Göran på triathlonläger. Dag 3. Sa Calobra.

Idag var det dags att utmana den legendariska backen Sa Calobra. 9,5 km och med en snittlutning på 7 %. Brantaste partierna ligger runt 13 % har jag hört. Och såg på min Garmin.

Idag var vi bara åtta glada cyklister som skulle ta oss an utmaningen. Några, bla jag, för första gången.

Avresa med buss kl 09:30 för att slippa en lång och mödosam cykling för att komma till själva utmaningen.

 Vår spanske matador, f´låt busschaufför, lastar våra 

cyklar i bussens släpkärra.

 Efter ca en timmes bussfärd blir vi avsläppta. Om du inte vet konstruktionen av den här backen så är det så att den börjar med ca 2,5 km klättring med gissningsvis ca 5-7 % lutning i snitt.

Sedan bär det utför i nästan 1 mil. Det går fort, det är skithäftigt. Bara serpentinvägar/svängar. Men om man är farträdd är nerresan ett elände.

Till slut var alla nere och laddade för tillbakacyklingen. Det finns nämligen ingen annan väg därifrån utom att cykla tillbaka uppför hela berget.

Mr Ego laddad upp över öronen. 

In med en energigel och sen var jag ready for take off.

 Jag stack iväg först. Kändes helt okey och kände att det här ska nog funka hela vägen.

Blev inte riktigt så. Vet inte hur långt jag hade kommit men låren började skrika och bära sig åt och ville stanna till lite. Jag är ju inte den som är den utan jag gjorde som benen ville.

Jobbigt och lite varmt. Men jag hade i alla fall kommit en bra

bit på väg.

Stannade max 1 minut och sen "påt igen". Herrejesus vad jag saknade bakväxelkassetten 11-32 och inte den som satt på cykeln, 11-28. Väger man 100 kg är en extra växel guld värd. Men inget att gråta för, det var som det var.

Kämpade vidare och det blev jobbigare och jobbigare. Inte för pulsen, den låg så fint i zon 2, men mina kycklingben fick kämpa så det nästan rök om dom.

Fick stanna till ytterligare några gånger, och varje gång skakade benen när jag klev av cykeln för att mjölksyran kokade i låren.

I två branta serpentinsvängar gav jag upp, funkar bara inte att trampa, då promenerade jag lite nonchalant och världsvant runt svängarna. Sen upp igen och trampade på. Det är ju trots allt en liten extra utmaning att börja cykla igen i en 10 %-ig lutning. Men det funkade och därmed "kvittade" jag den korta promenaden mot svårigheten att starta igen. Helt klart en fair deal.

Hursomhelst så bestämde jag ännu en gång att cykling är en jävla skitsport och jag ska omedelbart vid hemkomst sluta med den fåniga sporten. Cykla till Paris med Rynkeby i sommar tänker jag definitivt inte göra.

Till slut och äntligen nådde jag toppen och kunde pusta ut. Glad och lycklig men ändå väldigt besviken på mig själv. Jag hade som mål att trampa hela vägen, men det funkade bara inte.

Men som Marika, en av resans arrangörer, sa till mig under eftermiddagens genomgång, jag försökte i alla fall. Det inte alla som ens gör det. Så hänvisade hon till både min ålder och vikt och jämförde det med de andra i gruppen som studsade uppför backen utan synbara problem. Då kände jag mig lite bättre till mods för hon har ju helt rätt. Måste sluta jämföra mig med andra.

Väl uppe intogs en fika och lite vila. Väldigt väldigt gott kan jag säga.

Därefter fortsatte vi hemåt via ytterligare några stigningar. Med därpå följande underbara utförslöpor.

I någon av stigningarna på slutet på hemvägen. Som synes hänger

jag med fint, så helt värdo på cykling är jag väl inte.

(Foto:Rickard Schuber)

Vi hade även idag ett riktigt härligt Halleluja moment i form av en sanslös härlig utförslöpa med bara någon pytteprocent lutning neråt. Där gick det undan och  där och då bestämde jag mig för att cykling trots allt är en jäkligt rolig sport som jag absolut vill hålla på med. Klart jag ska cykla till Paris med Rynkeby i sommar. Har jag gjort det tre gånger är ju den fjärde den roligaste. Helt klart. Gud vad kul det ska bli.

När vi väl kommit ner på platt mark körde vi på små fina vackra vägar mot hotellet.

Ser jag verkligen så där stor ut i verkligheten?

Eller är de andra ovanligt små?
(Foto: Åsa Schwieler)

Dagens grymma Sa Calobragäng.

(Foto:Rickard Schuber)

Dagen avslutades med en pappa-dotter-middag. Det var Sofia som ville äta middag med bara mig idag. Det kändes stort. Vi valde båda två varsin pizza Hawai, måste ha varit Alcudias godaste.

 Måste såklart avsluta med dagens åldersrapport. Har inte blivit yngre idag, men ändå snäppet bättre än igår faktiskt.

Igår var min konditionsålder "bara" 20 år och bland de 10 % bästa bland männen i min åldersklass. Idag bedömdes jag vara en UTMÄRKT 20-åring och bland de FEM % högsta i min kategori. Joråsåattliksom.

