Konsumtion Is The Shit

Du kommer nog inte ihåg mitt förra inlägg. Kan jag ju knappast begära så trist som det var. Det där lite gnälliga inlägget, som jag avslutade ungefär så här:

Du ser, det här blev ju ett skittråkigt inlägg. Bara elände och klagan på min otillräcklighet. Men jag vet hur jag ska muntra upp mig. Konsumtion. Återkommer i ärendet.

Nu återkommer jag. Det är den tiden på året verkar det som. Konsumtionstiden. På Fejan kom det HÄR två år gamla inlägget upp idag.

Nämen lite rock´n´roll-attityd piggar ju alltid upp.

Funderade febrilt vad jag skulle kunna bli glad av och plötsligt kom jag på att jag nog inte belönade mig själv efter att ha cyklat till Paris i somras. Ungefär som träningsprogramet Zwift på datorn, när man uppnått vissa nivåer blir man virtuellt belönad med ny tröjfärg, bättre cykel, bättre hjul och lite sånt. Jag har nu fört över den tanken till min verklighet.

Efter cyklingen till Paris 2015 belönade jag mig själv med att köpa nya bättre hjul, det blev Fulcrum 3. Mycket nöjd.

Men som sagt, kommer inte ihåg om jag köpte mig något efters 2016 år cykling, så jag tog det säkra före det osäkra och tryckte hem en kul grej.

Alltså, det KAN ha varit så att belöningen redan är uttagen, men eftersom jag som sagt inte känner mig helt säker så gjorde jag det där härliga knapptrycket. 

Hustrun däremot, hon är 100 % säker på att belöningen redan är utkvitterad, men eftersom hon inte kan bevisa, eller ens visa, att så är fallet, vill jag hellre fria än fälla.

Tänk så mycket glädje ett enkelt tryck på en knapp kan ge

Så då föll valet efter noggranna undersökningar på en Stages wattmätare. Beräknas anlända till min hoj inom några dagar. Det blir kul. Inte för att jag blir en snabbare cyklist, sannolikt inte ens bättre, men eftersom jag är född i Jungfruns tecken, och såna vill ha ordning och reda, så blir det här ännu en kul information att analysera vad det lider.

I lördags hojade jag på riktigt. Tog min sedvanliga runda runt Edsviken som är en förbaskat bra träningsrunda. Inte många platta avsnitt, så man kan om man vill, köra skiten ur sig på lite drygt en timme.

Inga jättestora backar, men tillräckligt för att man

nästan döden dör på topparna om man tar i.

Nu körde jag med Postcykeln, den där tunga rackaren, dessutom bestyckad med dubb både fram och bak, och det känns i benen, det gör det.

Gammelhojen uppe på servicenivå. Rynkebyhojen

sitter på trainern. Men Postcykeln är alltid redo.

Efter cyklingen snörde jag på mig löpardojorna och gav mig ut och sprang lite. Visserligen bara 1,5 km, men den typen av träning är viktig inför vad som komma skall. Kommer att bli fler gånger av såna pass. Och längre såklart. Ingen lek att först simma 1900 meter, sen cykla 9 mil och sen direkt därpå springa 22 km, ett halvt marathon.

Ibland undrar jag om jag trots allt tagit mig vatten över huvudet. Eller om jag bara är knäpp. Men då kollar jag i spegeln bara och får det korrekta svaret.

Lite självboost är aldrig fel

Efter träning ska man få i sig proteiner och lite annat jox. Fick ett smakprov av den här proteinbaren, som jag inte sett förut. Syndigt god, så god så jag kommer nog inte att köpa några, då äter jag dom som godis.

Men kaffe dricker jag nog lite för mycket av är jag rädd. Måste begränsa mig lite där känner jag.

Ett av skälet till att minska ner är att effekten av de koffeinförstärkta energibomberna minskar ju mer man dricker kaffe i vardagen. Det kan faktiskt vara skillnaden mellan att klara ett lopp utan att totalbonka, vilket jag gjort några gånger och det är inte kul. Inte kul alls.

Helgen avslutades som brukligt är med ett träningspass med Team Rynkeby. Den här gången med ett skivstångspass. Jäddrans jobbigt men tyvärr hade jag en sån där dag då jag var rätt energilös och oengagerad. Så jag körde passet väldigt mesigt vilket gav mig ohyggligt dåligt samvete när jag kom hem. Men sånt får man tugga i sig lite då och då. Bara att bita ihop och gå all in på nästa pass istället.

Årets team, som jag har äran att vara träningsansvarig för, är helt sanslöst träningsvillig. Vi är 36 cyklister och vi brukar vara mellan 28-30 st på i stort sett vartenda gemensamma träningspass. De flesta kör dessutom egna pass också. Fantastiskt. Klart man blir inspirerad. Fast inte i går, kan man säga.

