Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

måndag, september 19, 2016

En krossad dröm. En besvikelsens race report.

Jag blev ingen riktig triathlet. Inte den här gången i alla fall.

En obeskrivlig besvikelse att inte få springa upp på den
blå mattan till cyklingen.

Har visserligen kört Stockholm Triathlon två gånger, men bara den korta supersprinten. På min bedömningsskala kvalificerar inte det korta loppet till att kalla sig triathlet.

Men andra ord. Det blev en DNF för mig i min första start i ett riktigt ironmanlopp.

Jag är så otroligt ohyggligt besviken så jag kan inte ens förklara. Jag har gråtit besvikelsens tårar flera gånger redan och jag känner att det finns mer tårar som måste ut innan jag kan gå vidare. Så hårt tog det på mig att jag inte klarade det.

Känner också, lite larvigt och barnsligt kanske, att jag svikit så många. Fick så jättemånga lyckatill och allt möjligt pepp innan, och så fixade jag det inte.

Men tack alla ni som skrivit till mig lite här och där, era hälsningar och pepp, både före och efter loppet värmer mitt hjärta oerhört. Särskilt nu dagen efter har dom en läkande effekt i mitt, vi kan kalla det öppna blödande såret i mitt ego.

Men jag kan ändå känna en stolthet över mig själv. Jag gav aldrig upp. (Ping Karolina Ö). Jag följde min plan, att ge allt min kropp förmådde. En rejäl träningsvärk i båda lårens baksida och båda vaderna verkar bevisa det.

Jag simmade det absolut fortaste jag kunde absolut hela tiden. Vände mig inte om en endag gång för att kolla ev medtävlare bakom mig, kollade inte en enda gång på klockan, tog det inte lugnt en enda gång för att vila för jag visste att jag måste ge järnet hela tiden.

Visste ju redan från början att simningen var det kritiska momentet i tävlingen och att jag måste ge allt redan där för att klara cut offen.


I kön till starten. Det tog nästan 30 minuter efter första start
innan min seedningsgrupp fick springa i havet.
Här känner jag av pulsen, för där kändes det som hjärtat skulle
ploppa ur kroppen.

De första tvåhundra meterna gick lysande. Ganska platt vatten och det kändes jättebra.

De flesta simmade crawl,men inte jag. Trots det
höll jag jämna steg med ett tiotal crawlare.

Men snart började det stöka till sig. Vågorna och dyningarna blev högre och högre, och när vi simmat ut en bit i havet blev plötsligt vattnet oerhört strömt.

I de stora vågdalarna gick det inte att se vare sig medsimmare eller nästa boj. Strömmen gjorde att det blev två simtag framåt och ett bakåt. Kort sagt skitjobbigt.


Om du kollar ovanstående bild noga så ser du massor av simmare till vänster om de oranga bojarna. Korrekt simlinje är rakt från bojen längst ut och in till simmaren du ser i bildkanten till höger. Du ser att många har pga strömmen drivet rejält åt sidan. Då ska du också veta att det fanns fler simmare ännu längre ut till vänster utanför bilden.

Jag hade simmat ungefär 1500 meter när en funktionär paddlade fram till mig och sa att jag inte kommer att klara cut off-tiden. Självklart trodde jag honom inte utan ville fortsätta, men han sa att det var meningslöst. Så då blev jag upplockad av en båt och kände en våg av ilska och besvikelse strömma genom kroppen. Det var ju inte så här det skull bli.

En inte särskild ärofylld sorti från tävlingen.
Här är vi tre st av alla som blev upplockade.


Den som känner mig vet att jag har lätt till tårar.
En skada från stroken. Här är psykbryt nr 1.
Men en jävligt snygg dräkt, det har jag allt.


 Fick lite tröst av en referee


Det stora psykbrytet kom i armarna på min fru och dotter.

I mitt förra inlägg visade jag en bild på upploppet, det jag gett mig den på att springa på. Jag kom dit, men på fel sida staketet.

Det är nog ändå lite grönare, eller rödare, på andra sidan staketet.

Hur gick det då för mina Rynkebykompisar Elin och Stina, frågar du nu såklart.

Efter loppet, Elin, Mr Ego, Stina
Nu beredda att göra reklam för kepsar.
Naturligtvis passade dotter tillika medarbetare Sofia 
på att fotobomba i bakgrunden.

Dessvärre lyckades inte heller Stina klara cut offen på simningen. Vi kom ungefär lika långt innan vi blev upplockade. Stina verkade inte lika bedrövad för det som jag.

Elin klarade rejset galant, tror hon blev sjua i sin agegroup som var en väldigt stor grupp.

En av oss fick medalj i alla fall.

Men Stinas bror Johannes då, hur gick det för honom, undrar du såklart lika nyfiket. Han klarade såklart rejset, han är ju nästan på elitnivå, men han var ganska besviken på sin tid. Han drev också bort från banan och fick simma 500 meter extra pga det.

Idag är det måndag och mitt ego mår lika skit idag som igår. Det känns tungt, det går inte att komma ifrån.

Jag hade en dröm. Att få springa igenom en målbåge i en halv ironmantävling. Drömmen krossades av väder och vind som jag inte rådde på.

Trots allt har det här projektet givit mig ovärdelig erfarenhet av tävling på den här nivån, jag har lärt mig massor om hur det går till, vad man ska tänka på och jag lärde mig ännu lite mer om mig själv.

Nu är det nya tag som gäller. På kvällen igår la jag planen. Jag kör Mallorca Halvironman i maj.

Gick in på deras websida för att anmäla mig, men va faaaaan, redan fullbokad.

Äsch, nu skiter jag i det här, nu har jag och hustrun semester några dagar, när jag kommer hem letar jag upp någon annan tävling.

Varför ge upp när det är så himla kul med utmaningar?