Det stora problemet är att mina ben är som en 90-årings. I alla fall när det ska till att klättras i berg. Vad sägs om att försöka banta bort 30 kilo och sen lägga på mig 5 kg benmuskler, då jäklar ska du få se på grejer.

 Mer än så hände väl inte idag tror jag.

Hörs i morrn.

Göran på triathlonläger. Dag 2. Rekord. Igen.

Ny dag nya möjligheter. Och en underbar natt. För första gången på flera månader sov jag obrutet en hel natt. Så jäkla skönt.

Hade satt klockan på väckning till 06:30 för kl 07 är det antingen yoga, simning i havet eller löpning på programmet. Innan frukost alltså.

När klockan ringde tänkte jag omedelbart, näää, jag hoppar över allt och somnar om. Så då gjorde jag det. Superskönt men sen kände jag mig ändå som en looser som vek ner mig. Varför kände jag så? Det var ju jättebra att verkligen få sova ut.

Nåväl, det blev frukost och kl 09:30 skulle cyklingen starta. Gick ner i god tid för att pyssla om min nya kärlek, cykeln. Den är helt enkelt underbar att cykla på, måste bara säga det.

Känns lite taskigt mot cykeln, ramväskan ser ju helt malplacerad ut på en sån här maskin. Flaskorna är som en enda stor skämskudde. Måste nästan investera i två svarta flaskor, åtminstone två i samma färg.

Kl 9 kom regnet. Cyklingen blev därmed uppskjutet en timme.

När klockan var 10:30 sken solen och himlen var blå. Men det blåste. Rätt hårt.

Samling och uppdelning i fartgrupper. Jag valde den lugna gruppen. Har under de här åren lärt mig att den lugna gruppen i den här församlingen är jämförbart med t.ex Fredrikshofs mellangrupp på gränsen till snabbgrupp.

Samling och genomgång innan take off.

Så for vi iväg mot Petra och lunch. Gick utmärkt. Hängde med fint ända tills det började gå uppför någon mil innan Petra. Då blev jag avhängd. Men det gjorde ingenting för det var anbefallt fri fart för att alla skulle kunna köra i sitt egna tempo, för det gick nu konstant uppför.

Inte nog med det. Stundtals våldsam motvind. Uppför i motvind är inte min starkaste gren. Om man säger så.

Men jag tuggade på så gott det gick. Kändes bra och jag kände mig hyfsat stark. I jämförelse med versionen av mig själv, Göran.2 alltså. Numera är jag en uppgraderad version, Göran.3. Något bättre prestanda faktiskt än 2:an.

Version 4 verkar vara på G, släpps förmodligen om några månader lagom till cyklingen till Paris. Blir spännande att köra den uppdateringen.

En liten men god lunch i Petra. Dock ingen cheesecake vilket nu retar mig ofantligt.

Jag ser allvarlig ut, men inombords var jag på ett strålande humör.

I bakgrunden cykelversionen av Snillen spekulerar.

För dig som funderar på min frisyr, ja, jag har klippt mig.

Sen körde vi hemåt. Som sig bör. Nu stundtals ruggig sidvind.

Bilden här ovanför ska egentligen visa vinden som får flaggorna uppe i bilden att stå rätt ut. Kulingstyrkor i vindbyarna. Kändes dock mer som en konstant vindby. 

Plötsligt när jag tar bilden blir jag utsatt för en Alien Attack från yttre rymden. Läskiga grejer.

När vi närmade oss Alcudia valde Pål den s.k. Vassvägen, för då skulle vi få medvind. Så blev det och jäklar var det gick undan i ungefär 1 mil. Vettetusan om jag cyklat en mil så snabbt någon gång. Vi körde enskilt så ingen draghjälp. Dagens roligaste sträcka. Mer sånt.

Dagens cykling var jobbig men inte jättetuff, var uppe i pulszon 4 i bara 1 minut, resten i 3 resp 2. Men den kändes ändå stundtals som rejält jobbig framförallt i benen. Mina eländiga kycklingben är inte tillräckligt starka. Skitjobbigt.

Men likväl höjdes mitt FTP-värde med ytterligare några snäpp, det känns kul att få ett kvitto på att träning lönar sig. Men jag vill ha upp FTP-nuffran ännu bit innan jag känner mig nöjd.

Mer roliga grejer. Om mig såklart. Det här med VO2-max t.ex. Kul utveckling det senaste halvåret.

Garmins bedömning kan man väl ta med ett stor portion nypa salt, men den borde i alla fall visa utvecklingen hyfsat bra eftersom dom använder samma formel hela tiden.

Men nu börjar jag bli lite orolig. Häromdagen var min konditionsålder 21 år. Idag blev jag ett år yngre. Det kanske är en effekt av att åka på träningsresa med Team Snabbare. (OBS, ej reklamfinansierad åsikt)

Snart är jag nere på min mentala och intellektuella nivå, typ 10-årsåldern.

Träningsdagen avslutades med ett yogapass. Kunde inte ta någon bild, hade fullt sjå att hålla ordning på alla armar och ben. Gud i himmelen så stel jag är. Usch och fy.

Efter passet den dagliga genomgången av Pål och Marika, kollots Pappi och Mammi. Där kunde jag ta en bild. Rätt mysigt och trevligt med den dagliga sammanfattningen i gröngräset.

