Vätternrundan 2016. Himmel och helvete. Fast tvärtom.

Som vanligt blir Vätternrapporten lång och med med många bilder. Det är ju ändå 30 mil som ska redovisas.

Vi börjar med slutet, medaljutdelningen. Min tredje medalj, men också den mest lättfångade. Mer om det lite senare.

Min tredje. 

Vem kunde ana det för tre år sedan? Ingen. Inte ens jag.

På väg
Samling i Stockholm kl 18:30 för ilastning av cyklar och människor i den fina bussen från StockholmsBuss. Ett bra bussbolag som jag starkt rekommenderar för allehanda persontransporter.

Specialcykelsläpet hade vi fått låna av CykelTours . Blev du sugen på mer fantastisk cykling, kika in på deras websida.

Jäddrar vad med reklam jag fick in här.

Vi samåkte med Team Rynkeby Täby.

Ända sedan i höstas har jag innehaft tjänsten som teamets GMLV, General Manager Lake Vattern. I mina arbetsuppgifter har ingått att arrangera allt runtomkring vår start i VR plus samordna transporten med Team Täby. Ett mycket prestigefyllt uppdrag. Det bästa man kan ha faktiskt.

Äntligen på väg. Att vara GMLV tar på krafterna.

Att vara kapten tillika Road Captain verkar inte

vara särskilt påfrestande i jämförelse.

Som du ser på bilden ovanför så tar det på krafterna att vara GMLV. Klar man slocknar så fort bussen börjat rulla. Närmast i bild är Jonas, Team Stockholms kapten tillika dagens Road Captain. Jag var för övrigt dagens Vice Sheriff tillika lagets Grindvakt också, det glömde jag lite diskret att nämna.

Motala
Jag tycker det är en helt fantastisk känsla att komma till Motala och Vätternrundan. Massor av folk och en superhärlig stämning.

Vi anlände strax före kl 22 och som vanligt var det vår chaufför Roffe, hans tredje Vätternrunda som busschaufför, som med lite tips, trix och charm lyckades parkera typ 100 meter från startområdet.

Vi började med att hämta ut våra startkit och sen gick vi till en lokal pizzeria och vräkte i oss pasta och lite annan laddmat.

Marcus A tyckte att att den här "lilla" portionen Kebab

var ett lagom intag före rejset. 

Maria föredrog den hemlagade maten som hon

intog utanför bussen.

Kl 24 samling vid bussen för urlastning av cyklar, iordningsställande av kläder och allmän mental laddning.

Då kom diskusstionen om lämplig klädser. Vi kollade alla vädersajter som finns att tillgå. Blir bra, rätt varmt men sannolikt lätt regn, max lätt duggregn lite här och var på ostsidan av sjön.

 Ska jag välja den tröjan, eller kanske den. 

Långärmat? Kortärmat? Långa benvärmare?

 I mörket men i bussens strålkastarsken fixades cyklarna.

Till saken hör att för att få plats med alla cyklar i släpet måste pedalerna tas bort. Inga problem att skruva tillbaka dom nu.

Blev bara en smula pinsamt för någon. Precis när vi skulle börja rulla bort mot starten upptäckte Mr Ego att han hade glömt att skruva tillbaka sina pedaler. Men det var snabbt gjort så det var ingen big deal. Knappt värt att nämna ens tycker jag. Förutom att givaren till kadensmätaren råkade ramla av. Lite trist men inte heller det någon big deal.

Vid starten kändes spänningen och några var mer nervösa än andra. Jag kände mig lugn och trygg för jag visste vad som väntade, och jag visste att jag hade förberett mig på bästa sätt, både fysiskt och mentalt. Jag var redo.

Starten
Detta fantastiska ögonblick. Nästan det häftigaste på hela VR. Att äntligen få rulla in i startboxen och se nedräkningen på den stora lysande displayen till starten av gruppen. Att ha 300 tusen orullade cykelmetrar framför sig. Häftigt.

Mr Ego sammanbiten, laddad och förväntansfull.

Som vanligt alltså inför ett VR. 

Nu bara någon minut kvar till vår start kl 01:58.

Plötsligt hör jag "-are you Bjorn" från en man bakom mig. "-No, my name is Göran" svarar jag ärligt.

Sen pratade vi vidare lite och redde ut det här med namnet. Det visade sig att det var en grupp från England som hade bokat StockholmBuss att köra de från Arlanda till Motala. Och tillbaka på söndagen. De frågade en hel del om rejset, för det här var första gången de körde Vätternrundan.

