Hittade den. Formen alltså.

Idag känner jag mig både glad och väldigt väldigt nöjd. Min tappade form, som jag skrev om häromdagen, har skavt lite inom mig. Eller på ren svenska, det har skavt jävligt mycket. Gjort mig väldigt fundersam.

Inom kort har jag ju både Halvvättern, Vätternrundan och icke minst cyklingen till Paris.

Så med en tappad form syntes framtiden som väldigt mörk. Ur cykelperspektiv alltså.

Det mentala läget har varit så uselt att jag på fullt allvar funderat på att hoppa av alla lopp framöver, inklusive Pariscyklingen.

Men idag serru, idag hittade jag i alla fall skärvor av min tappade form. Dom låg lite utspridda längs vägen från Botkyrka till Taxinge slott strax utanför Mariefred. Hur dom hamnade där har jag ingen aning om.

Med en liten klump i magtrakten startade vi vår cykling mot Kakslottet vid Taxinge. Kände rätt omedelbart att det gick ganska lätt att hänga med i dag. Några mil dunkade vi på i 30+, till och med 31+. Nemas problemas för gubben den här gången även om det blev en och annan pulstoppning i några uppförslutor. Men det blir det ju såklart för alla.

Slutsnittet på hastigheten blev väl inget man skriver hem till mamma och pappa om, men det hamnade i alla fall en smula högre är det s.k. Rynkebytempot.

Efter 5 mil var vi framme till och med innan de öppnade caféet. Hade gått lite fortare än jag planerat.

 En tjusig lagbild hör ju till

Sen stormade vi själva kakbuffén.

Klart man blir lite upprymd framför ett sånt här kakbord

Många svåra beslut var tvunget att tas innan jag var nöjd med det som till sist stog på brickan.

Prisnivån: mackan 95:-, biskvien 38:-, bullen 24:-

och kaffet (med fria påtåar) 35:-.

Om det var värt priset? Självklart.

Efter mer än 1 timmes rast/vila trampade vi hemåt igen med en extra liten sväng.

Hemvägen kändes ännu bättre i ben och kropp än ditvägen. En härlig känsla. Hoppas hoppas hoppas att känslan nu sitter kvar i kroppen resten av sommaren. 

I lördags gjorde hela Team Rynkeby Stockholm en bra insats som funktionärer till tävlingen Toughest, som gick av stapeln vid Lida friluftsområde utanför Stockholm. Vi ställde upp med nästan 40 funkisar och för det fick vi en rejäl slant till Barncancerfonden. En riktigt härlig win-win-situationen för både arrangören och BCF.

Så här känner jag mig idag.

Har tappat formen. Har någon hittat den?

Är inne i en tung period. Känner mig inte särskilt stark i cyklingen. Blir mest förbannad att det känns tungt. Att benen känns som kokt spagetti efter några mil och timmar. Har inget minne att jag hade de känslorna t.ex förra våren.

Skitjobbigt är bara förnamnet, särskilt när årets Team Rynkeby Stockholm är väldigt mycket vassare än förra årets team. Sorry folks från det året, men så är det.

Men nu har jag ju en PT och träningscoach igen att bolla tankar med, det känns jäkligt skönt. Ska bli kul och se om hans program som jag började köra efter häromdagen ger önskat resultat. Inte om några veckor, utan om några månader.

Men då gäller det ju att inte fuska, utan verkligen göra som programmet säger. Det gäller även att jag vräker i mig mer mat än jag brukar framöver, eftersom jag kommer att dränera mig på energi. Typ så.

Intervaller på platten och i backe med Rynkeby är jobbiga grejer.

Några oberörda, några pustar ut rejält.

Körde lite bonusträning på hemvägen. Gick ju rätt bra.

När inte cyklingen känns helt okey, så känns det å andra sidan ohyggligt mycket bättre med simningen. Tre, ibland fyra simpass i veckan är inplanerade, varav två/tre i open water-miljö.

Det gick till slut att lära sig crawla. Ner med huvudet lite bara

och bättre rotation så blir det perfekt.

Senaste simpasset tränade vi stök och 

bröt vid start i ow-lopp

Har fått en ny kompis i min nya Garmin. Kolla bilden, Garmin tycker jag är i fin form. I alla fall i jämförelse med andra mossiga åldringar som också är kompis med Garmin.

