Dag 4. Kevelaar - Liége. Så att säga ett skitjobbigt DNF. Plus dag 5 på en gång. Liége-Sedan

Det här blir en lång berättelse, men jag klämmer två dagar på en gång.

Trodde inte det kunde bli sämre väder än vad vi hade häromdagen. Det kunde det.

Vaknade som vanligt kl 06 och var tvungen att omedelbart bege mig till rummets toalett. Där blev det inte kul. Räcker nog som förklaring.

Äsch, tänkte jag, en liten magbasselusk kan väl inte vara så farligt. Så att lämna DNS hamnade aldrig ens i tankevärlden.

Som vanligt började vi rulla iväg kl 08:00. Sharp.

Det blev ännu en dag med motvind från helvetet. Plus skyfall, inte vanligt svenskt lagomregn, utan riktigt skyfall. En synnerligen rimlig jämförelse är att cykla genom en biltvätt. Om och om igen. I timtals. Som accompangemang, lägg till ett åskväder också, och en jättevind, så har vi täckt in de flesta orimliga vädertyper som finns. Utom hagel och snö.

Du kan ju själv tänka ut rolighetskoefficienten i den kombon. Det var helt enkelt en vidrig dag. Och det skulle bli värre.

Typ så här gör jag till onsdagen 12/7 2017:

Det här får gälla även torsdag 13/7.

Vi började såklart dagen med regn.

Louise, Tina, Isabell, Jacob och Johan N

försöker se coola ut. Tycker inte dom lyckades jättebra.

Anna H visar fighting spirit under ett kort stopp då det

faktiskt inte regnade. De stunderna var korta.

I det värsta skyfallet tog vi skydd under en bro.

Ylva en av kandidaterna i

tävlingen Miss Wet Regnjacka.

Två saker ska genast sägas om ovanstående bild. Som jag har "lånat" av en teammedlem. Alldeles självklart fanns även tävlingen Mr Wet Regnjacka också, men där har vi ingen bild. Det andra som ska sägas är att det var inte jag som tog upp ämnet Miss o Mr Wet Regnjacka. Därmed har vi rett ut genusfrågan.

Ylva förresten. En envis tjej. Starkare än en oxe. Vägrar köra på lilla klingan. Lika bra, för när hon ska testa lillingen så får hon kedjehopp. Lika bra att inte använda den, tycker hon. Grejen är att hon hittills har klarat alla stigningar på storklingan.

Vår cyklande läkare Anna G., barnkirurg på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Hennes läkarkollega Lillian åker i bil bakom eller framför oss.

Vi kämpade oss vidare i vår kamp mot vädergudarna som ju inte var på sitt snällaste humör denna dag.

Efter 14 mil dags för dagens sista depåstopp. Vi var nu både lite slitna och frusna.

Upp på hojarna igen, ca 4,5 mil kvar nu bara. Efter några kilometer i en lång jobbig backe börjar min kropp att protestera och tycka det är dags att lägga ner för dagen.

Säger till kompis Mats som har det minst lika jobbigt, att vi tar oss upp till toppen, sen får det vara  bra för idag. 

Nä, går inte, stönar Mats och svänger av vägen och kliver av cykeln. Jag funderar lite till och inser att ingenting blir bättre om jag krigar mig ända upp när jag ändå känner att det är nog nu.

Så jag kliver också av. Vi sätter oss i bilen där redan en annan teamis sitter som klev av vid depåstoppet och Ludde och Rille, båda fortfarande gravt misstänkta i Ventilhattsmysteriet, stoppar in min cykel i bilen.

Trångt när en cykel i ponnystorlek ska in bland några

andra hojar.

I bilen känner jag mig som en folkilsken oxe, så besviken att jag inte krigade mig vidare. Så grymt besviken. Så ohyggligt förbannad på mig själv. Men det gick faktiskt inte att fortsätta. Så det blev en DNF för mig på dagens etapp. Attans också. Men bara att svälja stoltheten och kriga vidare när kroppen känns okey igen.

När vi så småningom kom till hotellet blev det ett omedelbart besök på toaletten och det blev en repris på morgondagens toabesök. Fast värre. Om man säger så.

Sen gick det fort. Börjar frysa, får frossa så jag skakar. Lägger mig fullt påklädd under täcket och skakar så sängen nästan hoppar. Känner hur febern stiger och jag blir varmare och varmare. Först då började jag fatta att det trots allt inte stog rätt till i min gamla kropp när vi cyklade idag, för fram till lunchen kände jag mig jättestark.

