Race day -3

BRRRRRRRR..................... Va fan är det? Flyter runt i ingemansland och undrar vad det är som låter så förbannat.

Åhhh, väckarklockan. Den står på 03:00. Dags att kliva upp. Puttar på hustrun som motvilligt gör samma sak.

Äter frukost. Packar det sista. Gick i tankarna igenom för hundrade gången om jag fått med mig allt som behövs för tävlingen. Check, inget glömt. Hoppas jag.

Taxi till Arlanda. Vi lyfter mot Pula i Kroatien enligt tidtabell kl 06:20 via mellanlandning i Frankfurt och flygbolagsbyte. Funkar fint.

Hinner äta en extra frulle med kaffe i Frankfurt. Åt en slags macka, Cherry pastry, alltså med körsbär. Supersmarrig.

Förutom min familj, kära hustrun, kära dotter tillika medarbetare Sofia och svärson Jonas, åker även mina Rynkebykompisarna Elin och Stina som jag cyklat till Paris med på samma flygrutt och med samma flighter.

Skönheten och Odjuren. Välj själv.

Du kan välja på Stina, Mr Ego och Elin.

Nu inväntar vi bara erbjudanden från glasögontillverkare 

att medverka i glasögonannonser.

Efter nästan två timmars väntan äntligen dags att borda nästa flight, den till Pula.

Jag hatar nästan att flyga. Så onödigt trångt även i nästan nya plan. Skamligt.

Så här fick jag sitta i drygt en timme på sista flighten.

Inte bra för humöret. Eller ryggen.

Äntligen framme.

Stina, Elin och alla andra passagerare får sitt bagage. Utom familjen Demnert. Alla våra fyra väskor är borta. Kommer inte på bandet. Gone. Borta. Försvunna. Finns inte.

Jaha, bara att gilla läget och anmäla.

Visar sig att i Frankfurt kom dom inte med på vårt plan. De lastar dom istället på en flight till Zagreb och sedan därifrån med en annan flight till Pula.

Utan väskor tager vi en välkomstdrink på vårt fina hotell.

Vi får väskorna levererade till hotellet sex timmar senare. Rätt okey ändå.

Under tiden researchade vi lite. Kollade viken där simningen kommer att genomföras. Såg bra ut förutom att stranden inte är någon sandstrand utan en stenstrand. Kommer att göra ont att springa i vattnet,den saken är klar. Hoppas adrenalinpåslaget gör att smärtan inte kommer att kännas.

Kollade även transitionzonen. Verkar fint, även om dom inte byggt klart den helt än.

En mur och två människor från antiken fanns där också

På kvällen åt vi en härligt god, men en aning dyr middag på en restaurang med skaplig utsikt.

Sen var dagen helt enkelt slut och det var dags att brottas lite med kudden och ta ett snack med John Blund.

I morgon blir en händelsrik dag med en hel del att göra som förberedelser. Är rätt säker på att jag kommer att berätta om det i morgon.

Cha ba, hörs i morrn.

Race day -4

Oj oj oj. Stressigt, stressigt, stressigt. Mycket måste fixas i sista minuten. Inte minst på jobbet, men jag hann riva av det viktigaste.

I morgon bitti kl 06:20 lyfter vi mot äventyret i Pula.

Ifall jag kommer bort kan man se mitt 

namn och skicka mig till rätt land.

Gunsan fixar till racefrillan. 2 mm. Exakt.

Mitt i alltihop behövde jag en snabbare

kontorsstol. Så jag köpte en med kullagrade hjul 

vilket borgar för extremt snabba beslut på kontoret.

 Mest träningskläder, men även "normala" kläder måste

packas. Efter racet vankas semester, och då är träningskläder

förbjudna enligt hustruns regelverk för semester.

Å mängder av cykelprylar måste ju med. Sadel, pedaler

oljor, Garmin, sololja, lås, energigrejs och dyl.

Race day -5

Nu börjar nedräkningen, nu är vi (jag) inne i självaste race week. Låter mycket coolare på engelska än att skriva rejsvecka. Håll med om det.

I går på eftermiddagen brände det till lite i magen. Pula publicerade startlistan. Det är så kittlande häftigt så jag dånar bara jag läser den. Jag känner mig som en femårig Göran som väntar på jultomten.

