Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

fredag, juli 14, 2017

Dag 6. Sedan-Meaux. Den brutala monsterdagen

Idag blev en rejält tuff dag. Särskilt för dom som cyklade. På schemat stog idag 23 mil och 2400 höjdmeter.

Själv stog jag på inrådan av Doc Lil över starten, med den knappa enerigi som fanns kvar i kroppen efter maggrejset skulle garanterat inte räcka för hela den här rent brutalt jobbiga dagen.

Så jag åkte bil. Det blev lite logistiska problem, för idag var vi 8 st som skulle åka bil pga diverse skavanker, knäont, feber, magsjuka.

Men alla sjuklingar fick plats i våra servicebilar.

En smula surt att inte kunna hänga med teamet


 Kapten Jonas har en genomgång av dagens etapp

Vi i bilar satte full fart mot första depåstoppet där vårt coreteam skulle bulla upp med förmiddagsfika.

När den var avstädad rast vidare till lunchdepån som skulle vara i Champangedistriktet. Jag passade då på att göra en konstnärlig bildserie som jag kallat "Göran lunchar i Champangedistriktet, en bildserie om tre bilder."

 Den här lunchplatsen är magisk vacker i verkligheten,
går inte att överföra på bild.


 En magiskt vacker Göran, går utmärkt att överföra på bild


Se ovanstående bildtext

En stund senare dundrade våra cyklister in i depån. Nu rejält trötta. De hade nu klämt några riktigt rejäla backar. 

Men det skulle blir värre för dom. Bara några kilometer efter stoppet kommer dagens mest brutala backe. En riktig monsterbacke. Inte ens Mallorcas berömda backar kan matcha den här.

Långa stycken 18 %. Sen planar den ute lite!, Då går den ner en bit till 16 %, sen blir det 18 igen. Den backen tog aldrig slut. Den allmänna meningen var att Mur de Huy var lätt jämfört med det här monstret. Många fick ge upp och promenera.

Visserligen satt jag fortfarande i bil, men jag kör cyklat den här backen två gånger tidigare. Merparten dock gåendes för den är för brant för mig.

Vid eftermiddagsdepån, då det var 6 mil kvar, bestämde jag mig för att ansluta till teamet, så jag klev upp på min hoj och hängde med.

Gick ju väldigt lätt att hänga med. Inte så konstigt, många i teamet var helt slutkörda. Många tårar rann på flera kinder. Men ingen gav upp. Ingen. Alla kämpade med näbbar och klor för att cykla hela etappen.

Även den här sträckan innehöll några monsterbackar. En av dom, som jag fixade ganska lätt idag, klarade jag förra året med betydligt högre puls.

När vi pustade ut på toppen kom Ludde springande och gjorde en hive five. Han frågade om jag kom ihåg den här backen från förra året. Nja, inte helt, sa jag.

När du kom upp var du så trött så du inte kunde prata, berättade Ludde. Sen sa du inte ett enda ord de kvarvarande 5 milen till hotellet.  För att jag var långt bortom rimlighetens gräns av trötthet.

Till slut, efter nästan 13 timmars cykling av de flesta, nådde vi vårt hotell kl 20:50. Kl 21 serverades middagen som absolut inte kunde ändras enligt restaurangen. Så vi åt middag cykelklädda. Det funkade det också.

I morgon blir det incykling till Paris, några photo moments, gemensam samling med alla Rynkebylag, ca 1600 cyklister, och till sist en avslutningsmiddag för Team Rynkeby Stockholm 2017. 

På söndag är vi vaknar är det här teamet upplöst. Jag har redan separationsånges. Men mer om incyklingen i nästkommande blogg. Såklart.

Well, thats all for today., Hör i morrn. Eller på söndag.

Ps sorry för alla ev felstavningar.