Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

söndag, september 04, 2016

Jaha, en DNF blev det. Det var inte kul.

Det här var ju ingen kul vecka. Det enda kuliga var väl mina simpass. Nä föresten, några grejer till var ju roligt också.

Måndag
Veckan började rätt hyfsat. Kändes säkert och bra så jag till och med fick en stämpel i pannan.

Skönt att vara godkänd

På kvällen tennismatch i gubbdubbelligan. Torsk. Fan. Inte mitt fel. Inte helt och hållet i alla fall.

Tisdag
Tisdagen började bra med ett bra morgonpass på gymmet. Senare, på lunchen, när StockholmsBuss Friskvårdsansvarige, Reka, tog med Sofia och mig på en hurtig lunchpromenad, bar det sig inte bättre än att en trädgren slog mig i huvudet. Hårt. Va fan, liksom.

Nästan blodvite

Men strunt samma, på kvällen blev det ändå lite löpintervaller.

Onsdag
Onsdagen blev kul. Ett morgonpass i simhallen resulterade i nytt distansrekord för Mr Ego. Coolt.

Ett PB piggar ju alltid upp tillvaron en smula

På kvällen tänkte jag köra ett pass på gymmet, men när jag kom dit var där överbefolkat av tjejer/kvinnor/damer/tanter som precis skulle köra en cirkelträning. Ingen plats för mig inte. 

Blev lite störd av den planeringsmissen, men jag bestämde lite hastigt och lustigt att springa backintervaller istället. Så blev det. Med andra ord ett träningspass som blev lite jobbigare än jag tänkt.

Torsdag
Började lite kul, fick medaljen från Stockholm Triathlon, som de lyckades slarva bort själva tävlingsdagen.

En medalj är ändå en medalj även om den delas
ut flera veckor i efterskott

Sen började eländet. Någon hade på något outgrundligt sätt fått fatt i mina kontokortsuppgifter och försökt sig på att handla något. Detta misslyckades som tur var så banken tvångsspärrade mina kort utan att jag visste det.

Inte nog med det, en faktura från OK/Q8 hade kommit bort på posten med innebörden att den inte blev betald i tid, vilket i sin tur innebar att de spärrade kortet.

Alltså, inte ett enda kort i min ägo går än idag att använda. När banken tvångsspärrade korten skickade de bums ut nya, men det tar ju några dagar innan de kommer. Så jag känner mig väldigt handlingsförlamad. Kan inte ens ångestkonsumera, vilket skapar ännu mer ångestkonsumtionsbehov. Får ta igen det senare. En wattmätare till cykeln kanske kan mildra mitt obehag?

Tog ut min frustration med ett gympass på kvällen.

Fredag
En lugn dag, bara ett träningspass. Simning. Ännu en halv ironmandistans men nu liiiite långsammare än senast. Va fan, är formen dalande?

Lördag
Vilodag från all form av fysisk träning. Åkte på förmiddagen till Millesgården med kära hustrun. En dag för kultur helt enkelt.

 Josef var en kul kille som gjorde allt möjligt fint.
Tygmönster och fina målningar.


Även kultur kräver en fikapaus. 
Precis som i cykling, fast då är det mer en kul tur.

Hela eftermiddagen tillbringades i soffan. Började känna mig lite mosig.

Söndag
Dags för cykling igen. Nu skulle jag köra Vikingarundan med start i Uppsala med ett gäng Fredrikshofvare, tolv stycken för att vara exakt.

Måste kanske skaffa mig en fetare bil

Vankades härligt cykelväder

På plats i god tid för uthämtning av startnummer. Klockan nio bar det iväg på gamla E4:an norrut. Fin bred väg och platt landskap, men en rätt bråkig motvind snett framifrån vilket innebar att endast innerledet hade vindskydd.

Kändes fint till en början, vinden tryckte ner farten, men wattuttaget i allas ben var desto högre. Efter nån halvtimme börjar jag flåsa och pulsen drar iväg trots i huvudsak platt väg. Känner i kroppen att det här kommer inte att hålla. Kändes skumt, så här tidigt har inte pulsen dragit iväg någon gång under säsongen.


Min uppmätta maxpuls är 173. Att ligga på den här
nivån under längre tid är omöjligt. I alla fall för mig.

Vid Björklinge kyrka, alltså redan efter bara 16 km, stänger hjärnan lite plötsligt ner all form av vilja och förmåga, så jag glider ur gruppen och släpper. Ganska omotiverat, jag fattar egentligen inte hur det gick till. Hinner inte ens säga till någon att jag släpper. Stannar och skickar ett sms till gruppledare Anders att jag bryter.


Lite lustigt. När jag vände och fick en trevlig medvind tillbaka så blev det så att jag cyklade fortare ensam lugnt och fint än med full press i klunga. Dessutom med en mer normal puls. Där ser man vad vinden kan ställa till med. Började skälla på hjärnan att den lurat mig att bryta.


En loserfika och en loserostmacka

När jag kom tillbaka till startplatsen och meddelade DNF så fick jag i alla fall en kopp kaffe och en macka. Satte mig ner och begrundade mitt öde. Kände mig helt misslyckad och undrade varför det blev som det blev. Är ju inte direkt otränad men ändå hände det här. 

Sen åkte jag hem, åt lunch med kära hustrun, och sen åkte vi och handlade. När vi kom hem förstod jag mer varför jag bröt loppet. Mosigheten i kroppen började kännas mer och mer och jag började förstå varför kroppen reagerade som den gjorde.

Kände mig trots allt nöjd med att jag tog ett korrekt beslut som bröt på ett tidigt stadium. Bra med tanke på att jag inte på något sätt vill riskera min start i Pula om bara två veckor.

Men ändå, en DNF i säsongens sista rejs är ju lite knäckande, oavsett skäl.


Choklad hjälper i alla lägen

Sen paxade jag för soffan hela eftermiddagen för mental rehab. Choklad och Vueltan a Espana på TV:n hjälper till att återställa både fysik och motivation, det är jag helt säker på.

I morgon börjar en ny vecka och då ska jag försöka montera ihop mig själv igen, för nu går jag verkligen in i slutfasen av tio månaders träning inför Pulaäventyret.