Ringer vår läkare Lillian som kommer till rummet och ger mig Resorb, magtabletter och lite allmänna förhållningsorder.

Somnar till slut och vaknar efter några timmar totalt genomblöt av svett. Nästan droppar om kudden.

Inget svårt beslut. Blev en DNS på dagens etapp som innehåller den onödigt branta backen Mur de Huy. Trist att missa den även jag inte hade någon förhoppning alls att klara den, min målsättning var bara att ta mig lite längre upp än tidigare försök. Mur de Huy - Göran: 3-0. Eller snarare 2-0 plus en w.o.

Märkligt nog insjuknade ytterliga två teamisar i magsjuka under natten. Fast en annan form av magsjuka.

DAG 5. Liége - Sedan

Den här dagen är rejält backig. Men vacker som en saga. För de flesta, men inte för oss sjuklingar.

Vi blev av vår fantastiska Doc Lil, som jag kallar henne, skjutsade 18 mil direkt till nästa hotell i Sedan, Frankrike. I en superfin Skoda som sponsar oss med bilar. 

Lite märkligt. Tre VD:ar åker bil etapp 4.

Satu,  VD på Birka Cruises, Christer, VD på Acando

och så lilla jag, VD på StockholmsBuss.

Några minuter efter att jag tog bilden somnade alla. Ingen orkade prata.

Nu ska berätta något riktigt kul. I bilen fick jag rapport om att alla i teamet, utom två, klarade den överjävligt branta Mur de Huy. Vet inte säkert, men tror att det är ett Rynkeby Stockholmrekord.

När jag fick höra det blev jag så otrolig glad och stolt så det fuktades lite i ögonvrån. Det är ju ändå jag som varit teamets träningsansvarige och aldrig har så många TRS-are fixat backen. Sade han lite lagom ödmjukt och blygsamt.

Fast det är ju såklart inte min förtjänst, här snackar vi jättestarka människor redan från början, jag har bara hjälpt till lite. 

Det här är Patrik. Teamets ekonomiansvarige. 

Mur de Huy - Patrik: 0-2

På hotellet vilade vi sjuklingar oss lite innan Christer och jag gick en solig och skön promenad i den lilla staden Sedan.

Vi busade lite. Eftersom vi var hungriga så magarna skrek kände vi oss nödsakade att strunta i Doc Lils förmaningar om ett lugnt och stillamt matintag i början.

Alltså. Vem kan motstå detta i ett lokalt bageri?

 Det blev varsin nybakad baguette med ost,

skinka och tomater. Måste ha varit en av de

godaste jag någonsin ätit.

När jag skriver det här är klockan ca 16. Mina kompisar kämpar nu stenhårt i backarna någonstans här i närheten och jag gissar att de dyker upp om några timmar. En kvalificerad gissning att de kommer till hotellet supernöjda, glada, stolta men även ännu lite mer slitna.

Under kvällen händer nog inte särkilt mycket förutom middagen, så idag kan jag själv som den idag ickecyklande bloggreportern lägga mig i tid, och förhoppningsvis vakna lite piggare i morgon.

Doc Lil knackade alldelses nyss på dörren för att kolla av läget. Hon rekommenderade mig en DNS i morgon också. För säkerhets skull.

Kan tyckas märkligt, men det känns inte jättejobbigt att missa resans absolut och utan tvekan tuffaste etapp. Eftersom jag ändå cyklat den två gånger tidigare. Den var jobbig redan då. 

I år är den förlängd med några mil plus en hyfsat grym stigning. Totalt blir det 23 mil innehållande 2400 höjdmetrar.

Men Doc Lil säger att det är rent dumdristigt att ge sig på den etappen när kroppen blivit helt tömd på energi. Eftersom vi i vårt team har världens bästa läkarteam i Lillian och Anna så lyder man ett sånt  råd. Tror jag.

Möjligt att det är sant, men just idag känns det

mer som att livet är i en utförslöpa.

Well, thats all for today. Hörs i morrn.

Dag 3. Osnabruck-Kevelaar. Blåst på konfekten

Dagens etapp skulle vara 196 km, dvs lika långt som jag är hög, men räknat i centimeter. I frukostmatsalen spreds ett rykte att korrekt antal höjdmetrar skulle vara 1500 meter.