Hela dagen avslutades med middag på restaurang med delar av gänget.

Tjejen till höger i bild, alltså inte jag, utan hon bredvid, det är Sofia, min dotter. Hon cyklar inte, bara springer, vandrar och för det mesta simmar. Hon är en av simledarna på lägret. Sade han lite stolt.

Han som fotobombar till vänster i bild heter Mattias och han är ansvarig för löpträningen.

Nu dags att sova. I morgon blir det en för mig stor utmaning, Sa Calobra. Hualigen.

Hörs i morrn.

Göran på triathlonläger. Dag 1, Överraskningarnas dag

Så var det då äntligen dags att förflytta sig till Mallorca för att för tredje året vara med på Team Snabbares träningsresa för triathleter. Eller såna som jag, triathlonwannabes.

Upp med tuppen, taxin var beställ till kl 04:45. Tusen miljarder människor ute på Arlanda. Långa köer.

Avgång kl 07:00. Men icke. En incheckad kvinna saknas. Då måste den väskan plockas av planet varpå vi missar den s.k. slottiden flighten har att lyfta. Piloten meddelar att nästa slottid som vi gått är kl 08:00. Men det ordnade nästan till sig ändå, vi fick lyfta kl 07:45.

Jag valde som vanligt att hyra cykel på plats i förväg, för att slippa strulet med att ha cykeln med. Prismässigt går det ändå ungefär på ett ut. Hade beställt en Mercks, en normahoj i 20-tusenkronorklassen.

När jag sitter i planet innan vi lyfter har jag den här sms-konversationen med min dotter Sofia som också är på samma läger, men hon åkte en dag tidigare.

Oj vad spännande det blev. GASA FÖR FAN snälla piloten, jag vill cykla.

Så småningom kommer vi till hotellet. Det blir allmän cykelfix för alla och därefter en kortare rundtur för att kolla att alla cyklar funkar som de ska inför veckans alla äventyr. Jag sprang nästan till cykelgaraget för att kolla min cykel.

Hade av okänd anledning blivit uppgraderad på cykelfronten. Det blev en BH Ultralight tror jag den heter. Bestyckad med Dura-Ace. Manuell. Visserligen skulle jag på Mercksen fått 11-32, dvs en extra växel, men den här maskinen har "bara" 11-28. Det får gå det också. Hjulen är Dura-Ace C24.

Enligt uppgift är det samma modell som två proffsteam kört Tour de France med. Hojens pris sades ligga på ca 70000:-. Sannolikt den dyraste av alla cyklar i cykelgaraget.

Och den är för mig. Helt galet ju. Ungefär som att jag skulle köra en nedcabbad Maserati. Nästan löjligt, men kul som attan såklart.

Vikten på cykeln är fjäderlätt, bara 6 kg. 

Ryttaren är tyvärr lite tyngre, han väger 101 kg.

Den är ju en smula rejsig i sin framtoning, det är den ju. Cykeln alltså, inte ryttaren. Dessvärre sabbade jag hela imagen genom att skruva på Shimanos 105-trampor, för trampor ingår inte i hyran.

Visst är den cool. Lite känslan att jag skulle vilja

smyga ner den i resväskan när jag åker hem.

När alla var klara skulle vi bara cykla en kortare runda för att kolla att allt funkgar som det ska. Några ville köra kortare för att hinna med ett yogapass, men jag och fyra andra ville cykla lite längre.

Rikard var ansvarig för vår lilla grupp. Vi tar det lilla lugna, vi ska ju bara testa, sa han när vi rullade iväg.  Okey, fick senare höra att Rikard tävlingscyklar, och då kan du ju räkna ut ett och annat.

Jag fick ligga i, det är lika bra att erkänna. Inte värdsamycket, men det var ingen pulszon2-cykling, merparten av turen låg pulsen betydligt högre. Hängde med kalasbra på platten, men så fort det börjar luta uppåt är jag rökt, stekt och friterad.

Jag trodde ju att det skulle bli max 3o minuter cykling så jag tog inte med någon vattenflaska. Big mistake. Big. Det var varmt, svetten rann om mig  och munnen var som en öken.

Med jämna mellanrum cyklade Mattias upp bredvid mig och räckte över sin flaska så jag fick dricka. Kändes lite proffsigt att göra så när vi ångade fram i typ 35.

Men fan va kul det var. Och så härlig cykeln kändes. Pigg som bara attsingen. Stabil. Svalde ojämnheter helt fantastiskt. Jag som trodde såna här maskiner var okomfortabla och stötiga. Icke så. Vill ha en en sån här nu. Vill vill vill.

Det är alltid kul att cykla lite fortare än man är van vid. Ingen lång runda, ganska precis 3 mil.

Här var vi dagens gäng.

Mr Ego, kommer inte ihåg namnet (f`låt), Rikard, Caroline, Mattias.

När vi kom hem var det infomöte där värdparet Pål och Marika berättade vad som kommer att hända under veckan.

Sen blev det middagsbuffé och som vanligt måste efterrättsbuffén provsmakas.

