Det kom ett brev med Posten. Jag visste att det skulle komma, men började tro att de glömt bort mig. Hade börjat hoppas på det.
När jag läste brevet började jag kallsvettas, fick ångestkänslor och ville omedelbart lägga mig ner på golvet i fosterställning med tummen i munnen.
Brevet var en kallelse till en speciell hjärtkontroll med anledning av skälet till att jag fick min pacemaker. De tänker nu gå in med en mockagrunk i ljumsken och föra den vidare upp mot hjärtat. Genom hela kroppen. Vetefan hur det funkar egentligen, men så sa de i alla fall.
När den där grejen är på plats så skickar de signaler till den och som påverkar hjärtat, och så ska jag tydligen berätta vad jag känner. Hur fanken nu det ska gå till när jag kommer att ligga avsvimmad av ren skräck och förlamad av sjudubbla doser av lugnande medel som jag bara måste ha om de inte vill akuttransportera mig direkt till psykavdelningen.
Det känns som jag fått nog av sjukvård nu, känner bara ett oerhört motstånd mot all form av fysisk undersökning av min kropp, särskilt när de ska hålla på och gräva INNE i den.
Men jag är en stor pojke nu, så jag måste väl bita ihop och inte gråta.