Vill bara poängtera att det inte är jag som håller i våra träningspass, i alla fall inte under innesäsongen, vi har proffsiga och utbildade ledare, både på spinningen och styrkepassen.

Surgubben dokumenterade istället för att köra biceps. Fegt va?

Så här orättvist och korkat har jag tränat de senase 30 dagarna. Det jag är sämst på har jag tränat minst. Så j---a korkat. För enkelhetens skull registrerar jag all cykelträning, alltså både spinning, trainer och riktig utecykling som just cykling. Precis som all form av löpning, intervaller, distans, löpband som just löpning.

Ifall du vill köra ett hårt och bra pass i välgörenhetens tecken kan du väl teckna upp dig på ett eller flera pass på något av Team Rynkeby Stockholms Spin of Hope-pass den 25:e mars. Eller ännu hellre, boka en "egen" cykel med jobbet och/eller dina cykelkompisar.

Vi kör hos SATS Gärdet, och hos SATS Stureplan. Så hjälp oss i Team Rynkeby Stockholm att hjälpa.

Dags att ta sig i kragen. Igen.

Fan. Har inte bloggat på två veckor. Inte bra. Har bara inte hittat den där inspirationen som behövs.

Nu skriver jag inte för dig, utan för mig själv. Min blogg är en slags modern dagbok. Visserligen offentlig, men många gillar att ta del av den del av mitt liv som jag offentliggör. Det är kul.

Det händer mycket i och kring mitt liv just nu. Stundtals lite jobbiga grejer, stundtals kul grejer.

På nätterna kommer ibland mörka tankar om de jobbiga grejerna, men när dagen randas och ljuset lyser upp brukar de inte kännas jättejobbiga längre.

De jobbiga grejerna försöker jag kvitta mot dom kuliga grejerna. Det går ungefär jämnt upp. Så jag ska väl inte klaga, det kunde ju vara värre.

På sätt och vis har det varit rätt jobbigt att ha uppnått pensionsålder. Mentalt alltså. Betydligt jobbigare än jag trodde. Vet inte varför, men på något sätt känns det som slutet kommer allt närmre. Dessutom är det ju rent logiskt så.

Visserligen jobbar jag som vanligt fulltid, men själva tanken att vara så gammal är stundtals rätt tung. Särskilt som jag de sista 3-4 åren hittat glädjen i idrotten. Till råga på allt sker idrottandet till 99 % tillsammans med betydligt yngre människor, vilket är helt fantastiskt kul och  oerhört inspirerande, men också stundtals en smula tungt, eftersom jag nästan alltid har det jobbigast. Känns det som i alla fall.

Att veta att hur mycket jag än kämpar kan jag inte nå de där resultaten som jag helst vill nå, det inte kul det heller.

Egentligen skit samma, huvudsaken är att ha kul ända in i kaklet. Så brukar jag tänka när de negativa tankarna tar över. Men lik förbannat märks det att kroppen blivit äldre.

Jag är ibland stel och orörlig, på mornarna får jag ibland kämpa för att ens kunna sätta på mig strumporna, min rygg nästan dödar mig ibland, jag har fått problem med nacken och det är både det ena och det andra. Tur att det finns naprapater. Efter ett besök där känns kroppen sådär härligt mjuk och fin, men efter några dagar kommer stelheten igen.

Yoga, säger du säkert. Visst, absolut, säger jag. Men jag hinner banne mig inte såna pass också.

Om min simning
Eländes elände. Har ju gått rätt hyfsat ett tag, men nu har jag inte simmat på över en vecka. Eftersom simning bara är begränsat kul är det ganska lätt att hitta ursäkter för att slippa åka till simhallen. Min träningskompis Jonas, svärsonen, har varit bortrest så vi har inte kunnat träna tillsammans. Lättare när man har en träningskompis att faktiskt komma iväg på träningar.

Men okey, jag ska skärpa till mig här, om jag ska kunna bli en äkta triathlet vad det lider.

Om min löpning
Se ovan. Ungefär så. Fast här är det svårare att hitta låta-bli-ursäkter. Det är ju bara att trä på sig rätt uniform och rätt dojor och öppna dörren och ge sig ut på en runda.

Så har det varit några gånger, men jag tar den lätta vägen. Det är inte bra. Den lätta vägen är lite halvdistans i jättelugnt tempo. Intervaller känns ju så ohyggligt jobbiga så dom tar jag i morgon. Tjenare. Nä, det blev det ett lugnt halvdistanspass istället.

Men okey, jag ska skärpa till mig här också, om jag ska kunna bli en äkta triathlet vad det lider.