Min nya engelska vänner och kunder

Motala - Ödeshög
Så bar det det iväg. Som vanligt hade draglaget lite "överskottskadens" i benen, så hastighetsmässigt låg vi lite över planerad fart.

Sen började det duggregna. Sen övergick duggregnet till vanligt regn. Vi stannade vid en vägkant och korrigerade klädseln lite, drog på regnjackor dvs de som inte redan gjort det från början. Som jag t,ex. Det skulle ju inte regna särskilt mycket.

Sen övergick regnet till hällregn. Sen blev det lite motvind och regnet övergick till stora hårda iskalla regndroppar som obarmhärtigt pepprade oss. Att kalla regnjackan för regnjacka är ju ren lögn. Allt jag hade på mig blev på kort tid absolut genomblött.

I Ödeshög stannade vi för att kunna dricka något varmt, kaffe eller blåbärssoppa. Vi frös så vi skakade.

Jörgen och jag var de enda som lite coolt och manligt körde med kortbyxor och med kortfingrade handskar. Övriga föredömligt klädda med t.ex värmande benklädsel. Jörgen och jag kände här att segern i tävlingen "korrekt klädsel runt Vättern" var på väg att rinna bort. Här kände vi oss lite som losers, frusna losers. Men ändå som rätt coola och balla trots allt. Vi gav inte upp utan fortsatte kämpa i vår sommaruniform.

Men iväg igen, ännu ett stopp kort stopp i Ölmestad för intag av värmande dryck. Fortfarande ihållande iskallt regn och frosskakande kroppar.

I Jönköping äntligen en depå inomhus. Skönt att tina upp lite med varm och god mat. Köttbullar med mos och en varm kopp kaffe kändes som balsam på en genomfrusen och en alltigenom genomblöt kropp.

Ludde och Maria visar på ett föredömligt och pedagogiskt sätt

hur vi alla kände oss inombords. Loj, hjärndöd och utom allt hopp.

Jönköping - Fagerhult
Minnet sviktar här av frostskador. Kommer inte ihåg om vi gick in här, men jag tror det. Inga bilder, frös för mycket.

Fagerhult - Hjo
Regnet upphör plötsligt och Jörgen och jag får segervittring. Med ca 2 mil kvar till Hjo får Markus H problem med sin bakbroms, den tar inte alls. Han och jag stannar medan övriga trampar vidare. Vi löser problemet, samt skvätter ner varsin buske när vi ändå står efter en vägkant.

Lite märkligt tycker både han och jag, vi har inte druckit särskilt mycket ut våra flaskor, men har under hela loppet pinkat ut oerhörda mängder vätska. Kroppen måste ha absorberat flera liter regnvatten. Bara man hade munnen öppen fick man en rejäl klunk regnvatten.

Hursomhelst skulle vi nu jaga ikapp klungan. Markus drog som ett järnvägslok, men så jobbar han också på SJ. Han är stark, låg och pumpade i runda slängar 35-40 hela tiden. Jag gled med bakom.

Plötsligt blir vi omkörda av en snabbgrupp. "-vi hänger på", skrek jag till Markus som gladeligen la sig i svansen efter. Och jag på hjul efter honom. Och jäddrar i min lilla låda vad det gick undan. Herrejösses. Men vi hängde med båda två rätt bra i lite drygt en mil och vips så var vi ikapp vår egna klunga precis innan Hjodepån.

Där stannade vi igen för nu började några bli lite trötta i ben och kropp.

Kapten Jonas, Christoffer och Mr Ego käkar en smarrig Lasagne

i Hjodepån.

Hjo - Karlsborg

Inte mycket att orda om.Vi trampade helt enkelt på. Inte mycket prat i klungan längre.

Markus A, Monica och Jörgen.

Se bara på bilden här ovanför hur positiv Jörgen kände sig här, för nu kände både Jörgen och jag att segern i tävligen "korrekt klädsel runt Vättern" nu är nära. I vår enkla klädsel mådde vi fint medan t.ex Markus H svettade oerhört. Han var ju nu i princip vinterklädd, vilket framgår av bilden ovan. Det ser dock ut som Monica hejade lite på Markus.

Eftersom jag kände mig oerhört pigg och stark och inte ett dugg trött, erbjöd jag mig nu mina tjänster till draglaget, som bestog av sex personer som roterade sinsemellan. Detta emottogs tacksamt.

Rätt kul trots allt att ligga därframme och dra. Bra utsikt, man kör i nästan eget tempo, behöver inte intervallköra för att att inte tappa hjul osv.

