En krossad dröm. En besvikelsens race report.

Jag blev ingen riktig triathlet. Inte den här gången i alla fall.

En obeskrivlig besvikelse att inte få springa upp på den

blå mattan till cyklingen.

Har visserligen kört Stockholm Triathlon två gånger, men bara den korta supersprinten. På min bedömningsskala kvalificerar inte det korta loppet till att kalla sig triathlet.

Men andra ord. Det blev en DNF för mig i min första start i ett riktigt ironmanlopp.

Jag är så otroligt ohyggligt besviken så jag kan inte ens förklara. Jag har gråtit besvikelsens tårar flera gånger redan och jag känner att det finns mer tårar som måste ut innan jag kan gå vidare. Så hårt tog det på mig att jag inte klarade det.

Känner också, lite larvigt och barnsligt kanske, att jag svikit så många. Fick så jättemånga lyckatill och allt möjligt pepp innan, och så fixade jag det inte.

Men tack alla ni som skrivit till mig lite här och där, era hälsningar och pepp, både före och efter loppet värmer mitt hjärta oerhört. Särskilt nu dagen efter har dom en läkande effekt i mitt, vi kan kalla det öppna blödande såret i mitt ego.

Men jag kan ändå känna en stolthet över mig själv. Jag gav aldrig upp. (Ping Karolina Ö). Jag följde min plan, att ge allt min kropp förmådde. En rejäl träningsvärk i båda lårens baksida och båda vaderna verkar bevisa det.

Jag simmade det absolut fortaste jag kunde absolut hela tiden. Vände mig inte om en endag gång för att kolla ev medtävlare bakom mig, kollade inte en enda gång på klockan, tog det inte lugnt en enda gång för att vila för jag visste att jag måste ge järnet hela tiden.

Visste ju redan från början att simningen var det kritiska momentet i tävlingen och att jag måste ge allt redan där för att klara cut offen.

I kön till starten. Det tog nästan 30 minuter efter första start

innan min seedningsgrupp fick springa i havet.

Här känner jag av pulsen, för där kändes det som hjärtat skulle

ploppa ur kroppen.

De första tvåhundra meterna gick lysande. Ganska platt vatten och det kändes jättebra.

De flesta simmade crawl,men inte jag. Trots det

höll jag jämna steg med ett tiotal crawlare.

Men snart började det stöka till sig. Vågorna och dyningarna blev högre och högre, och när vi simmat ut en bit i havet blev plötsligt vattnet oerhört strömt.

I de stora vågdalarna gick det inte att se vare sig medsimmare eller nästa boj. Strömmen gjorde att det blev två simtag framåt och ett bakåt. Kort sagt skitjobbigt.

Om du kollar ovanstående bild noga så ser du massor av simmare till vänster om de oranga bojarna. Korrekt simlinje är rakt från bojen längst ut och in till simmaren du ser i bildkanten till höger. Du ser att många har pga strömmen drivet rejält åt sidan. Då ska du också veta att det fanns fler simmare ännu längre ut till vänster utanför bilden.

Jag hade simmat ungefär 1500 meter när en funktionär paddlade fram till mig och sa att jag inte kommer att klara cut off-tiden. Självklart trodde jag honom inte utan ville fortsätta, men han sa att det var meningslöst. Så då blev jag upplockad av en båt och kände en våg av ilska och besvikelse strömma genom kroppen. Det var ju inte så här det skull bli.

En inte särskild ärofylld sorti från tävlingen.
Här är vi tre st av alla som blev upplockade.

Den som känner mig vet att jag har lätt till tårar.

En skada från stroken. Här är psykbryt nr 1.

Men en jävligt snygg dräkt, det har jag allt.

 Fick lite tröst av en referee

Det stora psykbrytet kom i armarna på min fru och dotter.

I mitt förra inlägg visade jag en bild på upploppet, det jag gett mig den på att springa på. Jag kom dit, men på fel sida staketet.

Det är nog ändå lite grönare, eller rödare, på andra sidan staketet.

Hur gick det då för mina Rynkebykompisar Elin och Stina, frågar du nu såklart.

Efter loppet, Elin, Mr Ego, Stina

Nu beredda att göra reklam för kepsar.

Naturligtvis passade dotter tillika medarbetare Sofia 

på att fotobomba i bakgrunden.

