Först vill jag be om ursäkt för det mild sagt förvirrade inlägget på bloggen igår. Jag skojade inte med att skriva konstigt, jag var 100 % säker på att det jag skrivit helt igenom var korrekt svenska. Jag befann mig i sån slags mental Lutzendimma och visste nog inte riktigt vad jag gjorde.
Sanningen är att det superenkla ingreppet inte gick som det skulle, därav rubriken på det här inlägget, men jag var fullproppad med lokalbedövning, lugnande piller och avslappnande sprutor, så jag brydde mig inte så mycket om vad som hände runt omkring mig.
Plötsligt kom det nämligen fram en läkare och sa att de hade stimulerat fram förhöjd hjärtfrekvens och nu fick de inte ner det till normal nivå.
"-så Göran, vi måste söva ner dig nu ungefär i en halvtimme och ge dig elchocker".
Därefter påbörjade syrrorna att klistra fast plattor på kroppen, och reda ut kabelhärvor som de fäste i plattorna. Jag tror att det var i det läget jag tog fotot av syrran med sprutan i högsta hugg.
Sen hörde jag plötsligt en röst bakom mitt huvud som sa "-okey Göran, jag sätter en liten plastmask över ditt ansikte nu och det vore bra om du tog några djupa andetag".
Så blev det och några sekunder senare blev allt svart och jag seglade långt ut i universum och fick äntligen träffa Thomas di Leva och se hur hans värld ser ut.
Fyra timmar senare, och inte en halvtimme som de sa, ruskade någon på mig och sa att det var dags att vakna. Då låg jag redan i min ursprungliga säng uppe på en avdelning. Vetefan hur jag kom dit. Och inte heller vet jag när jag skrev det förvirrade inlägget.
Men idag mår jag okey och är tillbaka på jobbet, men jag har en ohygglig klåda på bröstets framsida där de fäste en elchocksplatta. Men det är bara en petitess. Jag lever ju och hjärtat slår normalt.
