Dag 1. Rostock-Uelzten. Nordens största samling av ventilhattar

Vilken härlig dag att vakna till. Första riktiga cyklingsdagen till Paris. Bra väder, sol, en lagom temperatur och knappt någon vind

Du vet väl, först en god och stärkande frulle.

 Det här, det får nog betraktas som min favvofrullle

Dagens etapp skulle bestå av 21,5 mil cykling och rätt blygsam höjdskillnad, ca 850 meter. En relativt enkel och lätt cykling.

Jag tror Tina missförstod det där med lätt cykling.

 Coreteams-Ludde alltid glad och inspirerande.

Klart man vill vara polare med honom.

Sen bar det iväg igen. Fina härliga vägar. Och vet du, bilisterna är otroligt snälla. När de kör om håller de så långt till vänster att de nästan kör i diket. Det är respekt det.

Du kanske tror det är raka spåret till Paris. Nejdå, alla  former av hinder kan dyka upp.

 Ett rödljus bara lite sådär dök plötsligt upp.

 En bro öppnas lite plötsligt och hindrar vår framfart

En väg tar plötsligt slut och vi fick promenera över ett slags vägdike

på tvärsan.

De där plankorna var extremt tunna och svajade

betänkligt när Mr Ego á 100 kg gick över.

 Efter ca 5 mil dags för första depåstoppet där vårt coreteam hade bullar upp med allehanda läckerheter.

Det var där det började. Plötsligt sitter det såna där förbenade ventilhattar på mina hjul. Igen. Men okey, av med dom, ingen big deal. Men jag är dom på spåren, de små gossarna som roar sig med detta tilltag. För det är gossar som gör det här, tjejer gör inte sånt.

Men va fan, det är ju skämmigt att ha ventilhattar.

Efter exakt 15 minuter upp på hojarna och iväg igen. Det råder militärisk diciplin vid våra stopp. 15 minuter. Sitter man inte på cykeln då blir man frånåkt och får jaga ikapp.

 Helt underbart när lunchdepån plötsligt dyker upp från ingenstans. 30 minuter, varken mer eller mindre.

Nu började det eskalera, nya ventilhattar på mina hjul när jag ska cykla iväg. Man får inte cykla med ventilhattar. Det är sen gammalt. Nu började huliganerna bli lite sofistikerade. Plötsligt sitter nu också de där icke godkända ventilmuttrarna påskruvade också. Man får inte cykla med ventilmuttrar, det är sen gammalt.

En usel bild, men det är ändå ett bevismaterial

mot ventilmutterhuliganerna

Sådär håller dom på, de hittills okända cykelhuliganerna. Vid varje stopp sitter nu ventilhattar och ventilmuttrar på mina hjul.

Innan vi nått Paris kommer jag ha Nordens största privata samling av ventilhattar.

Efter 22 härliga mil kom vi till hotellet i Uelzen. Där blev det sedvanligt mingel och intag av allehanda nyttiga drycker och tilltugg.

 Ser en smula ekivokt ut, men det är Louise som bryter 

tillbaka ryggen på Mats. Tror jag. Är det något

annat vill jag inte veta vad.

Jag tror nästan att det idag var min enklaste och lättaste 22-milare. Merparten av dagen låg jag i pulszon 2. Superskönt.

Men icke förty, ett stiligt KOM belönades jag med. Vettefan hur det gick till, men Strava tyckte jag var värd det. Plus en hel massa PR, det här var ju ändå tredje gången jag är med och cyklar den här sträckan. Har ju sagt förut att det här teamet är det vassaste jag cyklat med i Rynkeby.

Som sagt, ett härligt soligt väder bättrade på min cykelbränna en smula. Men livet är inte enbart lattjolajban med cykling med fika och luncher. Nejdå, det är hårt arbete också. Man får minsann tvätta sina egna kläder när vi kommer till hotellen.

Nästan en nakenchock. Men kolla den knivskarpa

linjen på låren. Stiligt.

Vi avslutade dagen med gemensam middag på hotellet och kapten Jonas Södergren berättade då att han inte kommer att vara kapten för teamet 2018.

Istället presenterade han den nya kaptenen som tar över skutan nästa år. Hon, det är faktiskt en hon, på tiden tycker jag, heter Satu Andersson. Det är humor när jag skriver att hon tar över skutan, för hon är i det civila VD för Birka cruises.