Vi rullade iväg. Stundtals känns det som vi är ett rockband på turné med turnébilar, crew och hela tjiddevitten.

Hittills har vi giggat i Rostock, Uelzen, Osnabruck, ikväll i Kevelaar. Ett tungt turnéprogram.

Inte särskilt ofta man får vara med på storbildsreklam 

på en lastbil. Rejält coolt och lite rock´n´roll trots allt.

Idag skulle det bli en relativt platt cykling med backarna på slutet. Men dom kom ju aldrig. Nästan platt som en pannkaka ännu en dag. Vi nådde inte ens 500 höjdmetrar.

Däremot fick vi motvind from hell. Kastvindar, sidovindar och såklart rak motvind. Om du läste mitt inlägg igår så vet du att klungans motor består av 4 cyklister. Eller cylindrar om man vill skoja till det lite.

Idag var vinden så jobbig så vi satte in en 8-cylindrig motor. Det var stundtals rejält tufft för alla, särskilt när sidvindarna bombade oss, samtidigt som draglaget brakade på vissa stunder i 35-tempo.

Mellan dig och mig, då var de i draglaget inte särskilt populära hos oss fotsoldater längre ner i fältet.

Men vi tog oss fram och trots att det var jobbigt lite då och då blev dagens cykling ännu ett pulszon 2-pass. Tror jag körde i zon 2 ca 75 % av rejset.

Nu har vi cyklat ca 60 mil på tre dagar. Många börjar bli trötta, benen värker, armar, nackar, vader, händer och allt möjligt börjar nu göra sig påmint hos många.

Det är slitigare än man kan tro att köra så här mycket som vi gör. Och det är i morgon det börjar, det är då backarna börjar komma. Om bara någon dag ska vi klämma Mur de Huy och en hel hoper med massor av elaka stigningar. Vi får se hur våra kroppar mår efter de dagarna.

Men oavsett det så har alla så himla kul. För att det är himla kul.

Men vi skulle inte klara oss en enda dag utan vårt fantastiska coreteam. I någon blogg ska jag verkligen skriva mer om dom. Dom är de verkliga hjältarna.

Ta våra cykelmeckkillar t.ex. De som är gravt misstänka för delaktighet i Cykelmeckarligan som envist smugglar på ventilhattar och ventilmuttrar på mina hjul när jag minst anar det.

Så här kan det t.ex se ut när man kommer tillbaka till cykeln efter ett kort mikrostopp på fyra minuter.

Här är dagens totala skörd.

Men våra meckarkillar. När vi gått och lagt oss går de igenom våra cyklar, tvättar alla kedjor, smörjer alla kedjor och fixar och lagar det vi ber om. Och dessutom, som en liten diskret hälsning till oss cyklister, lägger de in tyngsta växeln på alla cyklar. Inte alla noterar det, så när vi drar iväg kl 8 på morgonen är det många som har en ovanligt lång startsträcka.

Så här fint och elegant står våra cyklar när

vi hämtar ut dom varje morgon.

 Lite lugnt och avslappnat vid dagens lunchdepå

efter 10 mil.

En gammal man med långa ben måste strecha också. 

Tog stöd på Louise som verkade tycka det var kul.

Måste bara berätta om Charlotte också. Det här blir en lång blogg, mycket att berätta idag.

Charlotte var när vi startade vår utecykling 1:a april en helt nybörjade på landsvägscykel. Men jäklar vad hon har blivit duktig. Har haft nöjet att ligga bakom henne i flera etapper. Inte en inbromsning, inte en onödigt snabb igångdragning. Kör absolut spikrakt. Till och med när hon dricker ur flaskan.

Jag ligger utan att tveka och utan oro 2 dm bakom hennes bakhjul och känner mig hur lugn som helst.

Mr Ego och Charlotte. Du får själv avgöra vem som är vem.

Idag kände vi oss extra nöjda med vår instast. Idag följde dessutom Team Rynkebys reportageteam oss hela dagen och filmade hela tiden.Spännande att se resultatet.

Hände en grej vid middagen. Eller snarare två saker.

Först fick jag ett pris, eller snarare en utmärkelse, en godispåse, för att jag är lagets glädjespridare. Vettefan hur de kom fram till det, jag är ju bara jag liksom. En halvtrött gubbe. Men jag blev såklart både jätteglad och jättestolt att mina teamisar verkar gilla mig. I alla fall lite. Typ godispåse.