Glömde ju en grej, blev en smula uppgraderad även på rumfronten. Hade ursprungligen ett rum mot trädgården, dvs inte kul alls. Nu fick jag ett rum mot poolområdet, betydligt trevligare och dessutom så har jag nu eftermiddagssol. Najs.

Det var i stort sett första dagen. Nu är jag trött, ser inget vidare ut i morgon på väderfronten, så vi får se vad det blir för idrottsliga övningar. Grundprincipen för mig är cykling i alla fall förmiddagar. Måste ju få in löpning och simning också, det är ju ändå ett triathlonläger. Eller snarare vuxenkollo.

Hörs i morrn.

En månad sedan sist, men nu är jag tillbaka igen

23:e mars var senast jag skrev på min blogg, min dagbok. Mycket har såklart hänt sedan dess. Har dock drabbats lite av mental pyspunka. Men nu är det dags att köra igång igen.

Under vintern har vi i Team Rynkeby Godmorgon Stockholm tränat stenhårt. Vi avslutade innesäsongen 4:e april med ett episkt spinningpass.

För andra gången under säsongen sprängde jag min maxpuls och petade upp den ytterligare två slag. Alltså från en nivå som jag aldrig någonsin tidigare varit över, det är ju därför det heter maxpuls.

Lilla jag och teamets Fröken Spinn, Tina, som kört stentuffa

pass hela vintern igenom.

Några dagar senare var det dags för utepremiär med teamet. Såklart ett hårt pass. Well, designat av mig faktiskt, för jag är ju utsedd att vara teamets träningsansvarige.

Här ser man vad hård och målmedveten träning ger. 

Det är som ett slags föryngringskur. 21 år, jo jag bockar och tackar för det.

Självklart har jag löptränat och simtränat också. Man är väl en äkta triathlonwannabe.

Jag är inte snabb, det kan man inte beskylla mig för,

men jag tar mig fram. Förhoppningsvis i en fart som

räcker för att klara cut offen i tävlingen i september.

Se ovanstående bildtext. Inte snabb i löpning heller,

men förhoppningsvis kan jag stappla mig i mål

innan de drar något slags rep.

Så har vi, hustrun och jag, även hunnit med en lördag med barnbarnen. Då brukar vi ta med dom på något kulturellt. Den här gången blev det besök på Armémuseet och därefter en smarrig pizzalunch.

Oj, vilka minnen som kom upp vid besäket på museet.

Bara glada och positiva minnen.

Lumparåret är bland det roligaste jag varit med om. Klyschigt som attan, men jag klev in på regementet som en pojke och muckade som en man. 

Det kan man inte tro, men jag var rätt busig, Fick ofta s.k. kompaniförbud. Betydde att jag undernågra dygn aldrig fick lämna vår korridor förutom då jag fick äta på markan och delta i övningar. Berodde ofta på att jag kom för sent tillbaka till regementet efter våra onsdagsfester ute på stan. I Skövde. Det var där jag gjorde lumpen.

Även på den tiden hade jag kameran med mig överallt. Det här är nästan en selfie. Nästan alltså.

En väldigt ung Mr Ego, typ 19,5 år gammal.

Gjorde lumpen som Militärpolis. 

Inte jättesvårt att hitta mig i bilden.

Det där var allt länge sedan, typ 45 år tillbaka i tiden. Herrejesus säger jag, tiden går alldeles för fort. Lumpen var nästan lika kul som det är att vara med i Team Rynkeby.

Då var då, nu är nu. Livet går vidare. I morgon sätter jag mig på flyget till Mallorca. För tredje året ska jag vara med på ett triathlonläger med Team Snabbare. Absolut skitkul.

En av dagarna ska jag cykla till Formentor.

Nä, nu orkar jag inte hamra på tangenterna mer, nu ska jag strax hoppa i säng. Taxin kommer kl 04:45.

Kanske, eller snarare troligt, kommer jag framöver att skriva varje dag och berätta hur det går för mig på lägret typ Old man on training camp. Kommer bli så jäkla kul.

En vanlig torsdag bara

Ibland är det roligt att träna. Ibland känns det som jag är på väg till min egen avrättning.

Så kändes det inte igår även om torsdagsträning ofta är en smula jobbigt eftersom vi kör ett tufft spinningpass med Team Rynkeby på sena onsdagskvällar. I onsdags började nedräkningen. 100 dagar kvar till TdP, Team Rynkebys Tour de Paris.

Som lite extra pepp satte vi upp Eiffeltornet bredvid vår Spinningfröken.

Hursomhelst så hade jag ett pass igår med min coach Stina på eftermiddagen efter jobbet. Inte jättemycket traditionell styrka, vi fokuserade på core och balans.

Herrejävlar vad sned jag är i min kropp. Känns som hela vänstersidan saknar stabiliserande muskler. Fruktansvärt frustrerande. Vi analyserade lite och kom fram till att det måste ha uppkommit efter det att min vänstra hälsena smällde av för bortåt 10 år sedan.

Den läkte dessvärre inte ihop korrekt, vissa muskler försvann liksom i vänsterbenet och för att kompensera det så måste hela kroppen använda högersidan mer. Så nu måste jag träna lite mer på den saken också.

Efter det passet hem för intagning av lite energi för att en stund senare åka iväg till veckans simpass med Human Ambition.