Hursomhelst, nästa års Team Rynkeby Stockholm kommer att bli ett legendariskt bra team, så passa på och sök. Du kommer garanterat inte att ångra dig.

Well, thats all for today, hörs i morrn.

Dag 0. Sthlm - Rostock. Resans tråkigaste dag

Allt haver sin början. Allt börjar med ett första steg. Mitt första steg med Team Rynkeby Stockholms cykling till Paris började med att försöka rulla ur sängen en okristlig tid.

Dessvärre kändes kroppen inte helt okey. Lite sådär i gränslandet mellan sjuk och friskt. Möjligen hade jag fått en släng av den berömda s.k. nummerlappssjukan. Åtgärd vidtogs för säkerhets skull med att ta två Alvedon. Verkade funka enligt plan.

Samling vid Centralen kl 05:30 för bussfärd till Södertälje eftersom inga tåg gick från Stockholm, pga spåromläggningar.

 Jörgen och Mr Ego tog platserna längst fram

I Södertälje klev vi på tåget som avgick exakt enligt tidtabell. Tack snälla SJ för att ni sponsade teamet med resan till Malmö.

På tåget hade vi rysligt trevligt. Jörgen plockade plötsligt fram en flaska champagne av god och välsmakande årgång, varvid tågresan blev ännu trevligare.

En god champagne har ingen mått illa av såvitt jag vet

Petter och Melissa. I princip nygifta, fick smaka på champagnen.

I gengäld bjöd de alla på hembakade eiffeltorn.

Alla var inte pigga. T.ex var Ylva lite trött eftersom hon i går 

fixade klart sin fjärde Klassiker genom att simma Öppen Älv i Vansbro.

Klart man blir trött då.

Nu kanske Ylva blir lite gramse på mig för att jag publicerar den här smygtagna bilden. Vi får se om det blir några fler blogginlägg. Om inte, vet du vad som hänt.

Från början var det tänkt att cykla från Malmö till Trelleborg för att där ta färjan till Rostock. Dessvärre hade SJ lagt om rutten så vi var tvungna att ännu en gång ta buss, nu mellan Malmö och Trelleborg för att hinna till färjan. Tack snälla Björks buss i Hallstahammar för att ni sponsade den bussresan.

Resan gick strålande och när vi kom till Trelleborg hade världens bästa coreteam, vårt coreteam, lagt upp våra cyklar snyggt och prydligt.

Där hade några lustigkurrar, jag anar vilka det är, skruvat på de gravt förbjudna ventilhattarna på MIN cykel. Sen retade dom mig för att jag var oproffsig. Hmmm.

Sen cyklade vi någon kilometer bort till båten och cyklade rätt in i båtens gap.

Båtresan gick bra men var ju boring boring boring. 6,5 timmar satt vi där. Åt, småsov, fikade, småsov igen.

Vi kom i land enligt tidtabell och då blev det raka vägen, eller f´låt, en lite krokig väg till hotellet för vi cyklade lite fel. Typ 15 kilometer blev dagens cyklade sträcka.

Nu är klockan en bit över 23, jag var varit igång sen kl 4 i morse. En smula trött är jag nog. Men dagens händelser måste ju rapporteras. Det är tufft att vara cyklande bloggreporter, men någon måste göra det.

I morgon rullar vi iväg exakt kl 08:00 mot Uelzen. Etappen är ganska platt, ca 850 höjdmeter fördelat över 22,5 mil. Nu är vi igång på riktigt. Känns hur kul och spännande som helst.

Thats all for today, hörs i morrn.

Nu har pirret kommit på riktigt

Idag lastade vi våra cyklar och vårt bagage. De sakerna går med lastbil ner till Skåne dit teamet tar sig med tåg i morgon.

Den uppmärksamme ser att även Mr Ego finns med på bilden

Lite allmänt mingel i teamet vid lastningen

Men ärligt, visst vill du ha lite koll på oss under cyklingen. Lätt fixat. Du kollar bara in den HÄR länken. Vi har "plupp" nr 29. 

En annan fiffig sak att göra är helt enkelt att du dagligen går in på teamets Facebooksida. Där kommer vi dagligen att lägga ut saker och ting. Om du kikar in där nu så finns en lite filmsnutt på dagens samling.

Jag kommer även att lägga ut bilder på min egen Facebooksida och även på mitt Instagram gorandemnert. Plus såklart, om jag orkar, varje kväll lägga ut en berättelse hur dagen varit.