Då kan man ju undra varför jag känner mig helt ur slag

Så det bästa. Allt är inte elände. Ännu en guldmedalj till samlingen. Känns som mina motståndare mer eller mindre gett upp. Löjligt enkel seger i majomgången i tävlingen "Flest-träningstimmar-i-familjen".

Nä, nu måste jag kila, har en programpunkt att riva av, lätt löpning.

Vissa saker är jättekul, andra saker bara skit. Som min kropp.

Har som vanligt hänt en hel del saker sedan senaste inlägget. Vi kan börja med cykeldatorn.

Har haft en Garmin 810 i tre år. Häromdagen behövde Garmin Connect uppdateras vilket jag gjorde. Därefter vägrade min Garmin att starta. Allenhanda räddningförsök gjordes.

Hjärt- och lungräddning, jag tryckte och blåste och hade mig. Still dead.

Jag gjorde ett Mayday-inlägg på Fejan och fick många fiffiga svar. Men nej, still dead.

Ringde supporten som mailade någon programvara som jag läste ner. Noop, still dead.

"-Jaha", sa tjejen på supporten. "-jag ser att garantin just gått ut så vi kan ingenting göra garantimässigt. Vill du skicka in den och få den reparerad, priset är 800 kr".

"-Låter bra" sa jag, hur gör vi nu?"

"-du skickar in din enhet, men eftersom den inte säljs längre blir du uppgraderad, så vi skickar en Garmin 1000 till dig".

"-Va?" svarade jag mycket intelligent, "-får jag en ny för 800 kr?"

"-Jo så är det", svarade hon.

Skickade bums in min enhet och tre dagar senare plingade det till i min telefon som berättade att jag hade ett paket från Garmin att hämta ut.

Sånt kallar jag strålande och smart kundvård. Och ser man på, nu får ju flera tusen cyklister läsa hur bra Garmin är.

Sen har det cyklats också. I den där jävla värmen som var i söndags. Jag hatar värme när jag cyklar. H-A-T-A-R. Tål inte värme. När det börjar gå upp mot 28 grader börjar jag koka inombords. Beror väl på gener plus de mediciner jag äter. Skitjobbigt oavsett skäl.

Vi i Team Rynkeby Stockholm hojade det mycket trevliga loppet Vårblotet i Bålsta lite norr om Stockholm. Gick så jäkla bra i sådär 7 mil, kände mig urstark. Då började eländet. Började känna mig mosig och det gick bara tyngre och tyngre.

Kycklingfarmen har rymt

Eftersom jag vet vad som händer om jag fortsätter när det blir sådär, och då blir det inte roligt alls, så valde jag att bryta loppet efter 10 mil medan de andra trampade vidare resterande fem mil.

Hatar när det händer, känner mig som den sämsta cyklist som någonsin fötts. Men det kanske även är något annat som spökar i min kropp, tycker inte jag får den utväxling jag borde få av all min träning, så jag ska boka en hälsokoll för att kolla upp mig ordentligt.

Min PT säger att det kan vara överträning. Verkar ju inte klokt om det vore så. Jag motionerar ju bara lite.

Nåväl, det är som det är och blir som det blir.

Har jag nämnt det? Jag har börjat anlita min gamla PT Tommy igen. Behöver ett proffs som nu ska få coacha mig till en helt formidabel triathlonform som ska blomma ut till 100 % den 27 augusti i Zell-am-See.

Mr Ego and my nygamla PT Tommy

Igår var det premiärlektion i en open watersimkurs som jag anmält mig till. En av instruktörerna råkar vara min dotter tillika medarbetare Sofia. Nä, ingen gräddfil för pappsen inte. Inga gratislektioner, ingen mannamån, lika för alla, så jag är tvungen att boka kurser för att lära mig.

Ungjävel, det är tacken det för den miljon hon säkert kostat att föda upp under alla år hon bodde hemma.

Hursomhelst så var premiärdagen inomhus men med våtdräkt. Ett av de roligare simpassen jag gjort faktiskt. Vi tränade massor av grejer. Kommer att bli två gånger i veckan, måndagkvällar och onsdagsmornar. Plus morgonpass på fredagar med mina simpisar Elin och Stina. Det vore väl själva fan om jag inte kan bli bra på att crawla med tre pass i veckan.

Det här hann vi med på 70 minuter.

Du får nog klicka på bilden om du vill läsa.