Vi var bara fyra killar på det passet. Perfekt. Varsin bana. En av killarna körde rehabsim, han körde bara benspark i en timme. Respekt, säger jag.

En annan kille tränar för Ironman Kalmar, en snabb rackare. Den tredje killen tränar för swimrunloppet Engadin, ett brutal jobbigt lopp. Min dotter Sofia har kört det, så jag vet.

Dessutom hade den killen i somras kört Rockman. Även det ett swimrunlopp bland Norges fjordar. Kan vara det mest jobbiga och brutala swimrunlopp som finns.

Den fjärde killen var jag. Det är alltså den typen av simmare jag tränar med. Klart man blir inspirerad.

Jag nämnde Rockman. Min dotter Sofia har gjort det loppet också. Vill du läsa hennes race report från det loppet kan du göra det HÄR. Ta dig gärna tid och läs det, mycket läsvärt om man gillar utmaningar och hur man kan genomföra dom.

Jag vill så gärna tro att Sofia har fått sitt jävla-anamma och tjocka pannben från mig, men jag tror faktiskt det är tvärtom. Det är hon som inspirerat mig till att ge mig på svåra idrottsliga utmaningar.

Tillbaka till simbassängen. Har inte simmat på två veckor. Var lite oroligt hur mycket jag tappat. Men no danger on the roof, kan ha varit mitt bästa pass ever.

Lätt uppvärming 100 meter, direkt på det 4x25 i fart 1, 2, 3 resp 4. För dig som inte vet är fart 1 superlugnt och 4 är maxfart. 2 och 3 såklart däremellan. Kan ibland vara svårt att hålla ordning på farterna med det gick kalasbra. Helt perfekt om jag ska vara ärlig.

Sedan följde ett oändligt antal längder med bara benspark i Stålmannenposition i de olika farterna. Ni som vet, ni vet. Ni andra får gissa.

Sen följde något som jag aldrig gjort tidigare. Fyra hundringar i fart 1, 2, 3 och 4. Fyra stycken på raken. Jösses. Dessutom skulle det ju gå ganska fort och intensivt.

1:a 2:16, 2:a 2:04, 3:e 1:55, 4:e 1:59. Lite surt att jag tappade på sista, blev trött som bara fan, och gjorde världens sämsta vändning vid 75. Kändes som tiden skulle bli sämre än första, men det blev ju en helt okey tid för mig ändå. Hade jag satt vändningen hade ju det blivit den bästa hundringen av de fyra. Surt sa räven.

Okey för mig alltså, de andra killarna stog ju såklart och hängde vid bassängkanten när jag hade en längd kvar vid varje hundring. Sa ju att det är snabba killar. Och så jag.

En kul kväll, idag har jag träningsvärk i benen och på sidorna på magen. Båda träningarna tog rejält, en härlig känsla.

Idag helvila men i morgon blir det cykling och löpning direkt på det. Sannolikt vann hustrun kampen om vad vi ska göra, så det blir nog cykling på trainern på eftermiddagen.

Ser inte direkt fram mot det, coach Stina anbefaller nämligen två timmar på den och sen direkt ut på lite löpning efter det. Kvarvarande avsnitt av Solsidan räcker inte i två timmar, måste hitta något annan kul att titta på när jag trampar.

Livräddande kunskaper

Idag blev min bil klar. Som jag trodde. Inget fel kunde konstateras. Bedrövligt, men vad göra, felet kommer ju bara ibland och ger inte ifrån sig någon felkod i systemet. Ger mig fan på att något rasar totalt två dagar efter att garantin går ut.

Även idag blev det en frisk och lite krispig cykling, nu tillbaka till verkstaden. En skön tur även idag. Jätteskön faktiskt.

Igår blev det ju ingen bra bild på min cykel. Som kompensation blir det därför idag en renodlad bonusbild på den. Känns rättvist.

I går kväll hade vi kurs med Team Rynkeby-God Morgon Stockholm. Livsviktig kurs. HLR. Hjärt- och lungräddning.

Har vi i och för sig haft varje år, men det är alltid nyttigt med träning och återuppväckning av slumrande kunskaper. För en del nya i teamet var det ny kunskap.

Jennie och Erica gav oss viktiga kunskaper

Jennie är en av våra cyklister tillika med i vårt sjukvårdsteam. Hon har mångårig erfarenhet från diverse akutmottagningar. Vi har även några läkare i teamet. Känns jättetryggt att ha med viktig sjukvårdskompetens när vi är ute och cyklar.

Erica är fru till en av våra cyklister och hon jobbar dagligen med sådana här utbildningar i företaget Brandfast som ställde upp med både undervisningsmaterial som Erica själv. 

Cykling är en farlig sport, så vi pratade även hur vi ska bete oss om det händer något under våra cyklingar. Du vet, varna, larma, stänga av trafik osv osv. Viktigt att prata om det i förväg, för när saker händer är det lätt att det blir kaos om man inte har pratat om rutiner i förväg.

Under de tre år jag varit med i Rynkeby har det hänt saker. Vissa saker mer allvarliga än andra, så att ha med sig HLR-kunskap, oavsett om man cyklar eller går på gatan är jätteviktigt.