Trots att jag är en av teamets "veteraner", tredje gången för mig, så känns nu pirret i magen rätt ordentligt. Det här är så mycket mer än bara ett träningspass. Det här är så ohyggligt roligt, så jag tror bara den som varit med förstår det. 

Så därför ska du bums söka till något av de teamen som startar 2018. Du kommer inte att ångra dig.

Nu återstår bara för mig att ladda, äta och sova. I morgon bitti samling kl 05:30 för tågresan ner till Malmö där cyklarna redan står klara.

Som vanligt inför ett stort äventyr säger jag: May The Force Be With Me.

Sista träningen med gänget

Jaha, nu är vi klara. Färdigtränade. Beredda. Kort sagt, Team Rynkeby Stockholm are ready for rock´n´roll. Paris, here we come.

Idag körde vi alltså vårt sista träningspass. Kändes på sätt och vis lite ledsamt. Bara lite drygt en vecka kvar, sedan skingras teamet. Känner både sorg och saknad redan nu faktiskt.

Dagens pass blev en smula annorlunda. Som traditionen bjuder så kör vi alltid sista passet väldigt väldigt lugnt. I år dessutom med valmöjligheten att simma lite ow med en försklassig instruktör, nämligen min dotter tillika medarbetare Sofia som även numer erbjuder PT-pass inom simning. Kolla gärna hennes företag Aqtivate HÄR.

När cyklisterna cyklat färdigt och simmarna simmat färdigt hade vi picnic i det gröna utanför Sjöhistoriska museet. Synnerligen trevligt  hade vi.

Nu återstår bara själva examen, cyklingen till Paris som börjar på lördag.

Med relativt stor sannolikhet kommer mer eller mindre dagliga rapporter på den här bloggen. So stay tuned, som man säger.

Nu är starten av TdP väldigt nära

Nu är det nära. Nästan läskigt nära. Snart går starten för TdP. Det står för Tour de Paris, vilket är det vi i Team Rynkeby ska genomföra. Nästan som riktiga TdF. Vi kommer t.ex att köra delar av samma sträcka som de idag körde i deras etapp 2. Men en aning långsammare. Kanske. Vi har många s.k. sprätthöns i teamet, alltså superstarka cyklister som gärna trycker på lite.

Vi i Stockholmsteamet startar på lördag morgon med en tågresa till Malmö. Dit har våra cyklar transporterats med lastbil. När vi kommer dit ner äntrar vi hojarna och cyklar till Trelleborg. Färja till Rostock och övernattning. Sen är vi igång med årets 134-milarace.

Idag cyklade vi vårt sista distanspass innan TdP. Som TA (träningsansvarig) anbefallde jag lugn cykling, 28 i snitt över 10 mil ville jag ha. Draglaget nickade och förstod uppdraget sa dom.

Målet var Kakslottet vid Taxinge slott utanför Mariefred.

Den där Mr Ego. Alltid solglajjor, inom- som utomhus.

Som värsta rock´n´roll-wannabeen.

Efter exakt 51 minuter efter att vi startade vår cykling kom ljudet, pffssssss. Punka på Johan N:s bakhjul. Som vanligt när en kille får punka fixar han det själv med ett gäng åskådare. När en tjej får punka samlas mellan 2 till 3 gentlemen och erbjuder hjälp.

Kände att en fotodokumentation var viktigare än att hjälpa till.

Johan klarade sig såklart alldeles utmärkt på egen hand.

Rejält mysigt och trevligt i solen och värmen

Efter cirkus en halvtimme sa vi hej då till Taxinge och hej till ett gäng Fredrikshofare som också ville äta kakor. I den gruppen fanns Micke, som körde med Rynkeby Stockholm förra året. Kul att ses igen. Han sa att när han såg oss kände han ett sting av längtan att köra med Rynkeby igen, för det var så kul, men tiden räcker inte sa han. Tyvärr glömde jag ta ett foto av mötet. Stupid me liksom.

Nästan hela fantastiska Team Rynkeby Stockholm 2017.

En ansenligt klunga, och ändå saknades 10 cyklister idag.

Föredömligt lagligt vid genomfarten av Södertälje

på hemvägen.

Dagens rutt

Kommer du ihåg det jag skrev i inledningen? Jag ville ha 28 i rullsnitt på dagens tur.