Karlsborg - Hammarsundet

Vi tuggar vidare, gör ett snabbstopp i Boviken och når till slut Hammarsundet. Mycket pust och stön och "LUCKA-rop" nu.

Maria och Ludde pustar ut lite. 

Tror jag det, så mycket kläder dom har på sig i värmen.

Eller sträcker på ryggarna bara, 

för trötta det var de ju inte. Egentligen. Sa dom.

Nu byts jag ut i draglaget. Efter bara 5 mil. Gjorde jag något fel? Var jag för snabb? Var jag för långsam? Körde jag ojämnt?

Nejdå, Markus A hade överskottskadens i benen längre bak i klungan och han ville skaka om kroppen lite så han frågade om jag ville byta, och det är klart att som Vice Sheriff ville jag att alla skulle må bra, så jag godtog såklart förslaget.

Hammarsundet - Motala
Vi hoppar över Medevidepån och siktar rakt mot Motala. Lite kul ändå, de backar runt Medevi, och för all del även de i Bankeryd och Fagerhult, som jag för två år sedan beskrev som mördarbackar, kändes nu bara som små trevliga upphöjningar i vägbanan. Inget att bry som om. Inte en enda backe fick jag liksom kämpa mig uppför. Alla tog jag hyfsat lätt och utan maxpuls. Nu körde vi inte jättefort, men ändå.

På den här sträckan funderade jag rätt mycket på en sak. Det kan inte dröja många år innan första dödskraschen sker här på Vätternrundan. På den här sträckan finns många smala passager, många sträckor där vi delar vägbanan med mötande trafik.

Hur tänker folk i snabbgrupperna, för det är i dom som olyckorna oftas sker i. De ligger i hög fart mitt på vägbanans mittlinje eller till och med på mötande väghalva under omkörning av andra grupper, oavsett om det är fritt från bilar eller om det kommer långa tunga långtradare.

Såg massor av exempel där de hade bara någon meter ut till en förbipasserande långtradare och några decimeter tillgodo åt höger till andra cyklister. Läskigt är bara förnamnet. Här har tävlingskommitten en hel del att fundera kring. Ännu mer än vad de sannolikt redan gör.

Men så var det också åtminstone en krasch på den sträckan. Vi passerade strax efter en av dom och den stackarn som låg på vägen såg inte trevlig ut i ansiktet.

Men vårt team klarade loppet helt utan minsta incident. Vi körde inte på någon rekordtid, 13.22 nånting tror jag. Men vår cyklade tid var inte jättemycket sämre än förra året fina runda. I år ställde vädret till det så vi tog många många fler stopp än tänkt.

Vi hade också många nybörjare i teamet och vi hade inte satt någon måltid, vi skulle bara ta oss runt med glädje, för det är det Team Rynkeby handlar om, allt vi gör ska vi göra med glädje.

Äntligen i målfållan. Claes till höger ser lite gramse ut,

men han var glad som en lärka.

På bara två år har en del förändrats på VR. 2014, mitt första race, var målgången magisk. Rullade genom målbågen utan trängsel och fick min medalj direkt efter det.

Numera tas tiden långt innan mål och man upplever inte att man skär mållinjen sådär magiskt som man vill. Och så får man köa oändlig tid innan medaljen hängs om halsen.

Det är så här det ska vara, att få gå i mål på ett traditionellt sätt och känna sig som en vinnare oavsett tid runt sjön.

Mitt första VR. En helt igen fantastisk känsla.

The amazing Team Rynkeby Stockholm 2016

Sammanfattning

Mitt tredje race, mitt andra med Team Rynkeby. Vår snitthastighet hamnade på strax under 28. Kände mig otroligt pigg och stark under hela rundan. Stundtals var min puls ner på typ strax över vilopuls trots att vi cyklade. Inte någonstans upplevde jag fysisk trötthet. 

Inte någonstans brände mjölksyran i benen. Visst, lite i nån seg backe när jag låg i draglaget, men knappt kännbart. Lite ont i rumpan på slutet, men hör och häpna, inga skavsår någonstans.

Måste bara säga det, den bikefit jag gjorde vid årsskiftet hos Sportson Kungens Kurva, har verkligen betytt jättemycket för min cykelkomfort. Kanske till och med hjälpt mig att cykla både fortare och samtidigt bekvämare. Sorry, där blev det lite reklam igen. (Kanske ska passa på att nämna att jag gärna vill ha en bra och mycket lättare cykel till nästa år. Obetald reklamplats är dyrt.)

Måste väl nämna en grej till då. Fast det svider.