I morgon ännu ett inomhuspass och nästa vecka pluppar vi ner oss i en sjö och kör utomhus i skarpt läge. Det blir kul.

Efter simningen hamnade vi direkt i ett stort drama som vi lyckades rapportera från.

Den första inledande rapporten

Den mycket dramatiska slutrapporten

Allvarliga brister har uppdagats inom Team Rynkeby Stockholm

Det här blir ett allvarligt inlägg. Jag är inte bara Träningsansvarig för Team Rynkeby Stockholm, idag var jag även tillförordnad Road Captain under vårt distanspass.

Nu avslöjar jag en väl bevarad hemlighet, så jag tar för givet att du håller det för dig själv. Jag är även spion under cover för Stilpolisen.

Mitt leende döljer mitt ondsinta inre som representant

för HSP (Hemliga StilPolisen)

Ett av mina många trix för att inte väcka misstankar är att jag har glasögonskalmarna på insidan av hjälmbanden vilket framgår av ovanstående bild.

Idag körde vi ett  lågpulspass på 16 mil. Av flera skäl, dels är det viktigt med såna pass och dels har vi kört rätt hårt på våra distanser de senaste veckorna. Så hög tid att ta en mysrunda.

Min tanke var att rullsnittet skulle hamna på 24 men det klarade vi inte. Det blev 25. Bra nog, men att ligga sist, som jag och Jörgen gjorde, är inte alltid lågpuls.

 Det blir ett långt led på smala krokiga, men underbart vackra vägar.

Efter knappt 7 mil kom vi till fina Wira Bruk och lunch/fikastopp.

Mysfika.

Supersnabba Jonas L till vänster och Glada Jörgen till höger

Lite kul är det att den här rundan körde vi med Rynkeby tidigare år men med "normaltempo". Trots att vi idag körde ett lågpulspass blev det en ansenlig hög med PB:ar för mig. Årets team har en osedvanligt hög lägstanivå.

Några av mina nya PB:ar idag

Nu till de upprörande bristerna. Här kommer Stilpolisens hemliga rapport:

A/ väldigt många ventilhattar sitter ännu kvar på hjulen
B/ väldigt många plastskivor bakom kassetten sitter ännu kvar

Några gula kort delades även ut i dag och som vanligt vill jag inte hänga ut enskilda personer. Skulle jag aldrig ens drömma om.

Bildbevis 1.

Första gula kortet gavs till Petter som körde sönder sin utrustning. Växelörat gick rakt av under cykling på rak väg rak fram. Pjong sa det, och så gick det rakt av. Men alltså, precis som i hockey är man ansvarig för utrustningen. Missar man det blir man utvisad, Hos oss får man bara gult kort. Jag menar hur skulle det se ut till Paris om alla körde sönder sina växelöron.

Kanske ett gult kort är lite onödigt hårt, Petter fick ju beställa taxi till "the middle of nowhere" för att komma hem. Men ett utdelat gult kort kan icke återkallas.

Bildbevis 2.

Oj oj oj, det här är anmärkningsvärt. Louise fick faktiskt gult kort pga två saker. Hur, jag säger hur kan man få kedjetatueringar på BÅDA vaderna? Hela teamet stog helt förstummade av förvåning när detta uppdagades. Några applåderade, några sprang till skogs med skammens rodnad på kinderna.

Dessutom hade hon rosa ränder längst ner på byxan. De ska ju vara gula. Hade Louise misslyckats med tvätten? Hade hon tagit fel byxor? Frågorna blev för många för Stilpolisen, så han var tvungen att dela ut ett gult kort för att få sinnesro.

Det hände mer konstiga saker idag. En högt uppsatt kvinna i näringslivet hade vid en kort s.k. mikropaus satt på sig sina handskar bakochfram, så paddingen satt på handens ovansida.

Detta uppdagades i efterhand och precis som i hockey togs ett beslut i "situation room" att kvinnan, vi kan kalla henne Satu, hon heter ju ändå så, fick ett gult kort i efterskott pga felaktigt använd utrustning.

När jag ändå var i farten gav jag också ett gult kort till min Garmin. Efter en uppdatering i går kväll av Garmin Express vägrar min Garmin att starta. Den startar, men så fort den är på, så stängs den av. Spelar ingen roll hur och vad jag gör, den förblir stendöd. Kan mycket väl bli så att det gula kortet omvandlas till ett rött kort.