Sen blev jag plötsligt och lite förvånande indragen i en rättstvist. Jag var nämligen ohyggligt smart och tog med mig förra årets två cykelbyxor. För att slippa tvätta så ofta. Idag hade jag förra årets bralla på mig. Inte riktigt samma sponsorer som i år.

Men det gillade inte en sponsor. Denna sponsor är inte bara vårt teams största sponsor, de är dessutom sponsor för ALLA svenska Rynkebylag.

Sponsorn, Accando, representerades i denna rättegång av deras VD Christer Norrman, som dessutom är med och cyklar som fullvärdig medlem i teamet.

Han hävdade att jag på grund av felaktiga brallor åsamkat Accando missade kunder för flera hundratusen kronor. Ja flera miljoner till och med. Till slut hade jag åsamkat skada för hundratals miljoner. Allt för att jag tagit på mig fel brallor.

Han yrkade på ett strängt ekonomiskt straff som skulle gynna Barncancerfonden.

Jag fick sedan chansen att själv försvara mig och jag tyckte nog jag lyckades rätt bra.

Det blev vilda diskussioner i juryn, som bestog av hela teamet vilket straff jag skulle få.

Till slut kom man fram till ett bötesbelopp på 200 kronor som skänkes till Barncancerfonden samt att jag skulle tvätta ett par av Christer Norrmans egna cykelbyxor. Det sistnämna efterskänkte Christer tacksamt nog på grund av min osedavanligt höga ålder.

Christer utlovade dock, trots nu plötsligt förluster i mångMILJARDklassen pga mitt flagrant förhållningssätt till våra sponsorer, att även nästa år sponsa Team Rynkeby.

Så den här rättegången blev ändå till slut en slags win-win-situation för alla.

I morgon sätter vi oss på våra rockhojar och rockar 196 km till Liége där vi kommer att bo på ett 5-stjärnigt hotell.

Undrar om jag törs gå all in i rockdimman och kasta ut en platt-TV genom hotellrumsfönstret? Nä, nog ingen bra idé trots allt.

Well, thats all for today, hörs o morrn.

PS: ursäkta eventuella felstavningar här och där. Klockan är mycket, som vanligt alltså, och jag nåste sova. Om det nu går, det är absolut stekhett i rummet och fönstren vätter mot en innegård.

Dag 2. Uelzen-Osnabruck. Misär och elände

Regn regn och ännu mera regn. Det var misär och elände mest hela tiden idag.

Även i år fick jag äran att tillhöra öronsnäcksgänget

Du kanske undrar hur vi lagt upp vår cykelteknik under vår cykling. Vi kör såhär:

Längst fram såklart klungans motor. Oftas fyra, men ibland utökas den till sex.

Jonas, som oftas kör i tredje led, är lagets kapten, navigatör och farthållare. Min position i åttonde led är att hålla koll på de framför mig, med tanke på luckor, fart och liknande.

Bakom mig Patrik som blir draglagschef ifall vi måste dela upp oss i två klungor. Satu är teamets vice kapten och har en övergripande koll. Dessutom kommer hon, som jag outade igår, bli 2018 år kapten i Stockholmslaget.

De som ingår i motorn plockas i huvudsak från bakre delen av klungan där merparten av teamets starkaste cyklister återfinns, även om det finns starkisar även i främre delen.

Längst bak håller Jörgen kolla på bakre delen av klungan fram till "min" del.

Vi byter oftast motorer/draglag vid varje depåstopp, dvs var 5 mil ungefär. Allt detta funkar klockrent.

Vårt coreteam är fantastiskt. Idag löste dem depåfrågan i bästa McYveranda. En pressenning fick bli ett perfekt tak över grillen. Vi fick idag grillade hamburgare till lunch. Vet du hur gott det är när man cyklat 10 mil i ösregn?

Nu måste jag berätta lite om om de ökända Cykelmeckligan.

De gjorde ännu ett tillslag mot min cykel under natten. De hade satt på en sån där plastskiva bakom kassetten på min cykel. I den skolan som jag gått i, Anders Johanssons skola i Fredrikshof, cyklar man inte med en plastskiva där bak. Man gör det bara inte. Punkt.