Förra året hade jag och två tjejer en tävling vem som rundade pölen snabbast. Jag vann över Tina med 9 minuter och över Lena med 10 minuter. Jag cyklade för Team Stockholm, Tina för Team Täby och Lena med Sky Blue.

I år körde de båda lite snabbare än mig. Båda två. Tidskillnaden är helt ointressant tycker jag, men Lena, som i år körde med Fredrikshof var snabbast av oss tre.

Inte så konstigt att de båda hade en smula bättre tid än jag, det är det enda dom tränat för i tolv månader, att spöa mig runt sjön. 

De hade till och med egna team med hjälpryttare för att kunna spöa mig. Jag körde lojalt och diciplinerat som vem som helst i mitt team. Inte undra på att dom var en smula snabbare med dom förutsättningarna. Men visst, grattis Tina och Lena. Men jag är inte bitter. Inte alls. See you next year. Då ska jag också betala för att ha hjälpryttare.

Nu är jag nästan klar.

Den här bloggen av min dotter tillika medarbetare Sofia måste du bara läsa. Det är lag på det från idag. Hon var klart tuffast i vår familj den här gången.

Dagen efter
Trots att jag under loppet kände mig tämligen pigg och fräsch, så känns det i dag ungefär som en baksmälla. Stel i hela kroppen, ryggen värker lite, låren känns lite när jag reser mig från sittande, stora påsar hänger under ögonen och spegelbilden skrämmer nog alla barn.

Jag väljer här en liten bild så jag inte skrämmer dig också.

Allra allra sist, jag lovar

Tycker du det verkar vara lattjolajbans att vara med i Team Rynkeby? Varför inte söka? Det kommer att finnas många team 2017. Du hittar ansökan  HÄR.

Jag ljög lite. En grej till bara

Stort grattis till Team Rynkeby Täby med Jan Aronsson som kapten. Det var första gången på flera år som dom var snabbare runt pölen än Team Stockholm. Men vi tävlar inte, ville bara nämna det lite anspråkslöst.

NU är min race report klar.

Vätternrundan och Isle of Scilly

Kommer du ihåg gårdagens blogg om Familjen Trötter? Nu siktar vi på att bli Famljen Blöter.

Snart dags för Vätternrundan. Min tredje runda och den andra med Team Rynkeby Stockholm. Ska bli så himla kul. Vet inte varför det känns kul att plåga sig i 30 mil. Lika korkat som att cykla från Sverige till Paris kan man tycka.

Men det är ju så oemotståndliga utmaningar så det går ju inte att undvika dom.

Årets VR har jag bara betraktat som ett delmål under säsongen, men likväl har jag förberedd mig och min kropp så mycket jag förmått. Har förmått rätt mycket, om jag får säga det själv.

Idag blev det persedelvård.

 Naturligtvis måste man komma med rena kläder till Motala

Det lär bli en blöt runda. Bästa att täppa till alla hål.

Planen under fredag är att smita från jobbet vid lunch, vila hela eftermiddagen och sedan bussresa ner till Motala.

Även dotter tillika medarbetare Sofia satsar på en blöt runda. Men hon gör det på en ögrupp som heter Isle of Scilly, som ligger i havet utanför England. Hon tävlar på lördag i en swinruntävling.

Enklast och bäst är om hon själv får berätta. Det gör hon HÄR på sin blogg.

Ja, det var väl allt just nu. Nu köööör vi.

Oj, glömde nästan; May The Force Be With Me.

Familjen Trötter

Igår var det tisdag. Morgonpass på gymmet står det på veckoschemat. Kändes inte särskilt lockande, men du vet, om man bara tränar när man har lust så blir det inte många pass gjorda.

 Kände mig inte särskilt inspirerad

Inte heller dotter tillika medarbetare Sofia kände sig inspirerad

Men det tog sig, blev ett riktigt bra och fokuserat pass. Lite ben, mycket axlar, lite mage och lite mer axlar. Lärde mig redan i början av min cykelkarriär att förutom starka ben är bål och axlar viktiga att trimma in. Många av mina teamkamrater i Rynkeby har missat den delen och klagar ofta över värkande axlar trots en i övrigt vältränad cykelkropp.

Dessutom är det lika viktigt med starka axlar och bål i simning.

Sofia lallade runt lite oinspirerat och bollade med några fåniga enkilosvikter, svingade nån rörlighetspinne och Instagrammade lite mellan varven. Hon stretschade också, det gjorde inte jag.

På kvällen simträning igen. Näst sista gången för i vår. Börjar mer och mer tro att jag är den ende mannen i hela Svealand som inte kommer att kunna lära sig crawla.

