Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


söndag, augusti 10, 2014

Mälaren runt. Min fullskaliga race report

Vi börjar med de fysiska skador som uppstod under loppet.

1/ mitt vänstra lillfinger är nästan förlamat. Kan inte på något vis få ihop det med övriga fingrar. Ett litet helvete att skriva på tangentbordet. Lillfingrets uppgift är ju bla att sköta bokstaven A som används rätt flitigt.


2/ Ser du de två röda prickarna på armen? Kolla noga. Det är de fysiska skadorna från en krasch ner i ett dike. Detaljer om det kommer längre ner. Man kan inte säga att det blev stora skador, ingen försäkringsersättning i sikte.

3/ Skavsår du kan säkert gissa var. Med tanke på att barn och ungdomar läser den här bloggen visar jag inte bild på det.

Okej, nu börjar jag berättelsen. Tänkte att Vätternrundan fick räcka som långrace första året. Men så föreslog Anders Johansson Fredrikshof Nacka/Värmdö att jag skulle hänga med i deras sub12-grupp. Kände nog lite redan där att det nog var lite för snabbt. Men man måste spänna en båge för att få iväg en pil. Så jag hängde på.

Gick jättebra i tio mil ungefär, till ungefär några mil före lunchstoppet i Torshälla. Då blev det lite gummiband i gruppen och jag hade hamnat i slutet av gruppen. Man fick jobba som en tok för att komma ifatt och när jag gjorde det så blev det gummiband igen.

Efter en stund tog orken helt slut att jag släppte gruppen. Nu kommer teamkänslan in igen. Lasse Karlsson plus ytterligare en för mig okänd gubbe slog av på takten och hjälpte mig komma fram till lunchstället. Nu blev det inte särskilt stor skillnad, de andra stog fortfarande i matkön när vi kom fram.

Där var jag redan så trött, efter inte ens halva loppet, att jag inte ens kunde äta hela lunchen. Gick bara inte.

Tog det förnuftiga beslutet att lämna gruppen och istället hänga på en lugnare grupp ledd att Hovetkändisen Bosse Diesel.

Kändes bra och jag hängde med fint i det lite lugnare tempot. Så kom så småningom incidenten där jag kraschade ner i ett rätt djupt men turligen mjukt dike. I en högerkurva kom plötsligt en traktor i högsta fart med ett jättesläp med halmbalar. Killen genar över hela kurvan och jag inser snabbt att jag och min parkompis kommer att hamna exakt i skärningspunkten för en krock med halmbalarna. Min parkompis svänger såklart av ren självbevarelsedrift in till höger mot mig som inte har en chans att ta vägen någonstans utan jag välter över ända upp och ner i diket och får cykeln över mig.

Mina fysiska skador blev i princip ingenting förutom chocken förstås. Cykelstyret fick sig en smäll och blev lite sned men inte värre än att jag kunde fortsätta utan att behöva mecka med det.

Så småningom kom vi till Västerås och jag var återigen en zoombieliknande varelse utan vare sig kraft eller ork. Orkade inte ens äta en hamburgare. En kille från Spårvägen Cykel förbarmade sig och gick och köpte pommefritte som han nästan tvingade i mig. Blev lite piggare och beslutade att hänga på till i alla fall nästa stopp i Bålsta.

Vi tog en vattenpaus i Enköping och där tog jag nästa förnuftiga beslut. Jag pratade med teamleadern Bosse Diesel, som för övrigt var en jättebra teamleader, att jag lämnade gruppen och tänkte invänta nästa ännu lite lugnare grupp. Men de kom aldrig. I praktiken gav jag då upp racet och var beredd att blogga Game over.

Men så började jag fundera på hur jag skulle ta mig därifrån. Hyrbil såklart. Men det skulle ju bli rätt meckigt att lämna tillbaka den. Mitt i mina djupa funderingar så dyker plötsligt Olle upp med sin hybridcykel.


Olle Jansson, en helt okänd kille för mig, boende i Enköping. Supertrevlig kille. Vi sitter där säkert 30-40 minuter och språkas vid. Han har precis köpt sin första instegsracerhoj och frågar ut mig om allt möjligt om träning, hastigheter, om min cykel. Och jag får berätta om min eländiga dag.

Den lugna gruppen kommer aldrig och jag misstänker att de tog en annan väg. Därför måste beslut tas om hyrbil eller cykel. Det blev cykel. Kan ju inte ge upp nu.

Olle föreslår att vi cyklar tillsammans ut ur stan så kan han visa vägen. Så gör vi och jag ger mig sedan iväg på egen hand hemåt. Tack Olle, du ska bara veta, hade du inte kommit hade det kanske blivit hyrbil.

Jag bildar då en ny Hovetsubgrupp med mig som ende deltagare. Jag döper gruppen till sub-jag-skiter-i-tiden-bara-jag-tar-mig-i-mål..

