Vi börjar med slutet, medaljutdelningen. Min tredje medalj, men också den mest lättfångade. Mer om det lite senare.
Min tredje.
Vem kunde ana det för tre år sedan? Ingen. Inte ens jag.
På väg
Samling i Stockholm kl 18:30 för ilastning av cyklar och människor i den fina bussen från StockholmsBuss. Ett bra bussbolag som jag starkt rekommenderar för allehanda persontransporter.
Specialcykelsläpet hade vi fått låna av CykelTours . Blev du sugen på mer fantastisk cykling, kika in på deras websida.
Jäddrar vad med reklam jag fick in här.
Vi samåkte med Team Rynkeby Täby.
Ända sedan i höstas har jag innehaft tjänsten som teamets GMLV, General Manager Lake Vattern. I mina arbetsuppgifter har ingått att arrangera allt runtomkring vår start i VR plus samordna transporten med Team Täby. Ett mycket prestigefyllt uppdrag. Det bästa man kan ha faktiskt.
Äntligen på väg. Att vara GMLV tar på krafterna.
Att vara kapten tillika Road Captain verkar inte
vara särskilt påfrestande i jämförelse.
Som du ser på bilden ovanför så tar det på krafterna att vara GMLV. Klar man slocknar så fort bussen börjat rulla. Närmast i bild är Jonas, Team Stockholms kapten tillika dagens Road Captain. Jag var för övrigt dagens Vice Sheriff tillika lagets Grindvakt också, det glömde jag lite diskret att nämna.
Motala
Jag tycker det är en helt fantastisk känsla att komma till Motala och Vätternrundan. Massor av folk och en superhärlig stämning.
Vi anlände strax före kl 22 och som vanligt var det vår chaufför Roffe, hans tredje Vätternrunda som busschaufför, som med lite tips, trix och charm lyckades parkera typ 100 meter från startområdet.
Vi började med att hämta ut våra startkit och sen gick vi till en lokal pizzeria och vräkte i oss pasta och lite annan laddmat.
Marcus A tyckte att att den här "lilla" portionen Kebab
var ett lagom intag före rejset.
Maria föredrog den hemlagade maten som hon
intog utanför bussen.
Kl 24 samling vid bussen för urlastning av cyklar, iordningsställande av kläder och allmän mental laddning.
Då kom diskusstionen om lämplig klädser. Vi kollade alla vädersajter som finns att tillgå. Blir bra, rätt varmt men sannolikt lätt regn, max lätt duggregn lite här och var på ostsidan av sjön.
Ska jag välja den tröjan, eller kanske den.
Långärmat? Kortärmat? Långa benvärmare?
I mörket men i bussens strålkastarsken fixades cyklarna.
Till saken hör att för att få plats med alla cyklar i släpet måste pedalerna tas bort. Inga problem att skruva tillbaka dom nu.
Blev bara en smula pinsamt för någon. Precis när vi skulle börja rulla bort mot starten upptäckte Mr Ego att han hade glömt att skruva tillbaka sina pedaler. Men det var snabbt gjort så det var ingen big deal. Knappt värt att nämna ens tycker jag. Förutom att givaren till kadensmätaren råkade ramla av. Lite trist men inte heller det någon big deal.
Vid starten kändes spänningen och några var mer nervösa än andra. Jag kände mig lugn och trygg för jag visste vad som väntade, och jag visste att jag hade förberett mig på bästa sätt, både fysiskt och mentalt. Jag var redo.
Starten
Detta fantastiska ögonblick. Nästan det häftigaste på hela VR. Att äntligen få rulla in i startboxen och se nedräkningen på den stora lysande displayen till starten av gruppen. Att ha 300 tusen orullade cykelmetrar framför sig. Häftigt.
Mr Ego sammanbiten, laddad och förväntansfull.
Som vanligt alltså inför ett VR.
Nu bara någon minut kvar till vår start kl 01:58.