Det går så ini-....vete segt. Visserligen kan jag simma längre och längre för varje gång, men ändå. Att få kämpa som djävul sista metrarna för att nå 50-meterskaklet känns inte okey. Jag borde kunna klämma hundringar hur lätt som helst numera. Men det kan jag inte. Det kanske är ett fabrikationsfel på mina lungor?

Nejdå, jag var inte ensam i bassängen. Till vänster om mig

fanns ytterligare typ 20 elever.

Måste ju även visa min busbild, när jag cyklar i en "rulltrappa" på ICA Maxi Lindhagen i samband med vår prolog häromdagen. Sannolikt första och sista gången jag cyklar sådär. Kändes crazy och lite busigt.

Snart Vätternrunda. Nu har laddningen av både det ena och det andra påbörjats. Satsar även i år på Enervits Carbo Flow ihop med min goda frukost. Funkade jättebra förra året och jag kör vidare på det vinnande receptet.

Har också påbörjat inventeringen av lämpliga regnkläder inför helgens stora utmaning. Blir nog rätt blygsam regnklädsel trots allt. Man blir ändå dyngsur. Antingen utifrån eller inifrån och kör man med för mycket regnkläder så blir det dyngsurt från båda håll.

Men va fasen, regnar det så regnar det. Jag tänker så här. Om det regnar på vägen till Paris så tar vi inte precis sovmorgon, vi måste helt enkelt vidare oavsett väder. Vätternpölen måste rundas oavsett väder på lördag, så är det bara.

Vi kanske ses där?

Halvvättern, min race report. Ingen lyssnade på mig.

Halvvättern körde jag i år jag med mitt "egna" team, Team Mellanmjölk. En lös blandning av folk från Team Rynkeby Stockholm, Team Rynkeby Täby, Fredrikshof och faktiskt även en från Team Rynkeby Värmland. Hon blev  blixtrekryterad strax utanför startfållan för hon hade ingen att åka med.

Starten

1:22 kvar till start. Alla taggade och på ett härligt humör.

Så även Mr Ego.

Vädret var fantastiskt. Helt perfekt för mig. Jag hade dessutom också  lyckats ekipera mig helt korrekt, jag blev aldrig för varm och aldrig för kall. Lite Mellanmjölk sådär.

Grundtanken var en rullsnitt typ 28-30, lite mellanmjölk sådär. I startfållan gav jag tydliga instruktioner att vi de första milen skulle ta det väldigt lugnt som uppvärmning för att sedan se hur vi rent allmänt känner oss i teamet. Vi körde hela tiden med rullande tvåpar.

Ingen lyssnade. Efter 3 mil hade vi ett rullsnitt på 32,7.

"-vi kanske gått ut lite för hårt", sa jag till Jonas och Jannica som då låg i täten.

"-Mm, svarade dom och fortsatte i samma envist hårda tempo".

Häftigt, tänkte jag, det här blir en rekordrunda, för jag kände mig också stark och hade inga som helst problem att hänga med. Faktum är att större delen av loppet så låg jag mest i pulszon 2 och 3. Lite Mellanmjölk sådär. Trots för gruppens relativt höga hastighet.

Återkommer med förklaring av pulsökningen på slutet

I Ombergsbacken bestämde vi fri fart och återsamling några kilometer efter backen. Backen är rätt grym men den klarade jag galant. För att vara lite blygsam kändes den rätt platt jämfört med förra årets känsla. Men men, såklart näst sist upp i gruppen, men sånt stör mig inte längre.

Vi hoppade över första depån som ligger i början av Ombergsbacken. Värdelöst att starta efter paus med en grym uppförskörning.

Så vi körde på i samma goda tempo och tog första depåstoppet i Ödeshög.

Som man sa i lumpen, rast vila i fem. 

Och som man gjorde i lumpen,man lät det bli tio.

Några i gruppen drack kaffe, några gick på toa, några kollade Facebook, några käkade bulle, banan och saltgurkor, nån fixade en snabb bikefit i servicetältet och nån fixade gnisslande bromsar i samma servicetält.

Kraschen

Efter 8 mil hände det som inte får hända. Klungkrasch. Åtta av våra tolv cyklister smackade ner i backen. Jag var en av dom som lyckades väja undan i sista sekund.

