Starten
1:22 kvar till start. Alla taggade och på ett härligt humör.
Så även Mr Ego.
Vädret var fantastiskt. Helt perfekt för mig. Jag hade dessutom också lyckats ekipera mig helt korrekt, jag blev aldrig för varm och aldrig för kall. Lite Mellanmjölk sådär.
Grundtanken var en rullsnitt typ 28-30, lite mellanmjölk sådär. I startfållan gav jag tydliga instruktioner att vi de första milen skulle ta det väldigt lugnt som uppvärmning för att sedan se hur vi rent allmänt känner oss i teamet. Vi körde hela tiden med rullande tvåpar.
Ingen lyssnade. Efter 3 mil hade vi ett rullsnitt på 32,7.
"-vi kanske gått ut lite för hårt", sa jag till Jonas och Jannica som då låg i täten.
"-Mm, svarade dom och fortsatte i samma envist hårda tempo".
Häftigt, tänkte jag, det här blir en rekordrunda, för jag kände mig också stark och hade inga som helst problem att hänga med. Faktum är att större delen av loppet så låg jag mest i pulszon 2 och 3. Lite Mellanmjölk sådär. Trots för gruppens relativt höga hastighet.
Återkommer med förklaring av pulsökningen på slutet
I Ombergsbacken bestämde vi fri fart och återsamling några kilometer efter backen. Backen är rätt grym men den klarade jag galant. För att vara lite blygsam kändes den rätt platt jämfört med förra årets känsla. Men men, såklart näst sist upp i gruppen, men sånt stör mig inte längre.
Vi hoppade över första depån som ligger i början av Ombergsbacken. Värdelöst att starta efter paus med en grym uppförskörning.
Så vi körde på i samma goda tempo och tog första depåstoppet i Ödeshög.
Som man sa i lumpen, rast vila i fem.
Och som man gjorde i lumpen,man lät det bli tio.
Några i gruppen drack kaffe, några gick på toa, några kollade Facebook, några käkade bulle, banan och saltgurkor, nån fixade en snabb bikefit i servicetältet och nån fixade gnisslande bromsar i samma servicetält.
Kraschen
Efter 8 mil hände det som inte får hända. Klungkrasch. Åtta av våra tolv cyklister smackade ner i backen. Jag var en av dom som lyckades väja undan i sista sekund.
Lyckligtvis blev det inga allvarliga personskador, bara blåmärken och lätta skrapsår. Men tre fick bryta. Värmländskan pga att hennes bakhjul blev mosat, Jonas för att hans styre gick helt åt fanders och Lotta för att hon tyckte att hon kraschat färdigt. Hon var med om en annan klungkrasch för några veckor sen och kände att det blev för mentalt jobbigt att köra ytterligare sju mil. Helt förståeligt.
Jonas lätt demolerade styre
Vi var mitt uppe i en omkörning av denne ensamma och enskilda cyklist. Istället för att släppa lite på farten ökade han och la sig på insidan som tredje led. Plötsligt fick han för sig att han skulle IN i vår klunga och lika plötsligt for människor och cyklar runt i luften och kraschen var ett faktum. Det är min version och uppfattning vad som hände.
Han själv slogs blodig på näsan och hans hjälm sprack, så han måste fått sig en riktig smäll. Han brydde sig inte särkilt mycket över vad han ställde till med utan satte sig ganska fort på sin cykel och hojade vidare mot fjärran med sin spräckta hjälm och blodiga näsa. Vi såg honom aldrig mer.
Efter ca 15-20 minuter kom en servicebil och plockade upp de tre som nu bröt loppet. Vi andra fortsatte men i ett lite lugnare tempo. Men efter bara någon kilometer var tempot uppskruvat igen till dagens "normalhastighet".
Avslutningen
Det var en sån härlig grupp att cykla med. Duktiga, starka och stabila cyklister. Inte en enda hastig inbromsning. Varenda uppförsbacke enligt skolboken. Inga som helst problem att glida med bakom framförfarande bakhjul med bara några decimeter mellan.