Plötsligt hör jag "-are you Bjorn" från en man bakom mig. "-No, my name is Göran" svarar jag ärligt.
Sen pratade vi vidare lite och redde ut det här med namnet. Det visade sig att det var en grupp från England som hade bokat StockholmBuss att köra de från Arlanda till Motala. Och tillbaka på söndagen. De frågade en hel del om rejset, för det här var första gången de körde Vätternrundan.
Min nya engelska vänner och kunder
Så bar det det iväg. Som vanligt hade draglaget lite "överskottskadens" i benen, så hastighetsmässigt låg vi lite över planerad fart.
Sen började det duggregna. Sen övergick duggregnet till vanligt regn. Vi stannade vid en vägkant och korrigerade klädseln lite, drog på regnjackor dvs de som inte redan gjort det från början. Som jag t,ex. Det skulle ju inte regna särskilt mycket.
Sen övergick regnet till hällregn. Sen blev det lite motvind och regnet övergick till stora hårda iskalla regndroppar som obarmhärtigt pepprade oss. Att kalla regnjackan för regnjacka är ju ren lögn. Allt jag hade på mig blev på kort tid absolut genomblött.
I Ödeshög stannade vi för att kunna dricka något varmt, kaffe eller blåbärssoppa. Vi frös så vi skakade.
Jörgen och jag var de enda som lite coolt och manligt körde med kortbyxor och med kortfingrade handskar. Övriga föredömligt klädda med t.ex värmande benklädsel. Jörgen och jag kände här att segern i tävlingen "korrekt klädsel runt Vättern" var på väg att rinna bort. Här kände vi oss lite som losers, frusna losers. Men ändå som rätt coola och balla trots allt. Vi gav inte upp utan fortsatte kämpa i vår sommaruniform.
Men iväg igen, ännu ett stopp kort stopp i Ölmestad för intag av värmande dryck. Fortfarande ihållande iskallt regn och frosskakande kroppar.
I Jönköping äntligen en depå inomhus. Skönt att tina upp lite med varm och god mat. Köttbullar med mos och en varm kopp kaffe kändes som balsam på en genomfrusen och en alltigenom genomblöt kropp.
Ludde och Maria visar på ett föredömligt och pedagogiskt sätt
hur vi alla kände oss inombords. Loj, hjärndöd och utom allt hopp.
Jönköping - Fagerhult
Minnet sviktar här av frostskador. Kommer inte ihåg om vi gick in här, men jag tror det. Inga bilder, frös för mycket.
Fagerhult - Hjo
Regnet upphör plötsligt och Jörgen och jag får segervittring. Med ca 2 mil kvar till Hjo får Markus H problem med sin bakbroms, den tar inte alls. Han och jag stannar medan övriga trampar vidare. Vi löser problemet, samt skvätter ner varsin buske när vi ändå står efter en vägkant.
Lite märkligt tycker både han och jag, vi har inte druckit särskilt mycket ut våra flaskor, men har under hela loppet pinkat ut oerhörda mängder vätska. Kroppen måste ha absorberat flera liter regnvatten. Bara man hade munnen öppen fick man en rejäl klunk regnvatten.
Hursomhelst skulle vi nu jaga ikapp klungan. Markus drog som ett järnvägslok, men så jobbar han också på SJ. Han är stark, låg och pumpade i runda slängar 35-40 hela tiden. Jag gled med bakom.
Plötsligt blir vi omkörda av en snabbgrupp. "-vi hänger på", skrek jag till Markus som gladeligen la sig i svansen efter. Och jag på hjul efter honom. Och jäddrar i min lilla låda vad det gick undan. Herrejösses. Men vi hängde med båda två rätt bra i lite drygt en mil och vips så var vi ikapp vår egna klunga precis innan Hjodepån.
Där stannade vi igen för nu började några bli lite trötta i ben och kropp.
Kapten Jonas, Christoffer och Mr Ego käkar en smarrig Lasagne
i Hjodepån.