Lyckligtvis blev det inga allvarliga personskador, bara blåmärken och lätta skrapsår. Men tre fick bryta. Värmländskan pga att hennes bakhjul blev mosat, Jonas för att hans styre gick helt åt fanders och Lotta för att hon tyckte att hon kraschat färdigt. Hon var med om en annan klungkrasch för några veckor sen och kände att det blev för mentalt jobbigt att köra ytterligare sju mil. Helt förståeligt.

Jonas lätt demolerade styre

Vad orskade då den här kraschen? Enligt mig var det en enskild ensam cyklist som orsakade kraschen.

Vi var mitt uppe i en omkörning av denne ensamma och enskilda cyklist. Istället för att släppa lite på farten ökade han och la sig på insidan som tredje led. Plötsligt fick han för sig att han skulle IN i vår klunga och lika plötsligt for människor och cyklar runt i luften och kraschen var ett faktum. Det är min version och uppfattning vad som hände.

Han själv slogs blodig på näsan och hans hjälm sprack, så han måste fått sig en riktig smäll. Han brydde sig inte särkilt mycket över vad han ställde till med utan satte sig ganska fort på sin cykel och hojade vidare mot fjärran med sin spräckta hjälm och blodiga näsa. Vi såg honom aldrig mer.

Efter ca 15-20 minuter kom en servicebil och plockade upp de tre som nu bröt loppet. Vi andra fortsatte men i ett lite lugnare tempo. Men efter bara någon kilometer var tempot uppskruvat igen till dagens "normalhastighet".

Avslutningen
Det var en sån härlig grupp att cykla med. Duktiga, starka och stabila cyklister. Inte en enda hastig inbromsning. Varenda uppförsbacke enligt skolboken. Inga som helst problem att glida med bakom framförfarande bakhjul med bara några decimeter mellan.

Next stop blev depå Rök efter 10 mil. Nu började folk trots allt bli en smula slitna. Claes från Team Stockholm, aj aj aj, nu kom fakturan med omedelbar betalning. Han hade slarvat med att dricka sportdryck och äta riktiga energistuff, så nu hade han det lite tufft med kramp i båda benen. Men Claes är en tuffing som på vintern kör Enduro, så att ge upp? Never.

Några började bli slitna i Depå Rök. 

Carina, Janica och Mr Ego lojalitetsvilade lite också 

medan Claes kämpade mot krampen.

Upp på hästarna igen för att klämma de sista fem milen. Janica och jag kände att urkraften hade landat i våra ben, så vi tog ett rätt stort ansvar genom att ligga på förning väldigt långa stunder och sträckor. Det var hur kul som helst att ligga där framme och bara trycka på så mycket benen orkade, för orkade, det gjorde dom. Men allt har sitt pris, nu steg pulsen, som du såg på pulsbilden här ovanför. Men inga konstigheter, rätt långt kvar ändå till maxpuls.

Och alla hängde med bakom oss. Bara något enstaka flämtande "-LUCKA" hördes då och då. Självklart tog alla sitt ansvar och var uppe och drog lite olika sträckor. Sista milen låg Janica och jag i täten igen och jäddrar vad vi tryckte på då.

Då hade tävlingsjävulen slagit rot i mig. Större delen av loppet låg snittet på 30,7 men på sluten sjönk snittet sakta men säkert. Nu ville jag inte för allt smör i småland att vår snittrulltid skulle under 30,3, så därför körde vi på som bara fan de sista milen. Och alla hängde med, med mer eller mindre olika frustande ljud.

Till sist rullade vi över mållinjen med en sluttid på 5:46. Förra året rullade jag in på 5:43, men då hade vi inget kraschstopp som tog kanske 15-20 minuter. Inte heller hade vi då en broöppning som stal kanske fem minuter av vår tid. Cyklad tid i år var 4:58 mot förra årets 5:08.

Förra året hade jag som målsättning att köra ett lopp på minst 10 mil med minst 30 i snitt. Klarade inte den målsättning 2015. Visserligen rätt nära, 29 komma nånting på Halvvättern, hade 32,7 in snitt på de sista 8 milen då, men totalsnittet blev under 30. 29,7 på Vätterrundan.

Men ingen gång 30 i snitt från start till mål. Nu hände det och jag känner mig både glad och stolt att jag äntligen klarade den målsättningen. Det tog tre år, exakt det antal år det tar innan man är en riktig cyklist enligt min läromästare Mäster Anders, Anders Johansson i Fredrikshofs CK. Han fick rätt i det också.

Lite rock-star-feeling också
Jag tycker att en grej är rätt fantastiskt kul. Vid nästan alla cykelevenemang jag är med på kommer det fram för mig okända människor och säger att de följer mig på min blogg. Det är superkul.