Blev lite meck att plocka bort den. Sen satt det såklart såna där förbenade ventilhattar och ventilmuttrar på mina hjul efter vartenda depåstopp.

Förstå hur upprörd jag blir när jag får se det här på

min fina cykel.

En del av dagens ventilhattsskörd.

 Men idag hände det. Jag tog en av ligans medlemmar på bar gärning under ett s.k. mikrotopp vi har, max 4 minuter för kiss, energiintag och dricka.

Men stor sannolikhet heter denne man Ludwig

 Han nekar förstås och vägrar svara på vem ligans ledare är. Mina undersökningar pekar på den här mannen.

Han kallar sig Rille. Han har uppenbarligen nästlat sig in

som teamets cykelmeck och har därmed tillgång till

alla cyklar på nätterna.

Det finns ännu inga bevis mot Rille, men jag  jobbar på det. Jag har nu engagerat expertis för att få en snabb lösning. Jag ber nu hela teamet att vara uppmärksamma på denne Rille, så vi får ett snabbt slut på den här olustiga historien. 

Idag var jag till och med tvungen att köra nästan 10 mil med ventilmuttrarna påskruvade. Upptäckte dom precis när vi skulle cykla iväg efter ett depåstopp. 

Jag hade då två alternativ.

A: låta dom sitta kvar och cykla iväg med teamet.

B: stanna och skruva bort dom för att sedan själv cykla ifatt klungan.

Jag svalde stoltheten och cyklade med ringarna på. Inte helt lätt att cykla ifatt en klunga som vräker på i 30+hastigheter.

Dom här två ingår nu i mitt team för att få fast gängledaren, som med största sannolikhet är just Rille.

Marcus är f.d polis och har stor erfarenhet

att fånga bovar.

Tina jobbar som jurist och är expert hur man

lagligen ser till att den fångade boven får

sitt rättmätiga straff.

Det blev en lång dag idag. 22 mil. Vi kom till hotellet först 19:30. Sen dusch och middag direkt på det. 

Riddarna kring runda bordet. Typ.

Sen bums i säng. Om man är en vanlig teammedlem alltså. Men en cyklande bloggreporter måste rapportera, så därför lyser flitens lampa i mitt rum ännu många timmar.

Vet inte skälet, men det kändes lite konstigt att just jag fick ett rum med handikappdusch. Visserligen värker ryggen lite, men ändå, en handikappdusch kändes lite sådär.

 Det hände såklart massor av grejer under dagen, men jag kan ju inte berätta allt. Då skulle det här bli en roman.

Thats all for today, hörs i morrn.

Dag 1. Rostock-Uelzten. Nordens största samling av ventilhattar

Vilken härlig dag att vakna till. Första riktiga cyklingsdagen till Paris. Bra väder, sol, en lagom temperatur och knappt någon vind

Du vet väl, först en god och stärkande frulle.

 Det här, det får nog betraktas som min favvofrullle

Dagens etapp skulle bestå av 21,5 mil cykling och rätt blygsam höjdskillnad, ca 850 meter. En relativt enkel och lätt cykling.

Jag tror Tina missförstod det där med lätt cykling.

 Coreteams-Ludde alltid glad och inspirerande.

Klart man vill vara polare med honom.

Sen bar det iväg igen. Fina härliga vägar. Och vet du, bilisterna är otroligt snälla. När de kör om håller de så långt till vänster att de nästan kör i diket. Det är respekt det.

Du kanske tror det är raka spåret till Paris. Nejdå, alla  former av hinder kan dyka upp.

 Ett rödljus bara lite sådär dök plötsligt upp.

 En bro öppnas lite plötsligt och hindrar vår framfart

En väg tar plötsligt slut och vi fick promenera över ett slags vägdike

på tvärsan.

De där plankorna var extremt tunna och svajade

betänkligt när Mr Ego á 100 kg gick över.

 Efter ca 5 mil dags för första depåstoppet där vårt coreteam hade bullar upp med allehanda läckerheter.

Det var där det började. Plötsligt sitter det såna där förbenade ventilhattar på mina hjul. Igen. Men okey, av med dom, ingen big deal. Men jag är dom på spåren, de små gossarna som roar sig med detta tilltag. För det är gossar som gör det här, tjejer gör inte sånt.

Men va fan, det är ju skämmigt att ha ventilhattar.