Bildbevis 3.

Dagens rutt tangerade delvis, fast åt motsatt håll, en av vårens mysigare lopp, Roslagsvåren ordnat av Fredrikshofs CK.

Pga anledning kunde jag inte köra det eftersom jag prioriterar Rynkebys träningar. Men lite kul igen.

När vi cyklade förbi depån vid sandtaget hör jag någon ropa "-tjena Göran". Hann inte se vem det var.

En stund senare vid en vägkorsning står en flaggvakt som ropar samma sak "-tjena Göran". Inte lätt att känna igen civilklädda cyklister, men jag tror det var en kille som heter Jonas Å.

"-känner du alla?" frågade någon mig i klungan. Nä, två är inte alla. Men absolut skitkul att få såna glada tillrop när jag cyklar. Ger lite extra energi faktiskt.

Det här rutten körde vi idag. Ganska precis 16 mil.

Idag drack jag tre flaskor sportdryck på 16 mil. Klart godkänt med tanke på förra helgen. Tyvärr tog de slut ca 2 mil från "mål", så jag var lite törstig när jag kom hem.

Sammantaget en superhärlig dag i superhärligt väder med ett superhärligt team.

Jag är en mästare i bonk

Bonk är ett kul ord. Köra in i väggen ett annat ord för samma sak. Få hammaren ett annat. Finns fler.

Kul ord, men mindre kul att uppleva. Idag påminde Facebook mig om min första. Men långt ifrån sista.

Dessutom, bara tre år sedan jag körde mitt första lopp som helt ny gröngöling på cykel. Då hade jag bara cyklat några månader. Gud så kul jag haft sen dess. Och testat massa olika sätt att bonka på. Och träffat massor av härliga människor.

Dessutom, icke minst, under det här loppet la jag grunden för min cykelbränna. Den har aldrig försvunnit sen dess.

Tre år sedan. Bara tre genomförda cykelsäsonger. Känns som jag hållt på i årtionden. Jag är ju i princip fortfarande nybörjare.

Det här loppet, Gran Fondo Stockholm, genomfördes bara en gång, 2014. Synd, eftersom det gick på gator bara ett stenkast från där jag bor. Det var lite häftigt att cykla hela Sollentunavägen utan bilar som bråkade och störde. Men bonkade, det gjorde jag. Vi kan kanske kalla det för jungfrubonken.

HÄR kan du läsa min race report från det loppet. Värt att läsa för dig som är relativt ny i cykling. Sade han lite blygsamt. Sens moral,man får aldrig ge upp. Alltid kämpa så mycket det bara går ända tills det ändå inte går längre. Den egenskapen finns på fler ställen i min familj.

Min brorsdotter Ellinor tycks ha rätt vilja och inställning. Läs bara här vad min bror så stolt skrev på Instagram i går:

Min brorsdotter Ellinor.

Blir nästan rörd av hennes helt fantastiska

inställning och "jävlar-anamma", hon är ju ändå bara 13 år.

Å nu blir det reklam
Ibland får mitt företag lite extra vippiga bokningar. Bilden är tagen på en borggård i en huvudstad i Sverige. Resten får du räkna ut själv.

Ett annorlunda brickpass

Ett normalt brickpass brukar innebära cykling och sedan löpning direkt på det.

Igår gjorde jag en annan variant. Först cykling, intervaller på både platten och i backe, sedan direkt på det spela en tennismatch.  En hyfsat jobbig kombo och det blev också en ovanligt jobbig onsdagskväll. I princip full rulle från 17:45 till 22:00 med bara lite vila.

Kvällen skulle börja kl 18:30 ute vid Drottningholm och cykelträning. Brukar ta 40-45 minuter att cykla hemifrån och till träningen. Fick hjärnsläpp hemma och missade att cykla iväg i tid. Fick ligga på rejält för att hinna och sladdade in framför gruppen right on time, även om Kapten Jonas hävdade att jag kom 18:32, dvs för sent. Men inte enligt min tidsberäkning. Och klocka.

Men om man är träningsansvarig kan man ta sig såna friheter då och då. Det är ju sen gammalt.

Sen drog vi igång att träna belgisk kedja, individuella intervaller på platten och självklart ett gäng backspurter vid Vattenverket.

Vid en av dom där jävla backspurterna - vem fan hittade på dom - stog jag och flåsade högst upp så jag trodde jag skulle dö på fläcken. Då rullade en kille på en MTB-hoj fram och sa "-Göran va?".