Dessvärre lyckades inte heller Stina klara cut offen på simningen. Vi kom ungefär lika långt innan vi blev upplockade. Stina verkade inte lika bedrövad för det som jag.

Elin klarade rejset galant, tror hon blev sjua i sin agegroup som var en väldigt stor grupp.

En av oss fick medalj i alla fall.

Men Stinas bror Johannes då, hur gick det för honom, undrar du såklart lika nyfiket. Han klarade såklart rejset, han är ju nästan på elitnivå, men han var ganska besviken på sin tid. Han drev också bort från banan och fick simma 500 meter extra pga det.

Idag är det måndag och mitt ego mår lika skit idag som igår. Det känns tungt, det går inte att komma ifrån.

Jag hade en dröm. Att få springa igenom en målbåge i en halv ironmantävling. Drömmen krossades av väder och vind som jag inte rådde på.

Trots allt har det här projektet givit mig ovärdelig erfarenhet av tävling på den här nivån, jag har lärt mig massor om hur det går till, vad man ska tänka på och jag lärde mig ännu lite mer om mig själv.

Nu är det nya tag som gäller. På kvällen igår la jag planen. Jag kör Mallorca Halvironman i maj.

Gick in på deras websida för att anmäla mig, men va faaaaan, redan fullbokad.

Äsch, nu skiter jag i det här, nu har jag och hustrun semester några dagar, när jag kommer hem letar jag upp någon annan tävling.

Varför ge upp när det är så himla kul med utmaningar?

Race day -1

Det är nära nu. I morgon gäller det. I morgon kommer dagen som jag tänkt på varje dag under de senaste 365 dagarna.

Vaknade lite tråkigt med en sån där trist känsla, va fan gör jag det här för? Jag är ju för fan pensionär numera.

Vad är det jag vill bevisa? Jag är ju bara patetisk som tror jag kan fixa det här. Och om jag gör det, hur kul är det att komma bland de absolut sista? Jag är för gammal. Jag ångrar mig. Vill inte. Törs inte. Det kommer att göra ont.  Åtta timmar pure hell.

Varför Göran, varför?

Lite sent att ångra sig nu

Men så tänkte jag efter lite till. Jag gör det för att jag  kan. Och för att jag vill. Cyklingen har lärt mig lidandets ädla konst.

Klart jag fixar det här. Det är aldrig för sent. Det kommer att bli tokroligt. Publiken kommer att vara på min sida, dvs om det är några kvar när jag kommer lufsande.

Min familj kommer att följa mig så mycket det går. De har till och med hyrt cyklar för att kunna stötta mig lite här och där under löpningen.

Vi är bara sju gubbar i min åldersklass av nästan 2000 deltagare. Det är fan i mig inte vi som är patetiska, det är alla dom gubbar och gummor som ligger hemma på soffan och gör ingenting istället för att hålla sin kropp i trim och ställa upp i svåra utmanande tävlingar. Dom är inte reserverade för dom som är yngre.

Så tänker jag på det som SOK:s läkare och antidopingansvarige Bo Berglund skrev till mig häromdagen. Han har följt min blogg under året. By the way, Bo himself är ingen duvunge, han cyklade Paris - Brest - Paris i somras. En nätt liten tripp på nästan 100 mil på typ 90 timmar.

Han skrev så här:
Du är väl förberedd och det kommer säkert att gå bra. Stort lycka till.
PS. Att jämföra en insats gjord som 25-30 åring låter sig inte göras eftersom det är så oerhört mycket svårare och mer krävande som typ 65 åring.

Alltså OERHÖRT mycket svårare. Nu blev jag ännu mer nervös.

Men idag då. Började med Race Briefing kl 10:00. 40 minuters info om hur saker och ting funkar med växlingszoner och allt möjligt. Den gjordes på fyra olika språk men vid olika klockslag.

 En kul kille från Sydafrika höll i genomgången. Mycket humor.

Självklart var alla från Team Rynkeby på plats plus

Stinas bror som också ska köra racet.

Efter mötet gick hela Team Rynkeby plus bror till växlingszonen och simstarten för att kolla in hur saker och ting ser ut i verkligheten. Viktigt att veta när adrenalinet pumpar och man inte tänker logiskt.

Sen lunch och alldeles självklart en supersmarrig glass på det.