Klicka på bilden och den blir större. Fast sånt vet du ju såklart

Min age-group är inte så stor, men jäklar vad coolt det känns att "tävla" mot gubbar från Slovenien, Tyskland, Frankrike, Italien och Österrike. And from Sweden, Mr GORAAAAN DEMNEEEEERT.

Ser nu att jag anmält att jag tävlar för Fredrikshof som klubb. Jösses, nu ökade pressen lite till, nu får jag ju inte göra bort mig.

Fan, jag får ståpäls bara jag tänker på tävlingen. Och blir såklart ännu nervösare. Tur att jag kan luta mig mot två Team Rynkebytjejer som jag cyklat med till Paris och som också kör den här tävlingen.

Stina cyklade jag med 2015 och Elin både 2015 och 2016. De kör i age-group 25-29. Rutinerade tjejer, båda två körde bl.a Kalmar Ironman förra året och har gjort en del rejält tuffa lopp nu i sommar. Elin sprang t.ex Ultravasan 9 mil häromveckan.

 Målgången sker i det här "colosseumet". Häftigt va?

Förutom att jag nu blivit ännu mer nervös har jag gjort två saker häromdagen.

1/ Anmält mig till säsongens sista tävling för mig, Hässelbyloppet. En mil ska springas.

2/ För att starta tävlingssäsongen 2017 passade jag på att anmäla mig till Tunnel Run 25 mars. Ett invigningslopp i nya Citytunneln innan de öppnar för trafik. 8 km ska det springas den gången.

Min hälsa känns idag mycket bättre än i går, tackar som frågar, och förhoppningsvis sämre än i morgon, om man säger så. Så jag är försiktigtvis positiv att jag är helt tävlingsklar om nån dag eller två. Eller tre.

Hursomhelst tänker jag bara vila resten av veckan men framåt fredag skaka liv i kroppen igen med lite testsim i havet, nån kortare lugn löptur och såklart en cykelrunda för att testa hyrcykeln.

Cha, hörs i morrn.

Sista natten med gänget

Allting har ju ett slut. Så även projekt Team Rynkeby Stockholm 2016. Teamet drog igång i oktober förra året. Vi tränade inomhus två gånger i veckan hela vintern och den 1:a april när vi fick cyklarna gav vi oss ut i verkligheten.

Teamets första distanscykling i början av april

I fredags kväll hade vi en rejäl avslutningsfest hemma hos Monica och Putte. Två härliga människor som cyklade i teamet.

Samma gäng ca 450 cykelmil senare, men nu förklädda till civilister.

Många minnen ventilerades såklart och glada skratt hördes hela kvällen.

Av årets team är vi sju som kör även 2017 och 2016 års Kapten Jonas Södergren är kapten även i nya teamet. Det känns kalasbra, för jag gillar Jonas ledarstil. Han är som Fantomen, urstark, men snäll mot de snälla och hård mot de hårda. Och han får alltid de hårda att bli lite mindre hårda men ändå behålla sin glädje och passion för projektet.

En lite annorlunda hyllning till teamets kapten Jonas och vicekapten Elin genomfördes också. Lotta höll ett fint tal och gav Jonas och Elin en lite märklig utstyrsel.

Här kommer en hel hoper bilder från kvällen. Sannolikt känner du inte så många, men även fester, och inte bara cykling, måste ju dokumenteras. Tyvärr kom jag på att fota när många redan hade gått hem.

Som av en händelse kom även jag med på nästan alla bilder. Vettefan hur det gick till.

 Elin och Lotta H

 Sandra och kvällens värdinna Monica

 Evas högra öga och Lotta R:s blonda hår syns i alla fall

 En gång på bloggen skrev jag att Josephine och Jennie

är tvillingar. Fel fel fel, den ena är storasyster och

den andra är lillasyster.

 Kvällens värd Putte och Lina

 Lars och Markus 

 Kapten Jonas och Carolin

 Christoffer och "Svesse"

 Vår cykelmeck Rille och vår "ekonomichef" Patrik

 Marcus och Janica

Classe Lillklinga

Kanske ska nämna att Classe Lillklinga, på bilden ovanför, fick sitt namn av mig våren 2015. Han envisades med att alltid köra på lilla klingan fram, oavsett hur landskapet såg ut. Under turen till Paris 2015 såg jag dock vid ett flertal tillfällen att kedjan hade hoppat över till stora klingan. Och i år var den där nästan hela tiden. Men namnet har han kvar.