Sånt går ju inte att förneka. Visade sig vara en Fejankompis, Mattias, som jag aldrig träffat, men han kommenterar lite då och då mina blogginlägg och skickar ibland peppande PM till mig. Sånt är ju jäkligt kul, det går inte att komma ifrån.

Vi stog där och pratade, eller jag snarare flåsade, en stund innan jag var tvungen att dra iväg till mitt gäng igen. Kul att ses Mattias.

En sak är fruktansvärt irriterande. Den där backen, Prästviksbacken, klippte jag 2015 på 41 sekunder. 2016 var jag långt från den tiden och igår när jag tog i för kung och fosterland plus även för Drottning Silvia, så tog det lik förbannat 20 sekunder längre tid. TJUGO sekunder på en enminutsbacke. Hallå, vad är det som hänt i kroppen? Eller hade jag stormvindar i ryggen 2015 som hjälpte till?

Diskuterade idag på morgonen detta med min medarbetare tillika f.d PT Tommy. Vi kom fram till att jag inte tränat explosivitet tillräckligt mycket. Slarvat med träningen helt enkelt. Sanningen gör ont ibland.

Vi höll på med träningen en aning för länge så jag fick blåsa på rätt ordentligt för att hinna till nästa evenemang, dubbeltennismatchen.  Blixtsnabb omklädning till rätt uniform och så iväg - med bil - till tennishallen.

Förlust. Bittert. Surt. Men berodde inte på trötthet. Tror jag. De andra var väl helt enkelt bättre den här gången. Vi säger så.

Igår fyllde dessutom mitt företag StockholmsBuss 28 år. Tiden går fort när man har roligt. Bilden är från den tiden. Då var man ung och vacker. Nu är jag bara ock.

Ett rejält tilltufsat ego

Efter dagens cykling, dag 2 i Team Rynkebys träningshelg, har jag kommit fram till följande mogna, genomtänkta, logiska och vuxna beslut:

Jag säljer mitt hus, mina cyklar, mitt företag och flyttar. Jag flyttar in på ett boende för ålderssvaga. Vid snabb affär lägger jag in både hustrun och ungarna i paketet.

Ser framför mig att sitta och spela Fia med knuff med likasinnade äldre dementa herrar som ändå inte kommer ihåg sitt senaste drag, då kan jag fuska och flytta pjäser för att få lite framgång på ålderns höst.

Skälet till mitt genomtänkta beslut är följande. Igår blev det lite småjobbigt på slutet att rundan.  Om det skrev jag igår.

Idag en ny runda. Vi startade i Tullinge och rundan började med en halvlång uppförslöpa. Absolut inget märkvärdigt, men efter 150 meter hade jag halkat efter 50 meter och jag flåsade som värsta blåsbälgen. Låren brann och det gjorde till och med ont i armarna. När jag väl kämpat mig ifatt sa jag till min parkompis Johan att den här dagen kommer bli hemsk. Jag fick rätt.

I varenda liten backsnutt halkade jag efter. Det var som om låren inte fanns. Hur mycket jag än tryckte på kom jag liksom ingenstans och framför mig gled den gula klungan längre och längre bort.

Vidrig känsla är bara förnamnet. Ville bara gråta. Men jag kämpade mig ifatt några gånger men efter knappt tre fjuttiga mil kände jag att nu går det inte längre. Jag ropade på radion till Kapten Jonas som låg först i första klungan att jag kliver av. Bad honom stanna så jag kunde lämna över radion till någon annan.

Så gjorde han. Men han lyckades övertala mig att cykla ännu en bit till första depåstoppet. Vårt coreteam hade ju generalrep idag.

Klarade att hänga med en bit men efter en stund halkade jag efter igen. Hopplöst.

Vid depån tog jag beslutet att åka i en coreteambil till nästa depå och kanske haka på gruppen där igen.

Inte särskilt ärofyllt

Så några bilder från lunchdepån strax söder om Nynäshamn.

 Ludvig fixar grillen. Ludde var en av cyklisterna i förra årets team,

men i år valde han av tidsskäl att vara med i coreteam.

Ronny och Eva fixar serveringsbordet. Båda var även med i

förra årets coreteam.

Slutresultatet av depåbygget. Superfint.

Snillen spekulerar. Satu, Niclas, Ylva och Christer.