Det här blev slutresultatet när vi kom " i mål".

Kan inte bli bättre.

Det känns helt fantastiskt kul att ha kunnat följa utvecklingen av teamet. Den första gruppcyklingen var som en kycklingfarm där alla cyklade huller om buller och ingen ordning alls. Efter några veckor hade vi fått ordning på oss och körde ett rätt bra pass. Då blev rullsnittet 25.

Idag tog vi det medvetet väldigt lugnt, och rullsnittet blev 28. En stor skillnad. När vi laddar på hamnar vi på vad Fredrikshof kallar snabbgruppstempo. Det är ju hur coolt som helst. Årets team är absolut det vassaste jag varit med i. Stundtals får jag verkligen slita hårt för att hänga med. Både kul och frustrerande på samma gång.

Skälet till dagens "beordrade" lite mer diskreta farthållning är att på turen till Paris ska vi inte köra fortare, för då är jag säker på att vi kör slut på oss alldeles för tidigt. Det är långa etapper vi ska ta oss igenom.

Det knepiga är att hålla ett lägre tempo de första dagarna, då vi cyklar genom väldigt platta landskap. Från dag tre blir det bara jävligare och jävligare bl.a med några backar från helvetet.

Man måste trots allt komma ihåg att ingen av oss är proffstränade, vi är alla glada amatörer.

Den riktiga utmaningen kommer dag 5 och 6. Då gäller det

verkligen att ha krafter kvar i kroppen.

Så här är det när man är med i Team Rynkeby. Dealen är att man ska ha minst 250 mil i benen innan vi startar TdP. Inte alltid helt lätt att få ihop. Krävs en hel del extra cykling förutom våra gemensamma träningar.

Känner mig nöjd med mitt resultat. För säkerhets skull är tre datum redovisade. Dels från det datum då teamets vinterträning började. Dels från årsskiftet och dels från 1/4 då vi i teamet började våra gemensamma utecyklingar.

Ja, det var väl allt jag hade att rapportera idag. Tack för visat intresse.

PS. glöm inte att maila in din ansökan att få vara en del av Team Rynkeby 2018. HÄR hittar du ansökan.

Sparrade lite mot Lisa Nordén

Idag en stor dag för en triathlonwannabe. Har sparrat mot Lisa Nordén.

Eller sparrat och sparrat, simmat i samma bana som hon, om vi nu ska vara petiga med detaljer.

Fredag morgon = simträning. Vanligtvis de senaste månaderna med mina simpisar Elin och Stina. Men icke idag. Elin på väg norrut mot någon slags tävling och Stina tror jag dragit lite söderut. De har helt enkelt övergivit mig.

Så jag for iväg ensam till Huvudstabadet för att köra ett pass i den rätt härliga utomhusbassängen som dessutom är en 50-metersdito.

När jag simmat 2x50 tycker jag mig se en tjej som jag på något sätt känner igen och som står vid min bana och kränger på sig en våtdräkt.

Jag stannar upp och följande konversation utspelar sig:

Jag, minst sagt töntig:
- ehh, Lisa?

Lisa, som jag då trodde var Lisa Nordén.
- ehh, jaa.

Jag, ännu töntigare, eftersom jag TROR det är Lisa Nordén:
- du är grym

Lisa, som nu är bekräftad Lisa:
- tack, det är du också.

Jag, lite förvånad:
- ehhh

Lisa, artigt:
- ja men som går upp tidigt för att köra ett pass kl 7 på morgonen

Jag, tillgjort töntig:
- äsch, man försöker så gott det går.

Jag, nu lite modigare:
- ska du köra mycket idag?

Lisa:
- jo, idag blir det ett mördarpass, 6800 meter.

Jag, lite skrynkligt:
- jäklars, då ska jag hålla mig lite undan då.

Lisa:
- näe, gör inte det, blir bra träning om det är trångt.

Jag, som journalistwannabe:
- tränar du varje dag?

Lisa:
- ja, inte simning varje dag, men någon gren kör jag i princip varje dag.

Jag, absolut supertöntigt:
- grymt.

Sen kastade jag mig iväg en smula coolt på en ny 50-meterslängd.

Kollade henne i smyg lite då och då när jag pustade ut och hon bara vände runt och körde vidare. Hon körde massor av olika teknikövningar, både med och utan fenor, både med och utan sån där flytgrunka man lägger händerna på och bara paddlar med benen. Hon körde både med och utan snorkel.