Nutellaglass. Succé.

På eftermiddagen pimpade jag cykeln och tog en halvtimmesrunda i omgivningarna för att testa att allt sitter som det ska på hojen. Men innan jag drog iväg bytte jag trots allt sadel till min egen. Säkrast så.

Efter den rundan hög tid att packa de olika racepåsarna med cykel- resp löpprylar. Röd påse för cyklingen och blå påse för löpningen. Den vita med prylar man vill ha efter målgång. Mycket att tänka på. Ingenting får glömmas på hotellet, då är det kört.

Och sen, sen var det dags att rulla ner till Bike check-in, dvs incheckning till startområdet. Cykeln ska hängas upp på anvisad plats, och påsarna ska hängas upp också på anvisade platser.

 Ingången till transition area. Cykel och cykelinnehavare

kollas om starnummer och armband stämmer.

Blå påse för cykelgrejer.

 Och röd påse för löpargrejerna

Sen blev det middag på hotellet.

I skrivande stund är det ungefär 13 timmar kvar till starten kl 10 i morgon bitti. Planen är klockringning kl 06, upp och ut för en liten promenad, äta frukost, kanske ta en synnerligen kort och lätt löptur för att väcka kroppen.

Vankas uselt väder, men här skiftar vädret

lika snabbt som i Skottland och hittills har

ingen prognos stämt.

Klockan 08:45 börjar jag lufsa ner till starten, det tar bara några få minuter, för den sista cykelchecken och lite småfix med påsarna, och sen är det dags för line up vid simstarten.

Och resten, ja sedan får vi se vad som händer. I mitt mentala tänkande kommer jag att göra mitt livs lopp.

Men nu är jag så fruktansvärt nervös så det knappt är fattbart. Vad är det jag gett mig in på egentligen? Fullständigt galet och overkligt, det är vad det är.

Men jag är ändå förberedd. Sedan den 18 september förra året har jag med morgondagens tävling för ögonen genomfört totalt 325 träningspass. Det  är rätt mycket, 325 pass på 365 dagar. Det har varit löpning, simning, spinning, styrketräning, tennis och såklart riktig landsvägscykling.

Så jag är väl förberedd, så enkelt är det. Om det sen räcker till, det vet jag inte förrän i morgon. Det enda jag vet är att jag kommer att ge precis allt som kroppen förmår i morgon.

Det är hit jag vill komma.

Nu är jag färdigtränad. Jag kan inte göra mer nu. Jag är redo.

Jag är inte religiös, men måste ändå avsluta med en bön: May The Force Be With Me.

Plus att jag hoppas Hen Där Uppe har satt den här dekalen på bröstet.

Race day -2

Sov länge idag. Vaknade kl 08. Skönt. Behövde det efter den långa dagen igår.

I dag stog uthämtning av cykel på programmet. Fick en Cube Peloton. Snygg. Svart och vit.

Bestyckad med Shimano 105 bromsar och vevparti men Ultegra på både fram- och bakväxel.

Ingen jättelätt cykel, ungefär som min därhemma. Kändes skön och behaglig att cykla på när jag cyklade tillbaka till hotellet. Blir väl ännu bättre när jag ställt in sadelhöjd och position som jag vill ha det.

Tog med mig min vanliga sadel, men bestämde inledningsvis att Cubesadeln får sitta kvar, den kändes rätt bra faktiskt. Ska testa på en lite längre runda i morgon.

Men så blev jag så inihelvete jävla skitförbannad. Trots att jag hemma gick igenom allt jag skulle ha med mig så glömde jag en sak. Cykelfästet till min Garmin. FAAAAAAN. Men vilken tur att det sitter en liten cykeldatorrackare på styret. Vill ha stenkoll på min snitthastighet för att hela tiden checka av mot min raceplan, för en sån har jag såklart.

Den kan jag kanske berätta om i morgon, ifall du vill följa mitt race. Man kan ladda hem en gratisapp som heter IMtrackr. Mitt startnummer är 1623.

Efter inställningarna pustade vi ut lite, Cuben och jag.

 Stora pojkar kräva stora cyklar

På vägen till cykelhämtningen blev jag dessvärre skadad. Att benämna skadan som blodbad är en smula överdrivet, men en droppe syntes i alla fall. Oerhört jobbigt, men skadan äventyrar nog inte min start.

