Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

lördag, september 17, 2016

Race day -1

Det är nära nu. I morgon gäller det. I morgon kommer dagen som jag tänkt på varje dag under de senaste 365 dagarna.

Vaknade lite tråkigt med en sån där trist känsla, va fan gör jag det här för? Jag är ju för fan pensionär numera.

Vad är det jag vill bevisa? Jag är ju bara patetisk som tror jag kan fixa det här. Och om jag gör det, hur kul är det att komma bland de absolut sista? Jag är för gammal. Jag ångrar mig. Vill inte. Törs inte. Det kommer att göra ont.  Åtta timmar pure hell.

Varför Göran, varför?

Lite sent att ångra sig nu

Men så tänkte jag efter lite till. Jag gör det för att jag  kan. Och för att jag vill. Cyklingen har lärt mig lidandets ädla konst.

Klart jag fixar det här. Det är aldrig för sent. Det kommer att bli tokroligt. Publiken kommer att vara på min sida, dvs om det är några kvar när jag kommer lufsande.

Min familj kommer att följa mig så mycket det går. De har till och med hyrt cyklar för att kunna stötta mig lite här och där under löpningen.

Vi är bara sju gubbar i min åldersklass av nästan 2000 deltagare. Det är fan i mig inte vi som är patetiska, det är alla dom gubbar och gummor som ligger hemma på soffan och gör ingenting istället för att hålla sin kropp i trim och ställa upp i svåra utmanande tävlingar. Dom är inte reserverade för dom som är yngre.

Så tänker jag på det som SOK:s läkare och antidopingansvarige Bo Berglund skrev till mig häromdagen. Han har följt min blogg under året. By the way, Bo himself är ingen duvunge, han cyklade Paris - Brest - Paris i somras. En nätt liten tripp på nästan 100 mil på typ 90 timmar.

Han skrev så här:
Du är väl förberedd och det kommer säkert att gå bra. Stort lycka till.
PS. Att jämföra en insats gjord som 25-30 åring låter sig inte göras eftersom det är så oerhört mycket svårare och mer krävande som typ 65 åring.

Alltså OERHÖRT mycket svårare. Nu blev jag ännu mer nervös.

Men idag då. Började med Race Briefing kl 10:00. 40 minuters info om hur saker och ting funkar med växlingszoner och allt möjligt. Den gjordes på fyra olika språk men vid olika klockslag.

 En kul kille från Sydafrika höll i genomgången. Mycket humor.


Självklart var alla från Team Rynkeby på plats plus
Stinas bror som också ska köra racet.

Efter mötet gick hela Team Rynkeby plus bror till växlingszonen och simstarten för att kolla in hur saker och ting ser ut i verkligheten. Viktigt att veta när adrenalinet pumpar och man inte tänker logiskt.

Sen lunch och alldeles självklart en supersmarrig glass på det.

Nutellaglass. Succé.

På eftermiddagen pimpade jag cykeln och tog en halvtimmesrunda i omgivningarna för att testa att allt sitter som det ska på hojen. Men innan jag drog iväg bytte jag trots allt sadel till min egen. Säkrast så.


Efter den rundan hög tid att packa de olika racepåsarna med cykel- resp löpprylar. Röd påse för cyklingen och blå påse för löpningen. Den vita med prylar man vill ha efter målgång. Mycket att tänka på. Ingenting får glömmas på hotellet, då är det kört.

Och sen, sen var det dags att rulla ner till Bike check-in, dvs incheckning till startområdet. Cykeln ska hängas upp på anvisad plats, och påsarna ska hängas upp också på anvisade platser.

 Ingången till transition area. Cykel och cykelinnehavare
kollas om starnummer och armband stämmer.

Blå påse för cykelgrejer.


 Och röd påse för löpargrejerna

Sen blev det middag på hotellet.

I skrivande stund är det ungefär 13 timmar kvar till starten kl 10 i morgon bitti. Planen är klockringning kl 06, upp och ut för en liten promenad, äta frukost, kanske ta en synnerligen kort och lätt löptur för att väcka kroppen.

Vankas uselt väder, men här skiftar vädret
lika snabbt som i Skottland och hittills har
ingen prognos stämt.

Klockan 08:45 börjar jag lufsa ner till starten, det tar bara några få minuter, för den sista cykelchecken och lite småfix med påsarna, och sen är det dags för line up vid simstarten.

Och resten, ja sedan får vi se vad som händer. I mitt mentala tänkande kommer jag att göra mitt livs lopp.

Men nu är jag så fruktansvärt nervös så det knappt är fattbart. Vad är det jag gett mig in på egentligen? Fullständigt galet och overkligt, det är vad det är.

Men jag är ändå förberedd. Sedan den 18 september förra året har jag med morgondagens tävling för ögonen genomfört totalt 325 träningspass. Det  är rätt mycket, 325 pass på 365 dagar. Det har varit löpning, simning, spinning, styrketräning, tennis och såklart riktig landsvägscykling.

Så jag är väl förberedd, så enkelt är det. Om det sen räcker till, det vet jag inte förrän i morgon. Det enda jag vet är att jag kommer att ge precis allt som kroppen förmår i morgon.

Det är hit jag vill komma.

Nu är jag färdigtränad. Jag kan inte göra mer nu. Jag är redo.

Jag är inte religiös, men måste ändå avsluta med en bön: May The Force Be With Me.

Plus att jag hoppas Hen Där Uppe har satt den här dekalen på bröstet.