Oavsett teknik gick det väldigt snabbt. Vågade inte kasta mig iväg på mina 50-or förrän hon hade vänt så jag kunde drafta efter henne. Typ 2 sekunder, sen var hon 10 meter bort.

Efter 16 st 50:or gav jag upp. Lisa fortsatte enträget.

Bara en liten ny favorit i repris:

Jag, ännu töntigare, eftersom jag TROR det är Lisa Nordén:
- du är grym

Lisa, som nu är bekräftad Lisa:
- tack, det är du också.

Joråsåattliksom....

Sååå jäkla kul är det i Team Rynkeby

En vanlig midsommarhelg är över. Midsommar tillhör inte min favorithelg. Har inga egentliga traditioner. Näe, julen är mer min grej.

Med det blev ändå sill och potatis i stugan på landet. Ingen nubbe. Inte min grej. Flaggan hissad och lite allmän trevlighet med familjen, eller snarare delar av familjen.

Självklart blev det lite simning i havet också för säkerhets skull.

Simmade några varv ut till den tomma bojen längre ut.

Där borde min segelbåt ligga. Men den ligger ännu på land

och lär väl bli kvar där även den här sommaren.

En söndagscykling med Team Rynkeby får man ju inte missa, så hem på lördagkvällen och ladda för en 15-milare. En lugn och fin 15-milare hade jag som teamets träningsansvarig bestämt.

Du vet hur det är nu va? Ingen j....l lyssnar. Det var om inte fullt spett norrut till härliga Drömkåken, så gick det i alla fall undan. Inte undra på. Med en härlig vind i ryggen var det som att segla fram.

Vi stannade inte mindre än 60-70 minuter och hade det rätt mysigt.

Mr Ego och kapten Jonas.

Övriga vägrade titta in kameran i ren protest

Mysigt och trevligt.

Bilden har jag snott av Mats Eriksson. Det är han som kikar fram

till vänster i bild. Själv kikade jag fram lite diskret bakom blommorna

Reidar mådde lite halvtjyvis så han värmde sig

med den finaste filt han kunde hitta.

Sen bar det iväg de sista 8 milen hemåt. Nu hade vi den härliga medvinden rakt i näsan. Ni som var ute och hojade vet att det stundtals var en grym vind. Ibland rätt i nosen så de längst fram fick slita hårt. 

Ibland blev det kantvind som slet i hela teamet. Pga de kraftiga vindbyarna blev det en ryckig framfart som stundtals slet sönder klungan. Superjobbigt för de som låg längre bak.

Men alla bet ihop med glatt humör. Ingen började gråta, ingen la ner cykeln i diket och ringde efter taxi. Inte ens jag.

Nu ska jag berätta om min puls. Har alltid trott att min maxpuls var 175 vilket jag uppnådde flera gånger under vinterns spinningpass. Sen vi gick ut i verkligheten har pulsen aldrig gått över 165 trots att jag tagit i så det nästan svartnat för ögonen. Så jag trodde att min maxpuls helt enkelt sjunkit.

Pratade med min teamläkare om saken för några veckor sedan. Konstaterade att enda skillnaden var att jag sedan flera månader tillbaka käkat magnesiumpiller för att undvika kramper efter hårda pass. Det har funkat.

Hon förslog att jag skulle sluta med pillren för att testa. Så har jag nu gjort några veckor.

Och ser man på, när jag kom hem och kollade min Garmin, hade jag vid några tillfällen kämpat upp pulsen till 175. Alltså där maxpulsen borde ligga. Det förklarar lite varför det ibland känts konstigt att se på Garmin att jag ligger runt 95 % av max, fast jag själv känt att det gått lugnt och fint och inte varit särskilt jobbigt.

Piller är bra, men ibland kan de uppenbarligen ställa till det på andra sätt än tänkt.

På pulskurvan märks det en rätt tydlig skillnad

mellan med- och motvind.

Efter några mil stannade vi till vid Lunda Livs och käkade glass. Det var vi värda. Blev också ett s.k. Kodak moment.

 Jacob och Reidar pustar ut gräset

 Anna H, Henrietta och Isabell förevisar årets mode i teamet, 

spegelglas i sponsglajjorna från POC.

Om man kollar noga i Isabells glasögon blir det ju

även en slags konstnärlig selfie.