Blodet borta, men såret kvar

Så jävla klantigt. När jag skulle gå och hämta cykeln tog jag på mig löpardojorna men utan strumpor. Inte långt att gå, ett antal hundra meter bara, men redan efter en liten stund kände jag att lilla tossingen inte mådde bra. Men jag fortsatte ändå. Och när jag kom hem och tog av skorna fullkomligt sprutade blodet. Eller näe, det gjorde det ju inte, men en liten droppe fick jag torka bort.

Nu svider det lite, men det är väl bara att bita ihop antar jag.

Sen var det dags för vattenjakt. Men strumpor på. Måste fylla kroppen med massor av vätska fram till söndag och på hotellet finns inga vattenflaskor att köpa så hustrun och jag gav oss ut på jakt.

På vägen hem hittade jag min krok för de olika grenpåsarna
på en ställning i en skogsbacke. De jobbar nu för fullt att
får i ordning allting.

Number 1623, Mr Goran Demnert, Sweden.

Efter lunchen blev det lite simträning i hotellets saltvattenpool. Mest lite lattjolajban och lite tävling mot svärson Jonas. 

Efter det var det dags att bege sig downtown för att hämta ut startkittet.

Ironman är big business, man kramar ur så mycket stålar

man kan av deltagarna.

Självklart går man på det. Vem kan undvara en tischa

med alla deltagarnas namn påtryckt?

Jepp, thats me.

Vid registreringen blir man fast. Går endast att
ta bort meddelst sax eller motsvarande verktyg.
Den grå alltså. Det svarta bandet är ett ICE-band
som jag  alltid har på mig.

Vid utgången från registreringen stog dessa bistra tuffingar. De ville naturligtvis bli fotade med Mr Ego mellan sig. En riktig viking med två fejkade gladiatorer. Joråsåattliksom.

Middagen bestog av pizza på en av Pulas bättre pizzakrogar enligt nån websajt.

Blev lite kolhydratladdning också.

Utanför hotellet fick jag ett tecken. Kan inte ha varit något annat. Måste ha varit någon, kanske Han Där Uppe, som ville ge mig en liten kindsmäll att jag inte ska vara för stöddig. Mmm.

I morgon händer mer saker. Troligen kommer jag att berätta om det också. Vem vet.

Cha ba, hörs i morrn.

Race day -3

BRRRRRRRR..................... Va fan är det? Flyter runt i ingemansland och undrar vad det är som låter så förbannat.

Åhhh, väckarklockan. Den står på 03:00. Dags att kliva upp. Puttar på hustrun som motvilligt gör samma sak.

Äter frukost. Packar det sista. Gick i tankarna igenom för hundrade gången om jag fått med mig allt som behövs för tävlingen. Check, inget glömt. Hoppas jag.

Taxi till Arlanda. Vi lyfter mot Pula i Kroatien enligt tidtabell kl 06:20 via mellanlandning i Frankfurt och flygbolagsbyte. Funkar fint.

Hinner äta en extra frulle med kaffe i Frankfurt. Åt en slags macka, Cherry pastry, alltså med körsbär. Supersmarrig.

Förutom min familj, kära hustrun, kära dotter tillika medarbetare Sofia och svärson Jonas, åker även mina Rynkebykompisarna Elin och Stina som jag cyklat till Paris med på samma flygrutt och med samma flighter.

Skönheten och Odjuren. Välj själv.

Du kan välja på Stina, Mr Ego och Elin.

Nu inväntar vi bara erbjudanden från glasögontillverkare 

att medverka i glasögonannonser.

Efter nästan två timmars väntan äntligen dags att borda nästa flight, den till Pula.

Jag hatar nästan att flyga. Så onödigt trångt även i nästan nya plan. Skamligt.

Så här fick jag sitta i drygt en timme på sista flighten.

Inte bra för humöret. Eller ryggen.

Äntligen framme.

Stina, Elin och alla andra passagerare får sitt bagage. Utom familjen Demnert. Alla våra fyra väskor är borta. Kommer inte på bandet. Gone. Borta. Försvunna. Finns inte.

Jaha, bara att gilla läget och anmäla.

Visar sig att i Frankfurt kom dom inte med på vårt plan. De lastar dom istället på en flight till Zagreb och sedan därifrån med en annan flight till Pula.