Next stop blev depå Rök efter 10 mil. Nu började folk trots allt bli en smula slitna. Claes från Team Stockholm, aj aj aj, nu kom fakturan med omedelbar betalning. Han hade slarvat med att dricka sportdryck och äta riktiga energistuff, så nu hade han det lite tufft med kramp i båda benen. Men Claes är en tuffing som på vintern kör Enduro, så att ge upp? Never.
Några började bli slitna i Depå Rök.
Carina, Janica och Mr Ego lojalitetsvilade lite också
medan Claes kämpade mot krampen.
Upp på hästarna igen för att klämma de sista fem milen. Janica och jag kände att urkraften hade landat i våra ben, så vi tog ett rätt stort ansvar genom att ligga på förning väldigt långa stunder och sträckor. Det var hur kul som helst att ligga där framme och bara trycka på så mycket benen orkade, för orkade, det gjorde dom. Men allt har sitt pris, nu steg pulsen, som du såg på pulsbilden här ovanför. Men inga konstigheter, rätt långt kvar ändå till maxpuls.
Och alla hängde med bakom oss. Bara något enstaka flämtande "-LUCKA" hördes då och då. Självklart tog alla sitt ansvar och var uppe och drog lite olika sträckor. Sista milen låg Janica och jag i täten igen och jäddrar vad vi tryckte på då.
Då hade tävlingsjävulen slagit rot i mig. Större delen av loppet låg snittet på 30,7 men på sluten sjönk snittet sakta men säkert. Nu ville jag inte för allt smör i småland att vår snittrulltid skulle under 30,3, så därför körde vi på som bara fan de sista milen. Och alla hängde med, med mer eller mindre olika frustande ljud.
Till sist rullade vi över mållinjen med en sluttid på 5:46. Förra året rullade jag in på 5:43, men då hade vi inget kraschstopp som tog kanske 15-20 minuter. Inte heller hade vi då en broöppning som stal kanske fem minuter av vår tid. Cyklad tid i år var 4:58 mot förra årets 5:08.
Förra året hade jag som målsättning att köra ett lopp på minst 10 mil med minst 30 i snitt. Klarade inte den målsättning 2015. Visserligen rätt nära, 29 komma nånting på Halvvättern, hade 32,7 in snitt på de sista 8 milen då, men totalsnittet blev under 30. 29,7 på Vätterrundan.
Men ingen gång 30 i snitt från start till mål. Nu hände det och jag känner mig både glad och stolt att jag äntligen klarade den målsättningen. Det tog tre år, exakt det antal år det tar innan man är en riktig cyklist enligt min läromästare Mäster Anders, Anders Johansson i Fredrikshofs CK. Han fick rätt i det också.
Lite rock-star-feeling också
Jag tycker att en grej är rätt fantastiskt kul. Vid nästan alla cykelevenemang jag är med på kommer det fram för mig okända människor och säger att de följer mig på min blogg. Det är superkul.
I år när jag låg i gräset vid Depå Ödeshög och tog fotot du ser här ovanför, kom en funktionär fram och frågade om bilden kommer på bloggen. Då berättade han att han brukar läsa mig blogg och att han tycker den är kul.
Vid startfållan gick en tjej förbi och ropade "-lycka till Göran". Jag blev en smula förvånad för jag visste inte vem det var. "-jag läser din blogg" ropade hon.
Vad kul det är med såna reaktioner. Lite senare skrev nämnda tjej följande på Instagram vid en bild jag la ut där:
Tack så hemskt mycket för de snälla orden.
Det här är "mitt" fantastiska Team Mellanmjölk. Tre stycken saknas på bilden, de tre som bröt pga kraschen, Jonas (Kapten i Team Stockholm), Lotta R och Värmländskan som jag inte vet namnet på.
Claes, Lars, Tina, Lena, Mr Ego
Patrik, Janica, Cecilia, Carina
Nu har min prestation hamnat lite i skymundan i vår familj. Dotter tillika medarbetare Sofia vann samma dag damklassen i swimruntävlingen Stockholm swimrun. Du kan läsa hennes berättelse HÄR.
Sammantaget kan man väl säga att min familj är en sjuhelsikes awesome family. Utan att skryta alltså.
Nu börjar laddningen inför nästa veckas Vätternrunda med Team Rynkeby Stockholm. Kommer bli superkul det också.