Förhör har idag hållits angående drunkningsolyckan av StockholmsBuss jourpärm den 2/8 kl 15:57 vid ön Plomman i Stockholms skärgård. (se blogginlägg 2/8)
Närvarande:
FH: Förhörsledare
S: Svaranden Nils Nilsson (av hänsyn till den svarandes familj är Nils Nilsson inte svarandens riktiga namn)
FH: Nå, berätta nu hur det gick till då jourpärmen mötte sitt öde mitt ute i en stor farled.
S: Jo, det var så att jag var ute och körde med min motorbåt. Det var söndag, så det var därför jag inte var på kontoret. Plötsligt ringer jourtelefonen och jag stannar framfarten för att lättare kunna prata. För att hänga med i samtalet reste jag mig upp och la jourpärmen på båttaket för att lättare kunna bläddra fram uppgifterna som kunden ville prata om.
FH: Så då anser du att pärmen inte just då var i omedelbar sjöfara?
S: Näe, just så.
FH: Vad hände sedan?
S: Ja, sen satte jag mig ned och avslutade samtalet samtidigt som jag glömde bort att pärmen låg kvar på taket.
FH: Så då menar du att pärmen avsiktligt och utan hjälp ville avsluta sin existens genom att helt enkelt av egen kraft glida ner i djupet?
S: Nä, inte precis så. I samma veva kom en Finlandsfärja förbi i farleden och den rev upp våldsamma svall så båten gungade rejält. Det var då som pärmen förlorade sitt fäste på båttaket.
FH: Tittade du då bara på hur den gled ner från taket ner i vattnet?
S: Det gick så fort, så jag hann bara i ögonvrån se hur den bruna pärmen klöv vattenytan för att aldrig mer flyta upp. Jag hann aldrig reagera.
FH: Hur kände du dig då?
S: Fruktansvärt. Jag fick en liten panikkänsla för nu hade jag ingen som helst aning om vilka bussar som var ute och vilka jobb vi hade kvar av dagen, men lyckligtvis ringde ingen under resten av dagen.
FH: Du funderade aldrig på att omedelbart själv dyka i vattnet för att rädda pärmen?
S: Nej, det var 67 meter djupt där och så djupt har jag aldrig dykt förut.
FH: Hur agerade du nu?
S: Jag SMS:ade omedelbart, nja kanske inte riktigt omedelbart, men några timmar senare i alla fall, till chefen där jag kortfattat beskrev tragedin.
FH: Hur reagerade chefen?
S: Mmm, lite kortfattat men samlat. Jag fick i alla fall ingen utskällning tillbaka.
FH: Du tycks ha en väldigt förstående chef.
S: Han är en underbar människa, en god och bra chef helt enkelt. Dessutom är han…
FH: Jaja, nu var det ju den före detta jourpärmen vi skulle prata om och inte din chef.
S: Jag förstår.
FH:s slutplädering: Tack för din redogörelse, jag tror jag har fått en relativ klar bild av händelseförloppet. Med hänsyn tagen till den uppkomna situationen tror jag mig enväldigt kunna besluta om att händelsen är av karaktären olyckshändelse utan avsiktlig mänsklig påverkan. På sjön kan vad som helst hända, tappa pärmar, gå på grund eller motsvarande. Lätt hänt under så svåra omständigheter som att sitta i en båt.
Dock krävs ett mildare straff för att stävja dylika händelser i framtiden. Straffet blir att ordna och bekosta fikabröd till dina arbetskamrater på kontoret en gång i veckan fyra veckor framåt räknat från vecka 35 2009.
Målet förklarades därefter som avslutat. Domen går ej att överklaga.
Närvarande:
FH: Förhörsledare
S: Svaranden Nils Nilsson (av hänsyn till den svarandes familj är Nils Nilsson inte svarandens riktiga namn)
FH: Nå, berätta nu hur det gick till då jourpärmen mötte sitt öde mitt ute i en stor farled.
S: Jo, det var så att jag var ute och körde med min motorbåt. Det var söndag, så det var därför jag inte var på kontoret. Plötsligt ringer jourtelefonen och jag stannar framfarten för att lättare kunna prata. För att hänga med i samtalet reste jag mig upp och la jourpärmen på båttaket för att lättare kunna bläddra fram uppgifterna som kunden ville prata om.
FH: Så då anser du att pärmen inte just då var i omedelbar sjöfara?
S: Näe, just så.
FH: Vad hände sedan?
S: Ja, sen satte jag mig ned och avslutade samtalet samtidigt som jag glömde bort att pärmen låg kvar på taket.
FH: Så då menar du att pärmen avsiktligt och utan hjälp ville avsluta sin existens genom att helt enkelt av egen kraft glida ner i djupet?
S: Nä, inte precis så. I samma veva kom en Finlandsfärja förbi i farleden och den rev upp våldsamma svall så båten gungade rejält. Det var då som pärmen förlorade sitt fäste på båttaket.
FH: Tittade du då bara på hur den gled ner från taket ner i vattnet?
S: Det gick så fort, så jag hann bara i ögonvrån se hur den bruna pärmen klöv vattenytan för att aldrig mer flyta upp. Jag hann aldrig reagera.
FH: Hur kände du dig då?
S: Fruktansvärt. Jag fick en liten panikkänsla för nu hade jag ingen som helst aning om vilka bussar som var ute och vilka jobb vi hade kvar av dagen, men lyckligtvis ringde ingen under resten av dagen.
FH: Du funderade aldrig på att omedelbart själv dyka i vattnet för att rädda pärmen?
S: Nej, det var 67 meter djupt där och så djupt har jag aldrig dykt förut.
FH: Hur agerade du nu?
S: Jag SMS:ade omedelbart, nja kanske inte riktigt omedelbart, men några timmar senare i alla fall, till chefen där jag kortfattat beskrev tragedin.
FH: Hur reagerade chefen?
S: Mmm, lite kortfattat men samlat. Jag fick i alla fall ingen utskällning tillbaka.
FH: Du tycks ha en väldigt förstående chef.
S: Han är en underbar människa, en god och bra chef helt enkelt. Dessutom är han…
FH: Jaja, nu var det ju den före detta jourpärmen vi skulle prata om och inte din chef.
S: Jag förstår.
FH:s slutplädering: Tack för din redogörelse, jag tror jag har fått en relativ klar bild av händelseförloppet. Med hänsyn tagen till den uppkomna situationen tror jag mig enväldigt kunna besluta om att händelsen är av karaktären olyckshändelse utan avsiktlig mänsklig påverkan. På sjön kan vad som helst hända, tappa pärmar, gå på grund eller motsvarande. Lätt hänt under så svåra omständigheter som att sitta i en båt.
Dock krävs ett mildare straff för att stävja dylika händelser i framtiden. Straffet blir att ordna och bekosta fikabröd till dina arbetskamrater på kontoret en gång i veckan fyra veckor framåt räknat från vecka 35 2009.
Målet förklarades därefter som avslutat. Domen går ej att överklaga.