Inte nog med det, vi hade även en kortare kurs i cykelmeckning också. Eller rättare sagt, hur man gör när man får punka. Alla i teamet vet inte det, så det är ju lite spännande.

Vi har ju lyckan att i vårt team ha världens bästa cykelmeck, Christoffer Härling, mest benämd som Rille. Han jobbar till vardags hos Sportson i Farsta som fantastiskt nog upplät sina lokaler till oss efter stängningsdags.

Bilden har jag ogenerat snott av Anna Högman.

Någon har uppenbarligen en crush på Rille.

Vem kan det vara?

Nu är jag lite sen på bollen, men rätt vinnare i Mellofinalen skulle varit Jessica Andersson med hennes Party Voice.

Hörde den just på radion och jag gick igång direkt utan att först veta vilken låt det var.

Då är det nu officiellt  klarlagt, fel låt vann. Rätt låt skulle varit Party Voice. Tänk att man måste vara med och styra upp allting överallt.

Fuck off

Det ska börjas i tid. Cyklistogillandet.

Idag gjorde jag som många andra, som de riktiga hjältarna, de som cykelpendlar till och från jobbet i ur och skur.

Min VW mår inte riktigt bra tyvärr, så ett verkstadsbesök var nödd och tvunget. Den liksom hackar sig fram emellanåt. Riktigt obehagligt. Självklart är den helt symptomfri när verkstaden kollar. Finns heller ingen röd tråd när det uppstår. Kommer helt random.

Så nu vill de ha kärran i två dagar för att gå igenom rubbet.

Alltså. In med hojen i skuffen och iväg till verkstaden. Ur med hojen, på med hjälmen och sen cykla hem.

Fy vilken dålig bild. Man ser ju inte min fina cykel.

Precis som en vanlig pendelcyklist. Kände mig lite cool faktiskt. Skönt med dubbdäck, isiga cykelbanor här och där. Men lite kyligt om nosen, det måste erkännas.

Sträckan blev hela 5 km. Hade gärna cyklat betydligt längre, det var en härlig känsla att cykla på riktigt och inte på en spinningcykel eller på trainern.

Men så kom själva orsaken till det här blogginlägget. En liten snorunge ropade FUCK OFF till mig.

Cyklade förbi en skola, på en GC-bana med tydligt uppmärkt cykelsida och en gångsida. Kan inte ens missas av en blind.

Självklart vajade en liten snoris mitt i cykelbanan. Jag plingade och ropade TUT TUT, men ingen reaktion. När jag gled förbi sa jag "-du går mitt i cykelbanan".

När jag rullat typ 25-50 meter förbi hör jag honom ropa "-FUCK OFF". Fattade först inte vad han sa, men när jag gjorde det var jag så långt förbi så det var försent att tvärnita och tala tydligt med honom.

Redan där, i småskoleåldern, kör vi med det tuffa stajlen alltså, fuck off till alla. JAG är viktigast, ingen talar om för mig vad som är rätt eller fel.

Ungjävel, säger jag.

Fyra veckor med en coach

I mitt förra inlägg berättade jag om hur de första veckornas träning med en coach var. Vi kör i fyraveckorsperioder, där fjärde veckan var veckan som just varit. En vilovecka.

En vilovecka är inte bara att ligga på soffan, nej nej, en vilovecka innehåller träning om än i blygsam skala och med mindre intensitet.

Första dagens "vila", måndagen, bestog av en tennismatch (VINST) och rörlighetsträning.

Tisdagen var totalvila. De där förbestämda vilodagarna är lite jobbiga. Ibland skönt att så att säga luta sig mot, när kroppen är lite trött, men också ibland väldigt frustrerande när det spritter i benen och man bara vill göra något. Men inte får.

Onsdag undantaget som bekräftar regeln. Spinning med Rynkeby. Här går det inte att mesa, det är fullt ställ som gäller, från minut 1 till minut 90.

Mr Ego, Lovisa och Johan innan vi drog igång.

Efter passet var vi inte riktigt lika snygga och fräscha.

Ja alltså, Lovisa och Johan är ju förstås alltid

både snygga och fräscha.

Torsdag pulszon 2-cykling en timme innan frukost. Det var all träning den dagen. Saknade simpasset med Human Ambition som jag brukar köra torsdagskvällar.

Bilden ljuger lite. När jag cyklade hade jag Zwift bara i en liten

ruta. Som huvudattraktion kollade jag in tre avsnitt av Solsidan

På eftermiddagen blev det lite ångestshopping på Wiggle. Ett nytt 28-mmdäck. Lite energigrejs, och ett nytt däckjärn från Crankbrothers.

Däckjärnet från Crankbrothers

Såg en reklamsnutt om det här däckjärnet. Verkade smart så jag tänkte att en femtilapp kan man ju ändå offra för att testa. Och jodå, det funkade bättre än vanliga däckjärn, men absolut inte lika lätt som på reklamsnutten. Där hade de ett väldigt mjukt och slabbigt däck som elegant föll på plats. På mitt däck, ett vanligt däck, var den sista överkrängningen lika hårt som vanligt.

Men sammantaget får det mer än godkänt.

Så lite om 28 mm vs 25 mm. Förra våren testade jag att lägga på 28:or både fram och bak. Jag upplevde en märkbar skillnad i komfort. Behagligare och mjukare gång helt enkelt med 28:or.