Hjo - Karlsborg
Inte mycket att orda om.Vi trampade helt enkelt på. Inte mycket prat i klungan längre.
Markus A, Monica och Jörgen.
Se bara på bilden här ovanför hur positiv Jörgen kände sig här, för nu kände både Jörgen och jag att segern i tävligen "korrekt klädsel runt Vättern" nu är nära. I vår enkla klädsel mådde vi fint medan t.ex Markus H svettade oerhört. Han var ju nu i princip vinterklädd, vilket framgår av bilden ovan. Det ser dock ut som Monica hejade lite på Markus.
Eftersom jag kände mig oerhört pigg och stark och inte ett dugg trött, erbjöd jag mig nu mina tjänster till draglaget, som bestog av sex personer som roterade sinsemellan. Detta emottogs tacksamt.
Rätt kul trots allt att ligga därframme och dra. Bra utsikt, man kör i nästan eget tempo, behöver inte intervallköra för att att inte tappa hjul osv.
Karlsborg - Hammarsundet
Vi tuggar vidare, gör ett snabbstopp i Boviken och når till slut Hammarsundet. Mycket pust och stön och "LUCKA-rop" nu.
Maria och Ludde pustar ut lite.
Tror jag det, så mycket kläder dom har på sig i värmen.
Eller sträcker på ryggarna bara,
för trötta det var de ju inte. Egentligen. Sa dom.
Nu byts jag ut i draglaget. Efter bara 5 mil. Gjorde jag något fel? Var jag för snabb? Var jag för långsam? Körde jag ojämnt?
Nejdå, Markus A hade överskottskadens i benen längre bak i klungan och han ville skaka om kroppen lite så han frågade om jag ville byta, och det är klart att som Vice Sheriff ville jag att alla skulle må bra, så jag godtog såklart förslaget.
Vi hoppar över Medevidepån och siktar rakt mot Motala. Lite kul ändå, de backar runt Medevi, och för all del även de i Bankeryd och Fagerhult, som jag för två år sedan beskrev som mördarbackar, kändes nu bara som små trevliga upphöjningar i vägbanan. Inget att bry som om. Inte en enda backe fick jag liksom kämpa mig uppför. Alla tog jag hyfsat lätt och utan maxpuls. Nu körde vi inte jättefort, men ändå.
På den här sträckan funderade jag rätt mycket på en sak. Det kan inte dröja många år innan första dödskraschen sker här på Vätternrundan. På den här sträckan finns många smala passager, många sträckor där vi delar vägbanan med mötande trafik.
Hur tänker folk i snabbgrupperna, för det är i dom som olyckorna oftas sker i. De ligger i hög fart mitt på vägbanans mittlinje eller till och med på mötande väghalva under omkörning av andra grupper, oavsett om det är fritt från bilar eller om det kommer långa tunga långtradare.
Såg massor av exempel där de hade bara någon meter ut till en förbipasserande långtradare och några decimeter tillgodo åt höger till andra cyklister. Läskigt är bara förnamnet. Här har tävlingskommitten en hel del att fundera kring. Ännu mer än vad de sannolikt redan gör.
Men så var det också åtminstone en krasch på den sträckan. Vi passerade strax efter en av dom och den stackarn som låg på vägen såg inte trevlig ut i ansiktet.
Men vårt team klarade loppet helt utan minsta incident. Vi körde inte på någon rekordtid, 13.22 nånting tror jag. Men vår cyklade tid var inte jättemycket sämre än förra året fina runda. I år ställde vädret till det så vi tog många många fler stopp än tänkt.
Vi hade också många nybörjare i teamet och vi hade inte satt någon måltid, vi skulle bara ta oss runt med glädje, för det är det Team Rynkeby handlar om, allt vi gör ska vi göra med glädje.
Äntligen i målfållan. Claes till höger ser lite gramse ut,
men han var glad som en lärka.
På bara två år har en del förändrats på VR. 2014, mitt första race, var målgången magisk. Rullade genom målbågen utan trängsel och fick min medalj direkt efter det.