Cyklar, nej sluggar är rätt ord, mig från Enköping till Bålsta. Egentligen ingen ork, men viljan är starkare. Rätt skönt att cykla ensam. Jag tar backarna i eget tempo, sätter mig då och då i en grässlänt och pustar ut.

Fattade aldrig vilken backe som var den beryktade Dalkarlsbacken. Tyckte det var rätt många och långa backar att besegra, men ingen fick min puls att gå i taket. Berodde säkert på att jag tog dem i eget tempo och att jag på toppen satte mig på en bänk en stund och filosoferade.

I Bålsta vid Shellmacken köpte jag en fralla som jag slängde efter en tugga. Omöjligt att få ner någonting ätbart förutom energigels och energidryck. Som jag för övrigt inte kommer att dricka inom överskådlig tid.

Låg som en värsta tonåring över kaffebordet och kunde inte begripa hur jag skulle orka ens ta mig ut till cykeln. Men det gjorde jag såklart, och när jag väl äntrade hojen kändes det bra. Benen trummade på per automatik kändes det som.

Hade med min trötta hjärna lite svårt att förstå vägbeskrivningen vi fått, men med lite hjälp från Google Map hittade jag alla avfarter och vägar.

Så kom jag till slut till McDonalds vid Stäket. Min fortsatt trötta hjärna virrade till allting och jag fattade inte vilket håll jag skulle välja i rondellen. Väljer en väg men inser intuitivt efter 100 meter att det nog är fel. Vänder tillbaka till Donken för att fråga om rätt väg. När så en personal börjar berätta hör jag bakom ryggen, "-tjenare farsan". Vem är där om inte min son Marcus. Han hade följt min resa via LiveTrack och såg var jag var så han körde dit med blixtens hastighet. Vilka fantastiska barn jag och min fru har. Så därifrån fick jag följebil resten av vägen. Jag är bergis den enda som fick eskort både i början och slutet av loppet. Plus ut ur Enköping. Lyxigt värre.

Nära målet nu. Ikea inom synhåll. Phsss. Fattar först inte vad det är som låter. Min första hjärndöda tanke är skit, nu har en tryckluftsslang gått sönder. Såna som finns i våra bussar. Sen inser jag att jag fått punka på bakdäcket. 2,5 km från mål. Surt som attan, men vad göra annat än skratta åt eländet. Och byta slangen.

Marcus och jag hjälps åt att fixa problemet och det går både snabbt och smärtfritt. Tur att jag övat.


Sen var det bara upp på stålhästen igen för slutspurten bort till Welcome Hotell Barkarby. Kl 23:06, 17 timmar och 6 minuter efter startskottet och cyklade 33 mil, passerar jag mållinjen, så in i döden trött och slut som människa. Men jag var inte sist i mål. Kvar ute någonstans i geografin kämpar den lugna gruppen fortfarande, de som jag trodde hade passerat mig i Enköping.


På bilden ser jag glad ut, jag var verkligen så jäkla glad, så lycklig, så stolt. Jag gav aldrig upp. Ibland är jag en envis jävel.

Behind the scenes, bakom den glättiga PR-bilden ovan. Det här var verklighetens Göran.



Helt tömd på kraft och energi. Fanns inte ett uns till att ta av. Varenda reserv var toktom och alla varningslampor lyste rött. Så även denna dag, dagen efter. Försöker fylla på vartefter.

Mitt år som cyklist, ja, det är ju inte ens ett år, har lärt mig rätt mycket om mig själv. Bla visste jag inte att jag stundtals har ett s.k. pannben tjockare än pansar. Det har kommit lite som en överraskning, även för min familj.

Men hur som helst, nu är jag innehavare av den här fina dekalen, Sveriges äldsta cykellopp. Det är inte ens en promille av Sveriges befolkning som lyckats erövra en sån. But I did.



Om du frågar mig idag om jag kommer att köra det här rejset nästa år blir svaret NEEEJJJ.

Om du ställer samma fråga om några månader skulle jag inte bli särskilt förvånad om jag svarar, ja föffan.

Till sist ett superstort tack till alla i Hovet som jag fick cykla tillsammans med och som hela tiden gav mig stöttning och pepp. Ett särskilt tack till Mäster Anders,. Anders Johansson, teamleadern i första gruppen som jag övergav i Torshälla, som till och med idag ringde mig för att kolla att jag mådde bra. Det är en riktig teamleader det.

Nu ser jag fram mot nästa rejs, vet inte vilket det blir, med en rapport som inte innehåller eländes elände utan bara positiva upplevelser.

Höll ju på att glömma en grej. Tack alla snälla människor för era kommentarer på mail, sms, och på Facebook. Jag känner mig hedrad och jätteglad över det.

PS. Om du ändå håller på och läser om lite prestationsidrott kan du om vill kolla in min dotter Sofias blogg, också där en race report, fast från annan idrott.