Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit. Skriver numera mest på Facebook och Instagram.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan nio gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. Kanske jag 2025 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


onsdag, oktober 15, 2008

På egna ben

Äntligen kan jag stå på helt egna ben. Efter två långa månader med 434 kvadratcentimeter plastfot med tillhörande ben så är jag nu fri. Min plastfot kopplades bort igår och jag kände mig plötsligt som Bambi på hal is. Foten hängde liksom inte riktigt med, de första stegen ut mot bilen blev nästan fylloliknande.

Visserligen måste jag nu ha en kraftig stödstrumpa som värsta pannsjon men ändå, jag är på väg mot ett vanligt liv som vanlig samhällsmedborgare. Jag är på väg att smälta in i den sociala gemenskapen igen, och slippa utanförskapet

Jag måste dock i ytterligare åtta långa veckor gå i klackförhöjda skor som värsta primadonnan, men ska man bli fin får man lida pin, som det heter.

Nu väntar stenhård rehabiliteringsträning, tre gånger om dagen, morgon, lunch och kväll, för jag är SÅÅÅ sugen på att lira tennis igen.

Den första läkarprognosen lovade nästan att jag skulle kunna kliva in i seriespelet igen i januari. Sjukgymnasten som jag träffade igår ställde sig dock synnerligen tveksam till detta lite väl positiva uttalande. Framåt april trodde hon. Om jag tränar foten ordentligt. DÄM IT.