Härmed är nu Team Rynkeby Stockholm 2016 avslutat och nerstängt. Ett fantastiskt kul år är till ända och snart börjar nästa fantastiska år med team 2017. Jag är en priviligierad gubbe som får hänga med ännu ett varv.

Hmmm

Hela helgen har jag varit trött, rejält trött. Kom hem efter festen strax före kl 03. OBS, hade bilen, drack bara vatten.

Trots det hade jag en bakiskänsla hela lördagen och låg mest på soffan och halvsov. Är väl inte van vid nattsudd.

Det trista var att jag hade tänkt att köra en lugn och fin tur med Hofvets Audaxgrupp på lördagsmorgonen. Brukar vara jäkligt sköna och lugna turer i behagligt tempo och trevliga fikaställen. Jaja, det får bli en annan lördag istället.

Dessvärre har nu tröttheten utvecklats till en slags infektion i kroppen, jag mår helt enkelt skit med hosta och halsrosslingar och till och med lite feberkänsla. Det FÅR bara inte bli värre, på torsdag åker jag ju ner till årets stora event i Pula med race dag på söndag. Jag F-Å-R inte bli sjuk, då bryter jag ihop av besvikelse.  Det är redan illa nog att jag inte kan träna de sista dagarna innan.

Apropå fasansfullt. I går såg jag en granne klippa sin gräsmatta iförd cykelbyxor. Jag var oerhört nära att ringa stilpolisen. Cykelbyxor och gräsklippning, oj oj oj, det kan väl inte vara okey? Dessutom hade han originalhjulen kvar på gräsklipparen.

Tack tack tack

Tack alla ni som skrev glada tillrop på min fölsisdag. Det var kul och jag blev glad för alla. Mest mystiskt vara att själva blogginlägget blev en av de mest lästa någonsin i min blogghistoria sedan 2006 då jag började skriva.

Presenten från min familj var en s.k. smart trainer. En Tacx Bushido. Bra val av present.

Även om trainersäsongen ännu inte börjat 

måste jag ju köra ett kort test.

Så nu får jag peta in även trainerpass mellan löpningar, simningar, spinningar och styrketräningspass. 2017 kommer att bli mitt mest vältränade år. Det känns lite så.

Nästa steg, även om trainersäsongen som sagt ännu inte börjat, så ska här nu testas Trainerroad och framförallt Zwift eller vad det nu heter, som alla säger är superkul.

Men annars går livet vidare i full fart och nu består tankeverksamheten mest av tankar och funderingar inför Pula-äventyret nästa vecka. Race day kommer liksom snabbare och snabbare.

I går kväll blev det en liten löprunda och i morse ringde klockan redan kl 0515 och kl 06 klev jag i bassängen i sporthallen och rev av 1900 meter.

Och ikväll är det party party party, typ sista natten med gänget. Avslutningsmiddag för Team Rynkeby Stockholm 2016.

Nä, man får inte vara slö, då kan man dö. Ett känt citat.

Team Rynkeby Stockholm 2017 är nu uttaget, så om några veckor kör vi en kickoff och drar igång för fullt. Igen.

Kära Mur de Huy, vi ses igen om 10 månader. Tredje gången gillt, då ska backjäveln besegras.

En sorgens dag. Typ.

Kolla, här står en ung man förklädd till en åldring

I dag är den dag som jag för typ trettio år sedan längtade efter och såg fram mot.

I dag har den dagen kommit och jag vill bara gråta. I dag blir jag nämligen ÅLDERSPENSIONÄR. Fattar du, jag har blivit GAMMAL. På riktigt.

Klart jag vill bli gammal, jag vill bli äldre än vad min mamma blev. Hon innehar familjerekordet, 89 år och 9 månader. Pappa blev bara 76 nånting innan cancern besegrade honom. Fuck cancer. Heja Barncancerfonden, det är där lösningen finns.

Men det föreligger ett slags problem här. Ett uppenbart problem för mig. Jag känner mig inte som en pensionär. Jag ska ju för fasiken köra en Halv Ironman om en och en halv vecka. Då kan man ju inte vara gammal, eller hur?

Kanske jag börjar bli senil trots allt. I går morse när jag skulle köra ett gympass upptäckte jag i sporthallen att jag fortfarande hade min sovtröja på mig.

