Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

tisdag, juli 11, 2017

Dag 3. Osnabruck-Kevelaar. Blåst på konfekten

Dagens etapp skulle vara 196 km, dvs lika långt som jag är hög, men räknat i centimeter. I frukostmatsalen spreds ett rykte att korrekt antal höjdmetrar skulle vara 1500 meter.

Vi rullade iväg. Stundtals känns det som vi är ett rockband på turné med turnébilar, crew och hela tjiddevitten.

Hittills har vi giggat i Rostock, Uelzen, Osnabruck, ikväll i Kevelaar. Ett tungt turnéprogram.


Inte särskilt ofta man får vara med på storbildsreklam 
på en lastbil. Rejält coolt och lite rock´n´roll trots allt.

Idag skulle det bli en relativt platt cykling med backarna på slutet. Men dom kom ju aldrig. Nästan platt som en pannkaka ännu en dag. Vi nådde inte ens 500 höjdmetrar.

Däremot fick vi motvind from hell. Kastvindar, sidovindar och såklart rak motvind. Om du läste mitt inlägg igår så vet du att klungans motor består av 4 cyklister. Eller cylindrar om man vill skoja till det lite.

Idag var vinden så jobbig så vi satte in en 8-cylindrig motor. Det var stundtals rejält tufft för alla, särskilt när sidvindarna bombade oss, samtidigt som draglaget brakade på vissa stunder i 35-tempo.

Mellan dig och mig, då var de i draglaget inte särskilt populära hos oss fotsoldater längre ner i fältet.

Men vi tog oss fram och trots att det var jobbigt lite då och då blev dagens cykling ännu ett pulszon 2-pass. Tror jag körde i zon 2 ca 75 % av rejset.

Nu har vi cyklat ca 60 mil på tre dagar. Många börjar bli trötta, benen värker, armar, nackar, vader, händer och allt möjligt börjar nu göra sig påmint hos många.

Det är slitigare än man kan tro att köra så här mycket som vi gör. Och det är i morgon det börjar, det är då backarna börjar komma. Om bara någon dag ska vi klämma Mur de Huy och en hel hoper med massor av elaka stigningar. Vi får se hur våra kroppar mår efter de dagarna.

Men oavsett det så har alla så himla kul. För att det är himla kul.

Men vi skulle inte klara oss en enda dag utan vårt fantastiska coreteam. I någon blogg ska jag verkligen skriva mer om dom. Dom är de verkliga hjältarna.

Ta våra cykelmeckkillar t.ex. De som är gravt misstänka för delaktighet i Cykelmeckarligan som envist smugglar på ventilhattar och ventilmuttrar på mina hjul när jag minst anar det.

Så här kan det t.ex se ut när man kommer tillbaka till cykeln efter ett kort mikrostopp på fyra minuter.




Här är dagens totala skörd.




Men våra meckarkillar. När vi gått och lagt oss går de igenom våra cyklar, tvättar alla kedjor, smörjer alla kedjor och fixar och lagar det vi ber om. Och dessutom, som en liten diskret hälsning till oss cyklister, lägger de in tyngsta växeln på alla cyklar. Inte alla noterar det, så när vi drar iväg kl 8 på morgonen är det många som har en ovanligt lång startsträcka.

Så här fint och elegant står våra cyklar när
vi hämtar ut dom varje morgon.

 Lite lugnt och avslappnat vid dagens lunchdepå
efter 10 mil.


En gammal man med långa ben måste strecha också. 
Tog stöd på Louise som verkade tycka det var kul.

Måste bara berätta om Charlotte också. Det här blir en lång blogg, mycket att berätta idag.

Charlotte var när vi startade vår utecykling 1:a april en helt nybörjade på landsvägscykel. Men jäklar vad hon har blivit duktig. Har haft nöjet att ligga bakom henne i flera etapper. Inte en inbromsning, inte en onödigt snabb igångdragning. Kör absolut spikrakt. Till och med när hon dricker ur flaskan.

Jag ligger utan att tveka och utan oro 2 dm bakom hennes bakhjul och känner mig hur lugn som helst.



Mr Ego och Charlotte. Du får själv avgöra vem som är vem.

Idag kände vi oss extra nöjda med vår instast. Idag följde dessutom Team Rynkebys reportageteam oss hela dagen och filmade hela tiden.Spännande att se resultatet.



Hände en grej vid middagen. Eller snarare två saker.

Först fick jag ett pris, eller snarare en utmärkelse, en godispåse, för att jag är lagets glädjespridare. Vettefan hur de kom fram till det, jag är ju bara jag liksom. En halvtrött gubbe. Men jag blev såklart både jätteglad och jättestolt att mina teamisar verkar gilla mig. I alla fall lite. Typ godispåse.

Sen blev jag plötsligt och lite förvånande indragen i en rättstvist. Jag var nämligen ohyggligt smart och tog med mig förra årets två cykelbyxor. För att slippa tvätta så ofta. Idag hade jag förra årets bralla på mig. Inte riktigt samma sponsorer som i år.

Men det gillade inte en sponsor. Denna sponsor är inte bara vårt teams största sponsor, de är dessutom sponsor för ALLA svenska Rynkebylag.

Sponsorn, Accando, representerades i denna rättegång av deras VD Christer Norrman, som dessutom är med och cyklar som fullvärdig medlem i teamet.

Han hävdade att jag på grund av felaktiga brallor åsamkat Accando missade kunder för flera hundratusen kronor. Ja flera miljoner till och med. Till slut hade jag åsamkat skada för hundratals miljoner. Allt för att jag tagit på mig fel brallor.

Han yrkade på ett strängt ekonomiskt straff som skulle gynna Barncancerfonden.

Jag fick sedan chansen att själv försvara mig och jag tyckte nog jag lyckades rätt bra.

Det blev vilda diskussioner i juryn, som bestog av hela teamet vilket straff jag skulle få.

Till slut kom man fram till ett bötesbelopp på 200 kronor som skänkes till Barncancerfonden samt att jag skulle tvätta ett par av Christer Norrmans egna cykelbyxor. Det sistnämna efterskänkte Christer tacksamt nog på grund av min osedavanligt höga ålder.

Christer utlovade dock, trots nu plötsligt förluster i mångMILJARDklassen pga mitt flagrant förhållningssätt till våra sponsorer, att även nästa år sponsa Team Rynkeby.

Så den här rättegången blev ändå till slut en slags win-win-situation för alla.

I morgon sätter vi oss på våra rockhojar och rockar 196 km till Liége där vi kommer att bo på ett 5-stjärnigt hotell.

Undrar om jag törs gå all in i rockdimman och kasta ut en platt-TV genom hotellrumsfönstret? Nä, nog ingen bra idé trots allt.

Well, thats all for today, hörs o morrn.

PS: ursäkta eventuella felstavningar här och där. Klockan är mycket, som vanligt alltså, och jag nåste sova. Om det nu går, det är absolut stekhett i rummet och fönstren vätter mot en innegård.