Men problem uppstod lite då och då på bakdäcket. Grus fastnade ibland där det var som trängst. Inte mellan stagen ner till däcken, det var utrymmet mellan bromsen som blev för tight och där fastnade ibland gruskorn som låg och skavde. Så då bytte jag tillbaka till 25:or och problemet försvann. Men fram behöll jag 28 mm. Där blev det aldrig problem.

Saken är den att på den hojen har jag Ultegra, på nya Rynkebycykeln sitter Shimano 105. De är bredare vilket borde innebära att 28 mm får plats utan risk för att grus fastnar.

Det är där det blir lite trångt på Ultegrabromsarna

och gruskorn kan fastna. Bredare på 105-bromsen.

Vi får se ute i verkligheten, jag testar med 28 på bakdäcket igen och funkar det inte går jag såklart ner till 25 igen.

Fredagen totalvila igen. Kändes inte kul, hustrun och jag brukar ju köra ett pass på gymmet på lunchen. Men bara att bita ihop och följa coachens program.

Så dök lördagen lite plötsligt upp. Gissa vad. Jepp, vila och bara 15 minuters rörlighetsträning.

Varje morgon läser jag Dagens Nyheter till frukosten. På sportsidorna läser jag om Djurgården hockeys syn på sin spelidé. Rent makalöst. Vilket nytänkande. 

Det här kallar jag modernt tänkande. Måste vara trist att spela i något annat lag som ännu inte kommit på det här. Som inte vill vare sig åka skridskor eller ta tillbaka pucken när man tappat den. Och det där med anfall, är det inte det som är själva nyckeln till att göra mål, och därmed ha chansen att vinna? Eller tänker jag fel där? Visst är det härligt med idrottsliga floskuttalanden modell nonsens.

Söndag blev det ordning på torpet igen. På förmiddagen lugn löpbandslöpning 6 km. Som vanligt inte över pulszon 2. Den här gången blev det jobbigt. Redan efter 3,5 km så gick pulsen över gränsen. Då säger coachen att då får jag gå en stund så pulsen går ner till rätt nivå. Rätt trist, men jag gör som jag blir tillsagd.

På kvällen ett skivstångspass med Rynkeby.

Det var teamets sista gemensamma styrkepass, nu återstår bara fyra spinningpass innan vi är mogna att kasta oss ut i verkligheten. Dvs om snön behagat att smälta till den 8:e april då vi planerat vårt första pass. Eller rättare sagt, vi hade planerat första passet till den 1:a april, men pga vädret har vi skjutit på premiären en vecka.

Nu tänkte jag komma med en grej. Jag ska avslöja hur jag tänker inför säsongen. Lite ovanligt kanske, har inte läst om att någon tänker så logiskt och så genomtänkt, men min idé är att trampa utav helvete när jag cyklar. Vila lite i nerförsbackar, men i övrigt trampa på så gott det går. Min idé är att då kommer jag framåt och närmare dagens mål.

Likadant i simning och löpning, att hela tiden röra mig framåt. Känns lite spännande med den typen av nytänk i de grenarna. Det tror jag är nyckeln till att få min ironmanmedalj.  Hoppas jag tänker rätt där.

I veckan kom ett brev från Simförbundet. Till mig. Äsch då, visserligen tog det närmare två år för mig att lära mig crawla, men att bjuda in mig som hedersgäst bara för den sakens skull känns ändå som lite överkurs. Jag är säker på att förbundet hittar lite yngre förmågor som kan fortsätta Sveriges tradition att vinna guldmedaljer i diverse tävlingar. Jag börjar bli lite för gammal för det. Men tack ändå.

Fast egentligen, alltså sanningen, är nog att anledningen till brevet är att mitt företag StockholmsBuss för andra året fått förtroendet att sköta busstransporterna för simmarna.

Idag börjar jag en ny fyraveckors träningsperiod. Börjar lugnt, väldigt lugnt. Tennis ikväll, vila i morgon. Sedan är jag rädd att det blir två pass om dagen, men vi får se, i skrivande stund har jag inte fått hela veckoprogrammet.

Oavsett det, jag är redo. Och taggad till max. Dessutom väldigt nöjd med första månaden med en coach som säger vad jag ska göra. Och inte göra. Efter fyra veckor med rörlighetsträning går det nu t.ex lättare att få på mig strumporna på mornarna. Bara en sån sak.

Nu har jag blivit strukturerad. Äntligen.

Tre veckor har gått sedan jag började med en triathloncoach. Kan ju låta lite märkligt, tycker nästan det själv, att en snart 67-åring väljer att träna med en coach.

Fast det tycker jag egentligen inte. Har nämligen insett att jag behöver hjälp om jag ska få den där efterlängtade medaljen runt halsen.

Min coach heter Stina Jönsson och hon har tagit på sig den grannlaga uppgiften att få mig i mitt livs form. Hon lägger sig inte i detaljerna i min cykelträning och inte heller min simträning. Cykelträningen sker med Rynkeby och den är som den är.

En bättre simcoach, Micke Rosén på Human Ambition, är svår att slå. Förbundskapten och tränare för ett av Sveriges bästa och folkkäraste landslag, hrrrm, harkel, harkel, det i Open Watersimning.