I år när jag låg i gräset vid Depå Ödeshög och tog fotot du ser här ovanför, kom en funktionär fram och frågade om bilden kommer på bloggen. Då berättade han att han brukar läsa mig blogg och att han tycker den är kul.

Vid startfållan gick en tjej förbi och ropade "-lycka till Göran". Jag blev en smula förvånad för jag visste inte vem det var. "-jag läser din blogg" ropade hon.

Vad kul det är med såna reaktioner. Lite senare skrev nämnda tjej följande på Instagram vid en bild jag la ut där:

Tack så hemskt mycket för de snälla orden.

Det här är "mitt" fantastiska Team Mellanmjölk. Tre stycken saknas på bilden, de tre som bröt pga kraschen, Jonas (Kapten i Team Stockholm), Lotta R och Värmländskan som jag inte vet namnet på.

 Claes, Lars, Tina, Lena, Mr Ego

Patrik, Janica, Cecilia, Carina

Nu har min prestation hamnat lite i skymundan i vår familj. Dotter tillika medarbetare Sofia vann samma dag damklassen i swimruntävlingen Stockholm swimrun. Du kan läsa hennes berättelse HÄR.

Sammantaget kan man väl säga att min familj är en sjuhelsikes awesome family. Utan att skryta alltså.

Nu börjar laddningen inför nästa veckas Vätternrunda med Team Rynkeby Stockholm. Kommer bli superkul det också.

Prologen, ett PB och en misslyckad träning.

Jag har lärt mig att man kör en s.k. prologcykling för att avgöra vem som ska bära ledartröjan under första etappen. Jag snackar nu om cykellopp. Om du inte redan förstått det.

Idag körde vi i Team Rynkeby Stockholm vår prolog. Fast nu handlade det om att vi ville ta ledartröjan i kampen mot barncancer.

Samling hos en av våra Guldsponsorer, ICA Maxi Lindhagen. Fotografering och sen cyklade vi genom centrala Stockholm till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man kan säga att vi väckte en del uppståndelse när vi kom hojande i snygg tvåledsformation. Men ingen, säger ingen, bilist bar sig åt och tutade eller markerade revir på något sätt, det kändes respektfullt.

Här rundar vi Nybroviken och väntar på grönt ljus. 

Sen vidare förbi Dramaten och sen hela Birger Jarlsgatan bort

till Odengatan. Den klämde vi hela vägen upp till Torsgatan

och sedan via Solnabron till Astrid Lindgrens sjukhus

Kiropraktor Jossan, hon som fixade min rygg, och så den 

där linslussnubben Mr Ego.

Väl framme vid sjukhuset överlämnade Mats från ICA Maxi Lindhagen en check på 5000:- för inköp av leksaker. Inte nog med det. ICA Maxi Lindhagen skänker dessutom 1 % av dagens omsättning i butiken till Team Rynkeby och Barncancerfonden.

Verksamhetschefen berättade sedan för oss hur vården fungerar för barn med cancer. Ett mycket lärorikt och känslofyllt besök.

Sen fikade vi och sen cyklade var och en hem till sig. Men jag var inte riktigt klar än. Fick för mig att idag på hemvägen skulle jag bli Rynkebymästare i backen bakom Järva krog.

Tog i för kungen och Silva och alla kungabarnen och tryckte på så mycket jag orkade. När jag kom hem blev jag jätteglad när jag kastade mig över Stravaappen. Nytt personligt Stravarekord i backen och jag låg nu etta på Rynkebylistan.

Men va fan, sen kollade jag Rynkebylistan och där hade ju Ludwig smugit sig dit i maj och sabbade min triumf. J-a Ludde.

Klicka på bilden vettja, så blir den större

Men en delad silverplats är ändå en delad silverplats. Och jag har blivit starkare, det är det viktiga.

Det där med en misslyckad träning då. Jo igår, insåg jag att jag pga ryggeländet missat en del träning den här veckan. Inte bra. Så jag bestämde lite hastigt och lustigt att jag skulle ut och klämma alla backar jag har i min omgivning. Perfekta små backar att få upp pulsen i. Och få mjölksyra i benen av.

Efter några hundra meter kom regnet. Efter ytterligare ett hundratal meter kom haglet. Sen ännu mera regn. Då gav jag upp, vände hemåt och tokmaxade uppför en lång halvseg backe. Den sög.

Var väl ute högst en kvart, inte tillräckligt längre för att jag ska notera det som ett träningspass. Efter en  halvtimme hemma lysten solen igen, men då var maten klar och cyklingslusten försvunnen.