Utan väskor tager vi en välkomstdrink på vårt fina hotell.

Vi får väskorna levererade till hotellet sex timmar senare. Rätt okey ändå.

Under tiden researchade vi lite. Kollade viken där simningen kommer att genomföras. Såg bra ut förutom att stranden inte är någon sandstrand utan en stenstrand. Kommer att göra ont att springa i vattnet,den saken är klar. Hoppas adrenalinpåslaget gör att smärtan inte kommer att kännas.

Kollade även transitionzonen. Verkar fint, även om dom inte byggt klart den helt än.

En mur och två människor från antiken fanns där också

På kvällen åt vi en härligt god, men en aning dyr middag på en restaurang med skaplig utsikt.

Sen var dagen helt enkelt slut och det var dags att brottas lite med kudden och ta ett snack med John Blund.

I morgon blir en händelsrik dag med en hel del att göra som förberedelser. Är rätt säker på att jag kommer att berätta om det i morgon.

Cha ba, hörs i morrn.

Race day -4

Oj oj oj. Stressigt, stressigt, stressigt. Mycket måste fixas i sista minuten. Inte minst på jobbet, men jag hann riva av det viktigaste.

I morgon bitti kl 06:20 lyfter vi mot äventyret i Pula.

Ifall jag kommer bort kan man se mitt 

namn och skicka mig till rätt land.

Gunsan fixar till racefrillan. 2 mm. Exakt.

Mitt i alltihop behövde jag en snabbare

kontorsstol. Så jag köpte en med kullagrade hjul 

vilket borgar för extremt snabba beslut på kontoret.

 Mest träningskläder, men även "normala" kläder måste

packas. Efter racet vankas semester, och då är träningskläder

förbjudna enligt hustruns regelverk för semester.

Å mängder av cykelprylar måste ju med. Sadel, pedaler

oljor, Garmin, sololja, lås, energigrejs och dyl.

Race day -5

Nu börjar nedräkningen, nu är vi (jag) inne i självaste race week. Låter mycket coolare på engelska än att skriva rejsvecka. Håll med om det.

I går på eftermiddagen brände det till lite i magen. Pula publicerade startlistan. Det är så kittlande häftigt så jag dånar bara jag läser den. Jag känner mig som en femårig Göran som väntar på jultomten.

Klicka på bilden och den blir större. Fast sånt vet du ju såklart

Min age-group är inte så stor, men jäklar vad coolt det känns att "tävla" mot gubbar från Slovenien, Tyskland, Frankrike, Italien och Österrike. And from Sweden, Mr GORAAAAN DEMNEEEEERT.

Ser nu att jag anmält att jag tävlar för Fredrikshof som klubb. Jösses, nu ökade pressen lite till, nu får jag ju inte göra bort mig.

Fan, jag får ståpäls bara jag tänker på tävlingen. Och blir såklart ännu nervösare. Tur att jag kan luta mig mot två Team Rynkebytjejer som jag cyklat med till Paris och som också kör den här tävlingen.

Stina cyklade jag med 2015 och Elin både 2015 och 2016. De kör i age-group 25-29. Rutinerade tjejer, båda två körde bl.a Kalmar Ironman förra året och har gjort en del rejält tuffa lopp nu i sommar. Elin sprang t.ex Ultravasan 9 mil häromveckan.

 Målgången sker i det här "colosseumet". Häftigt va?

Förutom att jag nu blivit ännu mer nervös har jag gjort två saker häromdagen.

1/ Anmält mig till säsongens sista tävling för mig, Hässelbyloppet. En mil ska springas.

2/ För att starta tävlingssäsongen 2017 passade jag på att anmäla mig till Tunnel Run 25 mars. Ett invigningslopp i nya Citytunneln innan de öppnar för trafik. 8 km ska det springas den gången.

Min hälsa känns idag mycket bättre än i går, tackar som frågar, och förhoppningsvis sämre än i morgon, om man säger så. Så jag är försiktigtvis positiv att jag är helt tävlingsklar om nån dag eller två. Eller tre.

Hursomhelst tänker jag bara vila resten av veckan men framåt fredag skaka liv i kroppen igen med lite testsim i havet, nån kortare lugn löptur och såklart en cykelrunda för att testa hyrcykeln.

Cha, hörs i morrn.