Jag blev i alla fall glad att jag inte hade den med nallar på.

Dessutom, det vet du inte än, men nu kan jag säga det. Jag ska cykla med Team Rynkeby Stockholm till Paris även 2017. Bara för att jag kan. Och vill. Då kan man ju inte vara gammal, eller hur?

Det känns bra och projektet kommer att bli lika stenkul som 2015 och 2016. Så nu måste jag ju fortsätta träna hårt under vintern. No excuses. Då kan man ju inte vara gammal, eller hur?

Just i dagarna håller teamet på att formeras och jag får vara med och ta ut laget. Det känns kul och spännande. Då kan man ju inte vara gammal som känner så, eller hur?

Men i det stora hela, jag har nån slags åldersångest. Tycker inte alls det är kul att skriva 65 som ålder. Känner mig bara deppig. Har ingen aning om när jag ska sluta jobba ens. Har ingen plan. Det får bli som det blir.

Hoppas bara att jag får behålla hälsan ända in i kaklet. Har ju fått några tjyvsmällar på vägen, med stroken som den värsta där jag bara på ren tur kom undan från Liemannen. Han är grym mot strokedrabbade.

Nä Göran, upp med humöret nu, nästa torsdag börjar din internationella karriär inom triathlon. Då flyger jag och mitt team (familjen) till Pula i Kroatien för att acklimatisera oss inför söndagens tävling.

Det ska bli så satans jävla fett kul så det knappt är fattbart. (Med ett sånt ovårdat språk kan man ju inte vara gammal, eller hur?)

Det är helt klart mitt livs absolut tuffaste idrottsliga utmaning jag står inför. Rent läskigt, närmare 2 tusen män och kvinnor kommer att trängas på sanden vid Ambrela Verudela Beach, innan simningen börjar i Adriatiska havet. Och i den stora flocken står även lilla jag.

Inte ens Vätternrundor, Mälaren Runtrundor eller cyklingar till Paris kan mäta sig med det. Smart att börja pensionärslivet med det va?

Och vet du, jag är nästan ofattbart nervös. Redan. Och då kan man ju inte vara gammal eller hur?

För om man är gammal tar man allting väldigt coolt och avslappnat, för då har man ju varit med om så mycket. Alltså är jag inte gammal. Vilket härmed skulle bevisas.

 NEEEEJ Göran, livet är inte slut, det börjar nu.

Den här "positiv-thinking-tröjan" köpte

jag redan i våras.

Jaha, en DNF blev det. Det var inte kul.

Det här var ju ingen kul vecka. Det enda kuliga var väl mina simpass. Nä föresten, några grejer till var ju roligt också.

Måndag
Veckan började rätt hyfsat. Kändes säkert och bra så jag till och med fick en stämpel i pannan.

Skönt att vara godkänd

På kvällen tennismatch i gubbdubbelligan. Torsk. Fan. Inte mitt fel. Inte helt och hållet i alla fall.

Tisdag
Tisdagen började bra med ett bra morgonpass på gymmet. Senare, på lunchen, när StockholmsBuss Friskvårdsansvarige, Reka, tog med Sofia och mig på en hurtig lunchpromenad, bar det sig inte bättre än att en trädgren slog mig i huvudet. Hårt. Va fan, liksom.

Nästan blodvite

Men strunt samma, på kvällen blev det ändå lite löpintervaller.

Onsdag

Onsdagen blev kul. Ett morgonpass i simhallen resulterade i nytt distansrekord för Mr Ego. Coolt.

Ett PB piggar ju alltid upp tillvaron en smula

På kvällen tänkte jag köra ett pass på gymmet, men när jag kom dit var där överbefolkat av tjejer/kvinnor/damer/tanter som precis skulle köra en cirkelträning. Ingen plats för mig inte. 

Blev lite störd av den planeringsmissen, men jag bestämde lite hastigt och lustigt att springa backintervaller istället. Så blev det. Med andra ord ett träningspass som blev lite jobbigare än jag tänkt.

Torsdag

Började lite kul, fick medaljen från Stockholm Triathlon, som de lyckades slarva bort själva tävlingsdagen.

En medalj är ändå en medalj även om den delas

ut flera veckor i efterskott

Sen började eländet. Någon hade på något outgrundligt sätt fått fatt i mina kontokortsuppgifter och försökt sig på att handla något. Detta misslyckades som tur var så banken tvångsspärrade mina kort utan att jag visste det.