I kväll blir det tidig sänggång, upp före tuppen, avresa kl 0440 för att hämta upp teamkompis Lotta och sen iväg till Motala och Halvvättern. Självklart med nyrengjord cykel, man vill väl vara fin på en Vätternrunda.

Känner mig lite nervös inför rejset, inte någon gång i vår har jag kört ett distanspass där jag verkligen cyklat fort och blivit jättetrött. Våra distanser i Team Rynkeby har för mig varit pulszon 2 och 3-träning. Egentligen perfekt, eftersom våra onsdagsträningar har varit precis motsatsen.

Som jag brukar avsluta inför en tuff utmaning: May the force be with me.

Nu är det skarpt läge, nu börjar det köra ihop sig.

Inte en endaste rapport har jag redovisat här på bloggen sen den 18 maj. Rätt dåligt faktiskt. Jag sätter på mig skämshatten.

Vi kan säga så här. Jag har laddat med bokstäver, adrenalin, endorfiner och kolhydrater för det är nu min cykelsäsong börjar. Alltså loppsäsongen om jag uttrycker mig så. Nu är det skarpt läge. Nu ska vinterns träning slå ut i full blom.

På söndag smäller vi startskottet för första rejset, Halvvättern. Förra året cyklade vi in på 5:42. Vill du läsa om det loppet kan du göra det HÄR.

I år cyklar jag med mitt "egna" team, Team Mellanmjölk, som består av folk från både Fredrikshof, Team Rynkeby Stockholm och Team Rynkeby Täby. Ska bli superkul.

Trots noll rapporter har jag inte legat på latsidan inte. Jag är fullt medveten om att du nästan spricker av nyfikenhet vad jag gjort de senaste veckorna och lika självklart kommer jag nu redovisa det. Fast lite kort bara. Så du känner dig uppdaterad.

Vecka 20 16-22/5
Många träningspass blev det, åtta stycken. Avslutade med en träningshelg med bästa Team Rynkeby Stockholm.

Vecka 21 23-29/5
Många träningspass blev det, åtta stycken. Premiär för utebassängsimning med våtdräkt. Ny crawlkurs påbörjades.

Men livet består ju inte enbart av träning. Bedömde snörisken som minimal, så jag bytte till sommardäck.

Som vanligt avslutade vi med ett distanspass på söndagen. Många punkor blev det, hela sex stycken, men ingen på min raket.

Vecka 22 30/5-5/6
Latvecka, bara sex träningspass. Men mycket hände.

Som vanligt blev det ett tufft onsdagspass med Rynkeby. Backintervaller. Med det nya, klungvila i god ordning, axel mot axel.

En av Team Rynkeby Stockholms Guldsponsorer fick lite payback för sin insats till Barncancerfonden. Tyvärr var det mitt eget bussbolag som fick stå för paybacken.

Team Rynkeby fortsätter vårt idoga arbete att samla in pengar till Barncancerfonden. Vi hjälpte till på tävlingen Toughest och ansvarade för Toughest Kids, dvs på min nivå. Folket var väldigt generösa, vi fick in ca 8 tusen på den dagen.

Så blev det äntligen premiär för open water-simning. Ovant, kallt, lite halvknepigt, lite läskigt, men vansinnigt kul.

Så hände det där oväntade. Vann en solklar seger i majtävligen "flest-träningstimmar". Där fick allt Göran Den Yngre så han teg. Nåt att bita i inför junietappen.

Vecka 23 6-10/6
En lugn vecka igen. Smällde sönder ryggen så akutbehandling blev nödvändigt. Teammedlem Josephine, som är kiropraktor med egen klinik, hjälpte till att fixa den. Kolla in hennes praktik HÄR om du behöver hjälp. By the way, The very same Jossan, fick äran att springa tillsammans med Team Aron Anderson på Stockholms Marathon.

Äntligen, med en ynka timmes marginal tills jag hade fått något hårt i huvudet och utesluten ur båtklubben, kom min båt äntligen i sjön. Med fusk. Har inte putsat eller vaxat den. Har inte ens bottenmålat. Det får bli som det blir.

Blev modern under veckan också. En ny Garminleksak, en sån däringa klocka som mäter allt, antal steg, puls,sömn och säkert ytterliga massa saker. Det bästa med den är att man också kan se hur mycket klockan är, det känns fint.

Ja, nu tror jag du är i stort sett uppdaterad. Nu ska jag försöka mig på att lite mer regelbundet skriva om ditten och datten. I morgon t.ex händer en rolig grej som jag säkert kommer att berätta om.