Efter exakt 15 minuter upp på hojarna och iväg igen. Det råder militärisk diciplin vid våra stopp. 15 minuter. Sitter man inte på cykeln då blir man frånåkt och får jaga ikapp.

 Helt underbart när lunchdepån plötsligt dyker upp från ingenstans. 30 minuter, varken mer eller mindre.

Nu började det eskalera, nya ventilhattar på mina hjul när jag ska cykla iväg. Man får inte cykla med ventilhattar. Det är sen gammalt. Nu började huliganerna bli lite sofistikerade. Plötsligt sitter nu också de där icke godkända ventilmuttrarna påskruvade också. Man får inte cykla med ventilmuttrar, det är sen gammalt.

En usel bild, men det är ändå ett bevismaterial

mot ventilmutterhuliganerna

Sådär håller dom på, de hittills okända cykelhuliganerna. Vid varje stopp sitter nu ventilhattar och ventilmuttrar på mina hjul.

Innan vi nått Paris kommer jag ha Nordens största privata samling av ventilhattar.

Efter 22 härliga mil kom vi till hotellet i Uelzen. Där blev det sedvanligt mingel och intag av allehanda nyttiga drycker och tilltugg.

 Ser en smula ekivokt ut, men det är Louise som bryter 

tillbaka ryggen på Mats. Tror jag. Är det något

annat vill jag inte veta vad.

Jag tror nästan att det idag var min enklaste och lättaste 22-milare. Merparten av dagen låg jag i pulszon 2. Superskönt.

Men icke förty, ett stiligt KOM belönades jag med. Vettefan hur det gick till, men Strava tyckte jag var värd det. Plus en hel massa PR, det här var ju ändå tredje gången jag är med och cyklar den här sträckan. Har ju sagt förut att det här teamet är det vassaste jag cyklat med i Rynkeby.

Som sagt, ett härligt soligt väder bättrade på min cykelbränna en smula. Men livet är inte enbart lattjolajban med cykling med fika och luncher. Nejdå, det är hårt arbete också. Man får minsann tvätta sina egna kläder när vi kommer till hotellen.

Nästan en nakenchock. Men kolla den knivskarpa

linjen på låren. Stiligt.

Vi avslutade dagen med gemensam middag på hotellet och kapten Jonas Södergren berättade då att han inte kommer att vara kapten för teamet 2018.

Istället presenterade han den nya kaptenen som tar över skutan nästa år. Hon, det är faktiskt en hon, på tiden tycker jag, heter Satu Andersson. Det är humor när jag skriver att hon tar över skutan, för hon är i det civila VD för Birka cruises.

Hursomhelst, nästa års Team Rynkeby Stockholm kommer att bli ett legendariskt bra team, så passa på och sök. Du kommer garanterat inte att ångra dig.

Well, thats all for today, hörs i morrn.

Dag 0. Sthlm - Rostock. Resans tråkigaste dag

Allt haver sin början. Allt börjar med ett första steg. Mitt första steg med Team Rynkeby Stockholms cykling till Paris började med att försöka rulla ur sängen en okristlig tid.

Dessvärre kändes kroppen inte helt okey. Lite sådär i gränslandet mellan sjuk och friskt. Möjligen hade jag fått en släng av den berömda s.k. nummerlappssjukan. Åtgärd vidtogs för säkerhets skull med att ta två Alvedon. Verkade funka enligt plan.

Samling vid Centralen kl 05:30 för bussfärd till Södertälje eftersom inga tåg gick från Stockholm, pga spåromläggningar.

 Jörgen och Mr Ego tog platserna längst fram

I Södertälje klev vi på tåget som avgick exakt enligt tidtabell. Tack snälla SJ för att ni sponsade teamet med resan till Malmö.

På tåget hade vi rysligt trevligt. Jörgen plockade plötsligt fram en flaska champagne av god och välsmakande årgång, varvid tågresan blev ännu trevligare.

En god champagne har ingen mått illa av såvitt jag vet

Petter och Melissa. I princip nygifta, fick smaka på champagnen.

I gengäld bjöd de alla på hembakade eiffeltorn.

Alla var inte pigga. T.ex var Ylva lite trött eftersom hon i går 

fixade klart sin fjärde Klassiker genom att simma Öppen Älv i Vansbro.

Klart man blir trött då.

Nu kanske Ylva blir lite gramse på mig för att jag publicerar den här smygtagna bilden. Vi får se om det blir några fler blogginlägg. Om inte, vet du vad som hänt.