Inte nog med det, en faktura från OK/Q8 hade kommit bort på posten med innebörden att den inte blev betald i tid, vilket i sin tur innebar att de spärrade kortet.

Alltså, inte ett enda kort i min ägo går än idag att använda. När banken tvångsspärrade korten skickade de bums ut nya, men det tar ju några dagar innan de kommer. Så jag känner mig väldigt handlingsförlamad. Kan inte ens ångestkonsumera, vilket skapar ännu mer ångestkonsumtionsbehov. Får ta igen det senare. En wattmätare till cykeln kanske kan mildra mitt obehag?

Tog ut min frustration med ett gympass på kvällen.

Fredag

En lugn dag, bara ett träningspass. Simning. Ännu en halv ironmandistans men nu liiiite långsammare än senast. Va fan, är formen dalande?

Lördag

Vilodag från all form av fysisk träning. Åkte på förmiddagen till Millesgården med kära hustrun. En dag för kultur helt enkelt.

 Josef var en kul kille som gjorde allt möjligt fint.

Tygmönster och fina målningar.

Även kultur kräver en fikapaus. 

Precis som i cykling, fast då är det mer en kul tur.

Hela eftermiddagen tillbringades i soffan. Började känna mig lite mosig.

Söndag

Dags för cykling igen. Nu skulle jag köra Vikingarundan med start i Uppsala med ett gäng Fredrikshofvare, tolv stycken för att vara exakt.

Måste kanske skaffa mig en fetare bil

Vankades härligt cykelväder

På plats i god tid för uthämtning av startnummer. Klockan nio bar det iväg på gamla E4:an norrut. Fin bred väg och platt landskap, men en rätt bråkig motvind snett framifrån vilket innebar att endast innerledet hade vindskydd.

Kändes fint till en början, vinden tryckte ner farten, men wattuttaget i allas ben var desto högre. Efter nån halvtimme börjar jag flåsa och pulsen drar iväg trots i huvudsak platt väg. Känner i kroppen att det här kommer inte att hålla. Kändes skumt, så här tidigt har inte pulsen dragit iväg någon gång under säsongen.

Min uppmätta maxpuls är 173. Att ligga på den här

nivån under längre tid är omöjligt. I alla fall för mig.

Vid Björklinge kyrka, alltså redan efter bara 16 km, stänger hjärnan lite plötsligt ner all form av vilja och förmåga, så jag glider ur gruppen och släpper. Ganska omotiverat, jag fattar egentligen inte hur det gick till. Hinner inte ens säga till någon att jag släpper. Stannar och skickar ett sms till gruppledare Anders att jag bryter.

Lite lustigt. När jag vände och fick en trevlig medvind tillbaka så blev det så att jag cyklade fortare ensam lugnt och fint än med full press i klunga. Dessutom med en mer normal puls. Där ser man vad vinden kan ställa till med. Började skälla på hjärnan att den lurat mig att bryta.

En loserfika och en loserostmacka

När jag kom tillbaka till startplatsen och meddelade DNF så fick jag i alla fall en kopp kaffe och en macka. Satte mig ner och begrundade mitt öde. Kände mig helt misslyckad och undrade varför det blev som det blev. Är ju inte direkt otränad men ändå hände det här. 

Sen åkte jag hem, åt lunch med kära hustrun, och sen åkte vi och handlade. När vi kom hem förstod jag mer varför jag bröt loppet. Mosigheten i kroppen började kännas mer och mer och jag började förstå varför kroppen reagerade som den gjorde.

Kände mig trots allt nöjd med att jag tog ett korrekt beslut som bröt på ett tidigt stadium. Bra med tanke på att jag inte på något sätt vill riskera min start i Pula om bara två veckor.

Men ändå, en DNF i säsongens sista rejs är ju lite knäckande, oavsett skäl.

Choklad hjälper i alla lägen

Sen paxade jag för soffan hela eftermiddagen för mental rehab. Choklad och Vueltan a Espana på TV:n hjälper till att återställa både fysik och motivation, det är jag helt säker på.

I morgon börjar en ny vecka och då ska jag försöka montera ihop mig själv igen, för nu går jag verkligen in i slutfasen av tio månaders träning inför Pulaäventyret.