Numera tas tiden långt innan mål och man upplever inte att man skär mållinjen sådär magiskt som man vill. Och så får man köa oändlig tid innan medaljen hängs om halsen.
Det är så här det ska vara, att få gå i mål på ett traditionellt sätt och känna sig som en vinnare oavsett tid runt sjön.
Mitt första VR. En helt igen fantastisk känsla.
The amazing Team Rynkeby Stockholm 2016
Sammanfattning
Mitt tredje race, mitt andra med Team Rynkeby. Vår snitthastighet hamnade på strax under 28. Kände mig otroligt pigg och stark under hela rundan. Stundtals var min puls ner på typ strax över vilopuls trots att vi cyklade. Inte någonstans upplevde jag fysisk trötthet.
Inte någonstans brände mjölksyran i benen. Visst, lite i nån seg backe när jag låg i draglaget, men knappt kännbart. Lite ont i rumpan på slutet, men hör och häpna, inga skavsår någonstans.
Måste bara säga det, den bikefit jag gjorde vid årsskiftet hos Sportson Kungens Kurva, har verkligen betytt jättemycket för min cykelkomfort. Kanske till och med hjälpt mig att cykla både fortare och samtidigt bekvämare. Sorry, där blev det lite reklam igen. (Kanske ska passa på att nämna att jag gärna vill ha en bra och mycket lättare cykel till nästa år. Obetald reklamplats är dyrt.)
Måste väl nämna en grej till då. Fast det svider.
Förra året hade jag och två tjejer en tävling vem som rundade pölen snabbast. Jag vann över Tina med 9 minuter och över Lena med 10 minuter. Jag cyklade för Team Stockholm, Tina för Team Täby och Lena med Sky Blue.
I år körde de båda lite snabbare än mig. Båda två. Tidskillnaden är helt ointressant tycker jag, men Lena, som i år körde med Fredrikshof var snabbast av oss tre.
Inte så konstigt att de båda hade en smula bättre tid än jag, det är det enda dom tränat för i tolv månader, att spöa mig runt sjön.
Inte så konstigt att de båda hade en smula bättre tid än jag, det är det enda dom tränat för i tolv månader, att spöa mig runt sjön.
De hade till och med egna team med hjälpryttare för att kunna spöa mig. Jag körde lojalt och diciplinerat som vem som helst i mitt team. Inte undra på att dom var en smula snabbare med dom förutsättningarna. Men visst, grattis Tina och Lena. Men jag är inte bitter. Inte alls. See you next year. Då ska jag också betala för att ha hjälpryttare.
Nu är jag nästan klar.
Den här bloggen av min dotter tillika medarbetare Sofia måste du bara läsa. Det är lag på det från idag. Hon var klart tuffast i vår familj den här gången.
Dagen efter
Trots att jag under loppet kände mig tämligen pigg och fräsch, så känns det i dag ungefär som en baksmälla. Stel i hela kroppen, ryggen värker lite, låren känns lite när jag reser mig från sittande, stora påsar hänger under ögonen och spegelbilden skrämmer nog alla barn.
Trots att jag under loppet kände mig tämligen pigg och fräsch, så känns det i dag ungefär som en baksmälla. Stel i hela kroppen, ryggen värker lite, låren känns lite när jag reser mig från sittande, stora påsar hänger under ögonen och spegelbilden skrämmer nog alla barn.
Jag väljer här en liten bild så jag inte skrämmer dig också.
Allra allra sist, jag lovar
Tycker du det verkar vara lattjolajbans att vara med i Team Rynkeby? Varför inte söka? Det kommer att finnas många team 2017. Du hittar ansökan HÄR.
Jag ljög lite. En grej till bara
Stort grattis till Team Rynkeby Täby med Jan Aronsson som kapten. Det var första gången på flera år som dom var snabbare runt pölen än Team Stockholm. Men vi tävlar inte, ville bara nämna det lite anspråkslöst.
NU är min race report klar.