Fyra coola ruggigt starka tjejer.

Agnes, Louise, Annica och Ylva.

 Till vänster i bild en av teamet två läkare, Anna G.

Sen hänger urstarka Tina på den ännu mer urstarka Christer. 

Kanske Tina var trött, hon låg oftast längst fram och drog.

Hela härliga söndagsgänget.

Om bara 11 dagar drar vi söderut. Mot Paris. Tiden sen teamet bildades i höstas har gått så obeskrivligt fort så man fattar inte vart tiden tagit vägen.

Tillsammans med de här helt fantastiska människorna ska jag nu ge mig i kast med att cykla till Paris för tredje året i rad.

Kan inte tänka mig ett bättre sätt att träffa nya fantastiska och inspirerande människor än att vara med i Team Rynkeby och tillsammans göra en fantastisk insats för andra människor som har det svårt, särskilt barn. 

I år har vårt team lyckats slå en nytt Team Stockholmrekord i insamlade pengar till Barncancerfonden. Det känns fint. 

Nu är vi så gott som färdigtränade, bara några finjusteringar kvar innan vi börjar vår 135-milacykling. Det ska bli så himla kul. Igen. 

Även dom det då och då under färden är nästan ångestframkallande jobbigt. Jag vet ju redan det, been there, done that. Men jag gör det igen. För att det är så kul.

Du bara MÅSTE, M-Å-S-T-E söka till något av nästa års team. Du får garanterat ett minne för livet.

HÄR kan du söka. 

Om jag ska söka för fjärde gången? Hmm, jag säger så här, dörren är inte helt stängd, men vi får se hur det känns efter Parissvängen.

Vätternrundan 2017. Min race report

Det här är ju inte riktigt klokt egentligen. Min första Vätternrunda körde jag ensam 2014. Efter den skulle jag inte köra någon mer runda. Det var ju bara en engångsutmaning. För jobbigt, och cykling var ju ändå bara begränsat kul.

Så fel jag hade.

Min fjärde VR-medalj smakade ovanligt gott

But you know me, jag tar det från början med en hel hoper bilder.

Ja alltså, jag skulle såklart köra rejset med Team Rynkeby Stockholm.

Bussen, från StockholmsBuss såklart avgick kl 19 från Stockholm till Motala. Vi samåkte med teamet från Täby.

Vår eminente chaufför Rolf lastar våra cyklar i en special-

cykelkärra vi fick låna av CykelTours. (Tack Garry).

Det här var Rolfs tredje raka VR som driver.

Under resan passade de flesta på att sova/vila.

Här vår kapten Jonas som redan var färdigklädd.

 Jag tror det är Karin som ville ha lite avskiljdhet

och lite lugn och ro.

Personligen valde jag en variant av slutspelsskägg, benämnt VR-skägg.

Struntade i att raka mig på morgonen och tänkte

inte raka mig förrän jag gått i mål.

Vår start var 00:54 så vi hade gott om tid för att hämta startkit, handla, äta, mingla och uppleva den härliga atmosfären vid startområdet.

Blev lite sur på Christer, Jörgen och Tina för att de bara

larvade sig när jag skulle ta en seriös bild.

Bara Jonas fattade allvaret i såna saker.

Här ser man tydligt att det snart är rejstime, ett horn

började växa ut ur min panna.

Vid midnatt samlades alla vid bussen igen för att göra i ordning både oss själva och våra cyklar.

 I bussens strålkastarsken var det hög intensitet

att fixa cyklarna.

 Anna H ser ut att be en bön att det skulle gå bra.

Det gick superbra både för Anna och alla andra.

Marcus försöker se lagom avslappnad ut

när han klistrar chipet på hjälmen.

Tiden går fort när man har roligt. Dags att bege oss iväg till startfållan.

GMLV (teamets General Manager Lake Vattern) aka Mr Ego, och 

kapten Jonas 100 % laddade för rejset.

Så rullade vi in i startboxen. En häftig känsla tycker jag. En slags spänd förväntan. Oavsett hur mycket man tränat är 30 mil inget man bara snyter ur näsan.

Här lovar jag att det var många hjärtan som slog lite extra.

Vi hade ovanligt många förstagångare i årets team.

Så bar det iväg. I vår raceplan hade vi korta microstopp, max 60 sekunder varje timme. Många är ovana att äta och dricka under rull, så därför gjorde vi såna här korta stopp.