Alla s.k. höjdare i näringslivet.

Anna och Karin blev lite fnittriga när jag kom med kameran.

Sen var det dags att ge sig iväg. Hängde inte på, kände mig fortfarande olustig, men hade en tanke på att cykla hem ensam, men insåg att jag inte var i vare sig fysiskt eller psykiskt skick för det.

Fick skjuts av en av våra teamdoktorer, Lilliane, som är med i coreteam. Vi hade ett bra samtal i bilen om träning, min ålder kontra övriga teamisars åldrar. Hon tycker jag är för hård mot mig själv, kanske pressar mig och tränar lite för mycket och hon tyckte också att jag tog ett korrekt beslut som klev av i tid idag. Det kändes skönt att få prata lite om det med någon som har medicinsk kunskap.

En annan sak med Rynkeby Stockholm. Det finns så mycket kärlek och omtanke i vårt team. 

Känns också härligt när en av killarna i teamet, vi kan kalla honom Jörgen, vid depån kommer fram och säger "- hur är det mig dig gubben?" och så får jag världens kram. Sånt värmer. Värmer gör även de mess som jag fick av både kapten Jonas och några till på eftermiddagen för att kolla att jag var okey.

Sa jag det, att vara med i Team Rynkeby är fantastiskt, även när det inte går särskilt bra.

När jag kom hem åt jag lite och la mig sen tillrätta i soffan och kollade lite på Giro d´ Italia. Kände mig nöjd när jag såg att cyklist efter cyklist plötsligt bara slutade cykla för de inte orkade längre. Sen somnade jag.

Nu ska jag rehaba mitt ganska tilltufsade ego, för att kliva av en cykling river rejält i min själ. Tror det är första gången jag gör det utan att avsluta rutten på egen hand. Idag funkade inte ens det.

Livet går vidare, solen går upp även i morgon. Ingen big deal i det stora hela. Men ändå. FAAAAAN. Ibland hatar jag mig själv. Som idag.

PS 1

Lite lustigt att mitt förra inlägg, där jag kallade mig själv idiot, nu seglat upp som ett av de mest lästa inlägg jag skrivit. 

PS 2
Äpplet faller inte långt från trädet. Läs gärna min dotter Sofia blogg. Hon har nästan samma känsla som jag. Vi är aldrig nöjda med oss själva. Du hittar hennes blogg HÄR.

Jag är en stor jävla idiot

Exakt så är det. Jag har hål i hövve. Och du behöver inte hålla med, jag vet att det är så. I alla fall idag.

Jag har ju det stora nöjet att vara träningsansvarig för årets Team Rynkeby Stockholm. I det tycker jag det ingår att tjata och gnata om det viktiga att få i sig energi och dryck under hård påfrestning.

Idag hade vi vår första rejäla långdistansare, 15 mil. Självklart hade jag i förebyggande syfte framhållit det extremt viktiga att äta en liten bit var 30:e minut och dricka en slurk var 15:e minut. Minst.

De flesta stoltserade vid kontroll ha hällt i sig massor av flaskor, eller snarare innehållet. Som mest hade någon fått i sig 6 flaskor vatten/sportdryck, och det är ju helt okey, för att inte säga rätt bra.

Vi var 29 cyklister som körde. Då blir man en väldigt lång klunga, så vi delade upp oss i två, och jag cyklade som sisteman i andra klungan.

Passade på att fota när Kapten Jonas gick iväg för att hämta något.

De sista milen kroknade jag rejält, och då hade vi den jobbiga Skålhamravägen söderut kvar. Kände mig i uschligt tillstånd, men ändå vid liv. Min Garmin noterade 900 watt som max i en av de sega motluten där. Så lite krut i kanonerna fanns det ju tydligen. Men mest fanns där bara vått och oanvändbart krut.

Och vet du, när jag kom hem upptäckte jag en helt horribel sak. Allt jag druckit under dagen var 6 dl sportdryck. Haja grejen, 6 dl på 15 jobbiga mil och en "arbetsdag" på nästan 8 timmar. Helt jävla galet. Oförlåtligt. Korkat. Dumt. Dessutom obegripligt med tanke på allt tjat på övriga om det.

Visserligen åt jag energigrejer rätt bra, men det hjälper ju inte om jag går torrt på vätskan. Inte så konstigt att jag blev trött.

