Idag körde vi i Team Rynkeby Stockholm vår prolog. Fast nu handlade det om att vi ville ta ledartröjan i kampen mot barncancer.
Samling hos en av våra Guldsponsorer, ICA Maxi Lindhagen. Fotografering och sen cyklade vi genom centrala Stockholm till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man kan säga att vi väckte en del uppståndelse när vi kom hojande i snygg tvåledsformation. Men ingen, säger ingen, bilist bar sig åt och tutade eller markerade revir på något sätt, det kändes respektfullt.
Här rundar vi Nybroviken och väntar på grönt ljus.
Sen vidare förbi Dramaten och sen hela Birger Jarlsgatan bort
till Odengatan. Den klämde vi hela vägen upp till Torsgatan
och sedan via Solnabron till Astrid Lindgrens sjukhus
Kiropraktor Jossan, hon som fixade min rygg, och så den
där linslussnubben Mr Ego.
Väl framme vid sjukhuset överlämnade Mats från ICA Maxi Lindhagen en check på 5000:- för inköp av leksaker. Inte nog med det. ICA Maxi Lindhagen skänker dessutom 1 % av dagens omsättning i butiken till Team Rynkeby och Barncancerfonden.
Verksamhetschefen berättade sedan för oss hur vården fungerar för barn med cancer. Ett mycket lärorikt och känslofyllt besök.
Sen fikade vi och sen cyklade var och en hem till sig. Men jag var inte riktigt klar än. Fick för mig att idag på hemvägen skulle jag bli Rynkebymästare i backen bakom Järva krog.
Tog i för kungen och Silva och alla kungabarnen och tryckte på så mycket jag orkade. När jag kom hem blev jag jätteglad när jag kastade mig över Stravaappen. Nytt personligt Stravarekord i backen och jag låg nu etta på Rynkebylistan.
Men va fan, sen kollade jag Rynkebylistan och där hade ju Ludwig smugit sig dit i maj och sabbade min triumf. J-a Ludde.
Klicka på bilden vettja, så blir den större
Men en delad silverplats är ändå en delad silverplats. Och jag har blivit starkare, det är det viktiga.
Det där med en misslyckad träning då. Jo igår, insåg jag att jag pga ryggeländet missat en del träning den här veckan. Inte bra. Så jag bestämde lite hastigt och lustigt att jag skulle ut och klämma alla backar jag har i min omgivning. Perfekta små backar att få upp pulsen i. Och få mjölksyra i benen av.
Efter några hundra meter kom regnet. Efter ytterligare ett hundratal meter kom haglet. Sen ännu mera regn. Då gav jag upp, vände hemåt och tokmaxade uppför en lång halvseg backe. Den sög.
Var väl ute högst en kvart, inte tillräckligt längre för att jag ska notera det som ett träningspass. Efter en halvtimme hemma lysten solen igen, men då var maten klar och cyklingslusten försvunnen.
I kväll blir det tidig sänggång, upp före tuppen, avresa kl 0440 för att hämta upp teamkompis Lotta och sen iväg till Motala och Halvvättern. Självklart med nyrengjord cykel, man vill väl vara fin på en Vätternrunda.
Känner mig lite nervös inför rejset, inte någon gång i vår har jag kört ett distanspass där jag verkligen cyklat fort och blivit jättetrött. Våra distanser i Team Rynkeby har för mig varit pulszon 2 och 3-träning. Egentligen perfekt, eftersom våra onsdagsträningar har varit precis motsatsen.
Som jag brukar avsluta inför en tuff utmaning: May the force be with me.