Larmet kom redan kl 0620. Kommissarie Georg Dement kastade sig iväg. Körde lite fortare än lagligt till en plats i Stockholms södra skärgård. Två dödsfall kräver alltid högsta fart.
När Dement kom fram till platsen insåg han omedelbart att det handlade om en avrättning. Två livlösa kroppar inom ett avstånd av 1,5 meter. Med endast en glasskiva mellan de nu kalla kropparna.
Det var glasskivan som omedelbart väckte Dements intresse. Varför var den där? Vad var sambandet mellan glasskivan och offren? Varför en glasskiva? Var glasskivan mordvapnet?
Morden förde genast tankarna till terrorism. Han ringde därför omedelbart in nationella insatsstyrkan.
Medan han inväntade dem måste han tänka. Dement gjorde som han brukade när han måste göra det. Han rodde ut till sin segelbåt, bordade den och bara satt och tänkte. Han tänkte på ingenting. Han behövde rensa hjärnan på skräp.
Plötsligt ringer telefonen. En upphetsad kvinnlig röst talar, nästan skriker, i falsett. Hon vill anmäla ett brott. En försvunnen buss. Dement kände hur blodet frös till is i ådrorna. Han suckade tungt. Det gamla vanliga tänkte han. Jag har varit med för länge. Samma sak ännu en gång.
Han slog ett välbekant nummer på telefonen. Sa några ord. Det räckte den här gången för att lösa situationen. Den försvunna bussen var inte försvunnen. Den upphetsade kvinnan hade bara tittat åt fel håll.
När Dements hjärna var tom rodde han tillbaka till stranden och gick sakta upp till brottsplatsen igen. Han gjorde sig ingen brådska. Han strosade drömmande genom det daggvåta gräset, tittade ut på den härliga solblänkande fjärden och tänkte att snart, snart kommer jag att kunna se det här varje dag.
Han kom tillbaka till brottsplatsen. Ett möjligt vittne hade anlänt.
Hon bjöd honom på kaffe och frågade om även en middag skulle tilltala honom. Att hon som dryck lockade med en flaska Tendral 2007, från Prioratdistriktet i Spanien fick honom att mjukna. Han kunde inte motstå.
Han kände att hjärtat började slå fortare när han tittade i kvinnans ögon. Hon mötte hans blick, drömmande, nyfiken, bejakande, som om hon ville säga något.
Slut kapitel 1.
……………………
Författarens ursäkt.
Ursäkta att inlägget inte blev som ett vanligt blogginlägg. Jag har bara beskrivit en helt vanlig lördag, men på ett lite annorlunda sätt.
Alla eventuella likheter med verkligheten kan vara rena tillfälligheter. Eller inte. Det två liken var dock två stackars fåglar med synfel. Annars skulle de inte i full fart flugit in i vårt vindskydd av glas.
Men resten då? Tja, som du vet, sanningen finns bara i betraktarens ögon. Fiktion eller verklighet? Du bestämmer.