Från början var det tänkt att cykla från Malmö till Trelleborg för att där ta färjan till Rostock. Dessvärre hade SJ lagt om rutten så vi var tvungna att ännu en gång ta buss, nu mellan Malmö och Trelleborg för att hinna till färjan. Tack snälla Björks buss i Hallstahammar för att ni sponsade den bussresan.

Resan gick strålande och när vi kom till Trelleborg hade världens bästa coreteam, vårt coreteam, lagt upp våra cyklar snyggt och prydligt.

Där hade några lustigkurrar, jag anar vilka det är, skruvat på de gravt förbjudna ventilhattarna på MIN cykel. Sen retade dom mig för att jag var oproffsig. Hmmm.

Sen cyklade vi någon kilometer bort till båten och cyklade rätt in i båtens gap.

Båtresan gick bra men var ju boring boring boring. 6,5 timmar satt vi där. Åt, småsov, fikade, småsov igen.

Vi kom i land enligt tidtabell och då blev det raka vägen, eller f´låt, en lite krokig väg till hotellet för vi cyklade lite fel. Typ 15 kilometer blev dagens cyklade sträcka.

Nu är klockan en bit över 23, jag var varit igång sen kl 4 i morse. En smula trött är jag nog. Men dagens händelser måste ju rapporteras. Det är tufft att vara cyklande bloggreporter, men någon måste göra det.

I morgon rullar vi iväg exakt kl 08:00 mot Uelzen. Etappen är ganska platt, ca 850 höjdmeter fördelat över 22,5 mil. Nu är vi igång på riktigt. Känns hur kul och spännande som helst.

Thats all for today, hörs i morrn.

Nu har pirret kommit på riktigt

Idag lastade vi våra cyklar och vårt bagage. De sakerna går med lastbil ner till Skåne dit teamet tar sig med tåg i morgon.

Den uppmärksamme ser att även Mr Ego finns med på bilden

Lite allmänt mingel i teamet vid lastningen

Men ärligt, visst vill du ha lite koll på oss under cyklingen. Lätt fixat. Du kollar bara in den HÄR länken. Vi har "plupp" nr 29. 

En annan fiffig sak att göra är helt enkelt att du dagligen går in på teamets Facebooksida. Där kommer vi dagligen att lägga ut saker och ting. Om du kikar in där nu så finns en lite filmsnutt på dagens samling.

Jag kommer även att lägga ut bilder på min egen Facebooksida och även på mitt Instagram gorandemnert. Plus såklart, om jag orkar, varje kväll lägga ut en berättelse hur dagen varit.

Trots att jag är en av teamets "veteraner", tredje gången för mig, så känns nu pirret i magen rätt ordentligt. Det här är så mycket mer än bara ett träningspass. Det här är så ohyggligt roligt, så jag tror bara den som varit med förstår det. 

Så därför ska du bums söka till något av de teamen som startar 2018. Du kommer inte att ångra dig.

Nu återstår bara för mig att ladda, äta och sova. I morgon bitti samling kl 05:30 för tågresan ner till Malmö där cyklarna redan står klara.

Som vanligt inför ett stort äventyr säger jag: May The Force Be With Me.

Sista träningen med gänget

Jaha, nu är vi klara. Färdigtränade. Beredda. Kort sagt, Team Rynkeby Stockholm are ready for rock´n´roll. Paris, here we come.

Idag körde vi alltså vårt sista träningspass. Kändes på sätt och vis lite ledsamt. Bara lite drygt en vecka kvar, sedan skingras teamet. Känner både sorg och saknad redan nu faktiskt.

Dagens pass blev en smula annorlunda. Som traditionen bjuder så kör vi alltid sista passet väldigt väldigt lugnt. I år dessutom med valmöjligheten att simma lite ow med en försklassig instruktör, nämligen min dotter tillika medarbetare Sofia som även numer erbjuder PT-pass inom simning. Kolla gärna hennes företag Aqtivate HÄR.

När cyklisterna cyklat färdigt och simmarna simmat färdigt hade vi picnic i det gröna utanför Sjöhistoriska museet. Synnerligen trevligt  hade vi.

Nu återstår bara själva examen, cyklingen till Paris som börjar på lördag.

Med relativt stor sannolikhet kommer mer eller mindre dagliga rapporter på den här bloggen. So stay tuned, som man säger.