Däremot kommer Stina att coacha mig i löpning som även det är en svag del hos mig. Och som sagt, lägga upp ett korrekt program som sakta men säkert tar mig mot målet att vara i mitt livs form den 9:e september. Dock med en viktig sak, nämligen att jag ska vara i fin form vid mina delmål, Halvvättern, Vätternrundan och såklart cyklingen till Paris.

Hursomhelst så började vi för tre veckor sedan. Föga överraskande var det Vecka 1 i mitt program, och vi börjar med en slags uppbyggnadsfas under några månader.

Veckan bestog av lugn träning förutom cykel- resp simpassen. Två vilodagar under veckan. Det kändes lite ovanligt och det kröp lite i kroppen de dagarna. Total träningstid den veckan blev 6,5 timmar.

Vecka 2 blev en aning tuffare intensitet och det blev 8 träningstimmar och fortfarande två vilodagar.

Avslutade veckan med en kulturdag med kära hustrun. Det blev ett besök på Fotografiska museet med bra utställningar av fantastiska fotografers lika fantastiska bilder.

Klart man måste se lite djup och tänkande

ut när man betraktar konst.

Vecka 3, där vi är just nu, är den tuffaste veckan, men likväl innehåller den två vilodagar.

I måndags, 3:e veckans första dag, började med träningsvila men med 30 minuters rörlighetsträning.

Man hinner en del på en lunch om man vill

På tisdagen var jag tvungen att sätta väckarklockan på ringning för programmet sa att jag skulle köra 60 minuter på trainern innan frukost. Hela timmen i pulszon 2. Frukosten efter passet smakade hur bra som helst.

Zwiftcykling är lite roligare än att titta in i en vägg när man kör på trainern.

Lyckades rätt bra att hålla mig inom pulszon 2.

Onsdagen innehöll rörlighetsträning 15 minuter plus lunchlöpning 20 minuter i pulszon 2. Dåligt väder, så det blev löpbandet på gymmet. På kvällen fullt ställ 90 minuter på Rynkebyspinningen.

Lyckades bra att hålla rätt nivå även på löppasset

Torsdagen simning 75 minuter. Fart och teknik. Ett kul pass som avslutades med en staffett 3x50 meter.

Självklart hade jag sämst tid, svårt att simma lika fort som triathlonkillar i 30 och 40-årsåldern. Inte ens simfenor räckte för att helt matcha de andra. Men kul var det i alla fall.

Fredag, ta-da, vila hela långa dagen. Kändes jätteskönt.

Idag lördag ett brickpass, dvs cykling på trainern direkt följt av 5 km löpning på löpbandet. Det här passet såg jag fram mot hela veckan med skräckblandad förtjusning, trodde det skulle bli ett fruktansvärt jobbigt pass.

Upplägget var att under cyklingen ligga på 70 % av mitt FTP under cyklingen och löpningen skulle ligga i pulszon 2 hela tiden. Funkade klockrent. Cyklingen kändes så lätt så jag undrar om inte mitt FTP är för lågt. Måste nog göra ett nytt test ganska snart.

Lördagens mest jobbiga pass, ett tredje, blev ett verkligt uthållighetspass, teaterbesök på Stadsteatern med bästa hustrun. Lyckligtvis var vi inbokade i en loge, där man kan slumra till lite lagom diskret om behov skulle uppstå.

Det behövdes inte, pjäsen var okey, men inte mycket mer. Kanske för att jag hade hög energihalt i kroppen under hela pjäsen.

Om några veckor ska vi göra ett maxpulstest för löpning. Du vet sånt där jobbigt kräktest, med lite blodprovsstick lite då och då. Det blir spännande.

Veckans sista dag, söndagen, kommer att bestå av rörlighet- och styrka 45 minuter och så kröner vi dagen med Rynkebyspinning igen, fast då "bara" ca 50 minuter.

Tredje veckan har nu bestått av 10 timmars träning men ändå med rätt mycket vila. Nästa vecka, nr 4 i schemat, är en vilovecka med begränsad träning och med begränsad intensitet förutom på Rynkebyträningarna.

Sen börjar vi om igen med en ny treveckorsperiod med stegrande nivåer innan nästa vilovecka. Så ska vi hålla på är det tänkt.

Det här känns superkul. Ålder är bara en siffra, alla kan om man bara vill. Och jag vill. På riktigt. Jag vill se om jag kan få min kropp att klara en Halv ironman.

Den här texten skrev min dotter Sofia på sin blogg för ett tag sedan. Det är precis så jag också känner.

Det kommer alltid att finnas människor, kompisar och främlingar, som är bättre än jag. Som är snabbare, snyggare, snällare, har längre ben eller vackrare sångröst, bättre teknik, högre lön, mindre mossa i gräsmattan och som kan stå emot chokladkakor med fyllning av Nutella och Dumlekola.

Jag kan inte tävla mot alla. Men jag kan anstränga mig för att vara bättre än mig själv. Det är konkret och tydligt. Jag kan kämpa för att utmana mig och kanske uppnå något jag inte klarat förut. Jag vet vilken enorm tillfredsställelse det kan ge.