Vi körde dessutom rätt fort för att vara Rynkeby så här års. Vissa mil låg vi på 30+ trots krokiga och böljande vägar.

Efter sisådär 7 mil kom vi till Café Drömkåken. Ett rätt fantastiskt ställe som knappt går att beskriva.
Supergoda mackor, pajer och allehanda godsaker serveras.

Det här valde jag. Grillad macka med tomater och mozzarella.

Som efterrätt valde jag en jordgubbs/hallon/blåbärspaj med vaniljsås.

Eller ska skulle nog säga vaniljsås med paj. Om man säger så(s).

Här satt vi och hängde och myste rätt länge.

Nu kommer en hel hoper bilder, mest selfisar, på människor som du bergis inte känner, så om du vill kan du klicka dig vidare, har inte så mycket mer att berätta i text.

 Varmt och mysigt i solen, men pensionärer ska ha en

värmande filt, det är sen gammalt.

Bilden har jag snott av Åsa.

Mr Ego och Mats

Louise, Mr Ego och Åsa

Mr Ego och Tina

 Mr Ego och Jonas, världens bästa Rynkebykapten

 Mr Ego med äkta paret Satu och Niclas

 Johan, Mr Ego, Jörgen

 Mr Ego och Patrik, vår finske SISU-kille som dessutom

håller ordning på teamets ekonomi

Som du på bilderna så är det jäddras mysigt och kul att vara en del av Team Rynkeby. Hela projektet är vansinnigt kul. Vill du ha samma härliga upplevelser som jag ska du ansöka om en plats i något team 2018, det kommer att finnas många team nästa år utspridda över hela landet.

Ansökan hittar du HÄR.

Det var allt jag hade att säga och visa idag. I morgon blir det en ny distansare med teamet, då kör vi ännu en 15-milarunda. Då med generalrepetion av vårt coreteam som sätter upp en förmiddagsdepå med godsaker och sedan en lunchdepå med lunch och andra smarrigheter.

Jag och Fröken Rosa

Fröken Rosa heter egentligen Madde, eller mer korrekt Madeleine.

När jag satt på flyget ner till Mallis häromveckan, så satt jag och kollade på Fejan. Jo, Norwegian har wifi på flygen numera. Kanske andra bolag också har det.

Och det blev ett litet kul sammanträffande. Kvällen innan hade jag skruvat av mina cykelpedaler och konstaterade att de såg väldigt slitna ut och jag tänkte att när jag kommer hem köper jag nya.

Så plötsligt högt där uppe i det blå dyker en annons upp på Fejan att nästan nya Ultegrapedaler är till salu. Säljaren är just Fröken Rosa.

Nu undrar du varför det här är så kul. Så här är det. När jag började cykla våren 2014 med Fredrikshov ute på Gustavsberg/Ingarö, med nybörjargruppen, så cyklade denna Fröken Rosa också där.

Det var innan hon själv fattade att hon var snabb och att cykling var hennes grej. Vi cyklade även i samma grupp Mälaren Runt sommaren 2014. I alla fall i ca 10 mil. Där jag blev avhängd, orkade inte mer i det tempot, 30+, som gruppen då hade kört i.

Sedan dess har Madde utvecklats något enormt. Idag är hon med i Stockholm CK damelit och tävlar numera "på riktigt". En gång sa jag till henne att hon kommer att hamna i landslaget. Tänk om jag får rätt?

Lite blygsamt får jag väl säga att även jag har utvecklats en smula sedan dess.

Om hennes cykling kan, och bör du läsa HÄR. Där finns många spännande race reports från både hennes träning och tävlingar. Dessutom kommer du få veta varför hon även kallar sig Fröken Rosa.

Me and Fröken Rosa. Och pedalerna jag köpte.
Dessutom fick jag nya skoklossar på köpet. En bra affär.

Alltså, nu jäddrar blir det fart på gubben. Nya pedaler inkörda och trimmade av en elitcyklist. Jo jag tackar.

Dessutom blir ekipaget hela 72 gram lättare. Jag kommer helt plötsligt att köra i fjäderviktsklassen.

Kunde inte låta bli att viktjämföra de nya Ultegrapedalerna

mot mina gamla 105-dito.

Inte nog med det. Idag kom en låda med reservdelar till kontoret. Om de inte passar till bussarna kan jag ju i värsta fall använda dom på min cykel. I värsta fall alltså.