hem kändes det konstigt. Ingenting särskilt i kroppen. Bara en slags besvikelse. En väldigt konstig känsla. Jag kände mig besviken att jag inte hade tagit i lite till. Liksom utmanat mig själv på alla stationer. Nu körde jag safe, tog i lagom mycket för att inte vara helt slut på nästa station. Jag feglirade, som man säger.

Varför blev det så? Det var ju inte meningen. På en träning ska man köra stenhårt, känna en skön trötthet när man är klar, annars är det ingen riktig träning. Så tycker jag.

Men det är som det är. Man kan inte alltid känna lycka. Men rätt ofta trots allt.