Vi i Team Rynkeby kör med fasta positioner och på VR valde vi att vår motor skulle bestå av fyra superstarka cyklister som orkade dra runt oss hela varvet. Dock hade vi reserver som kunde byta av. De i motorn växlade runt inom den gruppen. plus att en av grindvakterna, Christer, efter halva loppet bytte plats med Ylva.

Resterande lag i fasta positioner. Två i teamet fick dessvärre lämna sent återbud pga sjukdom, så vi blev 24 som körde.

I depå Ödeshög stannade vi hela 5 minuter precis enligt vår raceplan. Sen bar det av direkt mot Jönköping. Här var det nära att jag cyklade fram till Jonas och ville slå något hårt på hans hjälm för här gick det fort för oss.

I Grännabackarna fick jag ligga i som en iller för att inte tappa hjulet framför. Vid värsta backen slog min puls i absoluta taket, 100% av min uppmätta maxpuls. Då for tankarna genom skallen om jag verkligen skulle orka genomföra det här loppet.

Men vi fortsatte i samma vilda tempo och nådde depå Jönköping med ett bra rullsnitt. Det bästa i år för teamet sett över så lång sträcka.

Det här var vi mer än nöjda med i Jönköping

30 minters stopp. Dessvärre sinkade jag teamet lite, fick lite problem med bakhjulet som strulade. Löste sig och vi var iväg.

Kände mig lite orolig inför de kommande Bankerydsbackarna och Salighetens Backe, där vi alla blir välsignade. Mitt minne var att de alla var grymt jobbiga.

Men icke i år, vet inte säkert, men jag tror vägverket varit och hyvlat av de lite, för de gick förvånansvärt bra även om jag trodde jag skulle dö andnödsdöden.

Mot Karlsborg i fortsatt vilt tempo med ett kort vattenfyllnadstopp i depå Hjo. Även här sinkade jag teamet med mitt strulande bakhjul. Fick hjälp i servicetältet.

Vi lyckades hålla farten uppe även på den här sträckan upp till Karlsborg.

I Karlsborg ville vi se hur många som får plats i en Görankram.

Jag, Nicklas

Isabell lite hoptryckt

Jocke, Jörgen, Melissa, Satu.

Borde gå att få in några till nästa selfiekram

Efter 15 minuter on the road again.

Depå Hammarsundet. 

Vet inte varför, men hit sölade vi lite.

Nu kommer den sedvanliga Hammarsundströttheten. Det händer något i kroppar efter 25 mil. Det börjar göra ont i nackar, ryggar, knän, fötter, energin börjar tryta och det börjar bli långtråkigt och mjölksyran i låren börjar kännas mer och oftare.

Väldigt ofta börjar orden misär och elände vandra runt i hjärnbarken.

Men teamet bet ihop och körde på så gott det gick. Och det gick fortsatt bra. Bara någon enskaka lucka uppstog lite då och då och men inget märkvärdigt.

Vid varje kvarstående milskylt jublades det högt i klungan. Nu bara 1 mil kvar. Den går fort, kortare än en cykling till våra vanliga vardagsträningar. Så tänkte jag.

Vi rullade i mål på tiden 11:44 och med ett rullsnitt som slutade på 29,5.  Vill du se när vi rullade i mål kan du kolla den HÄR på teamets Facebooksida. Passa på och gilla oss också.

I målområdet blev det mat och avkoppling i gröngräset.

Åven i år gick min egen cykling rätt bra. Var ohyggligt nervös innan om jag skulle klara hela vägen, har ju haft lite problems under våren. Men det gick strålande. När man kollar pulsanalysen, så kan man ju tro att det var ett lagom lågpulspass. Men det var det verkligen inte.

Verkar ju innebära att om jag jobbar upp styrkan i benen till nästa år kanske jag kan klämma pölen med en SUB11 eller SUB10-grupp.

Men vänta nu, jag har väl sagt att det här var sista gången?

Den här kartbilden har många sett, men en del ofrälsta vet inte hur man kör runt Vättern. Här är kartan vi kör efter.

Mest spännande är det i Jönköping för om man missar

den skylten hamnar man i Malmö och får ingen medalj.

Till sist en slags intervju av mig i gröngräset efter målgång. Kanske jag överdrev vissa saker. Vi får väl se vad framtiden har att erbjuda.