Om min styrketräning
Den funkar. Ganska lätt att glida ner till vårt lokala gym några kvarter bort i området. Bra Göran, bra.

Om min cykling
Här snackar vi andra grejer. Det är kul, här får jag göra tvärtom, kämpa för att låta bli att glida ner i källaren för att ta ett pass på trainern.

Men det där med Zwift va. Börjar bli besviken. Igår skulle jag vara med i ett race för andra gången. Anmälde mig, började värma en kvart innan, tryckte på joinknappen när den dök upp, men blev inte förpassad till startfållan förrän exakt i startögonblicket när alla brakade iväg. Hade fullt sjå för att inte bli avhängd redan i starten.

Mr Ego kör i rött och svart. Snyggt.

Körde på i kanske 10 minuter i gruppen, men plötsligt försvann alla och jag hojade helt ensam. Plötsligt hamnade jag i någon slags bergsklättring från helvetet. Helt solo. Mötte inte ens någon. Blev ju skitjobbigt. Men förmodligen bra träning.

Förresten är det också en sån där tung grej att tänka på. Mitt FTP alltså. 2w/kg är väl inget att komma med, eller hur? Vafan, jag borde väl kunna trycka ut 2,5 i ett FTP-test alla fall. Men det går fan i mig inte.

Klart det är lite knäckande att läsa Fejaninlägg där det skrivs om 3-4-5 w/kg, och då är det inte ens proffs som har de värdena. Sa ju det, det är skit att bli pensionär och veta att det är i princip omöjligt att jobba upp till den styrkan. Eller är det inte det? Jag kör på och testar helt enkelt. Dags för lite positiv thinking. Jag kör på och gör ett nytt test i mars nångång.

Du ser, det här blev ju ett skittråkigt inlägg. Bara elände och klagan på min otillräcklighet. Men jag vet hur jag ska muntra upp mig. Konsumtion. Återkommer i ärendet.

PS. I min lilla bubbla krävs det minst en halv ironman, eller motsvarande, för att kalla sig triahtlet. Två genomförda Stockholm Triathlon på sprintdistans, som jag gjort, räcker inte. Måste till längre sträckor för att få epitetet triathet. Tycker jag.

Jag är hög nu. Hög som ett hus.

Tror jag har knarkat ner mig. Jag knarkar endorfiner. Har just kommit hem från ett 90 minuters spinningpass med Team Rynkeby. Så nu är  jag nästan övertänd av endorfiner. En skön känsla faktiskt.

Häromkvällen var jag ute och och knarkade igen. Körde intervallöpningar. De springer jag på en kombinerad cykel- och gångväg.

Jag möter en cyklist som plötsligt stannar vid mig och säger "-tjenare Göran, va coolt att du är ute och springer igen".

Visade sig vara en kille som heter Jonas och som hejade på mig för några månader sedan ungefär på samma ställe, men då cyklade han bara vidare.

Jag skrev lite om det mötet på bloggen, bl.a att jag inte hade en aning vem det var. Några dagar senare får jag ett PM från den här killen som skrev att han läser min blogg och tycker det är kul att följa min bravader.

I går skulle jag enligt mitt träningschema köra ett simpass på kvällen. Jag ställde in det passet och körde en halvtimme på trainern istället. Men som kompensation så körde jag simpasset idag på lunchen istället. Man får inte fuska med träningsschemat, hur skulle det se ut?

Hursomhelst, i bassängen hamnade jag på samma bana som en kille som såg rätt så vältränad ut. Han simmade bara bröstsim. Efter varje längd ställde han sig vid kanten och pustade ut rejält.

När jag hade crawlat och ställde mig bredvid med betydligt mindre pust och stånk sa han:

-"Det är ju fan vad man tappar när man blir äldre, Jag fyllde 40 i höstas och jag orkar fan i mig ingenting längre."

"-Näe", sa jag lite lagom ödmjukt, "-man tappar ju rätt mycket med stigande ålder, det gäller att ligga i hela tiden, jag fyllde 65 i höstas", sa jag och kastade mig iväg för ytterligare en längd crawl.

"- åh, det var som fan" hörde jag den till synes vältränade killen svara innan jag dök ner under vattenytan. Jag tog det som en komplimang.

Men det där med crawl, de är ju lite knepigt, det är ju det. Nu fixar jag 25:or hur lätt som helst, men att vända runt direkt för en ny längd är sketasvårt. Måste vara en mental spärr.

NÄR, säger NÄR ska det släppa helt så jag också kan vända runt för att simma längd efter längd som alla andra verkar kunna? Det verkar ju helkul att kunna det.

Men jag ska inte klaga, det var ju inte jättelänge sedan jag knappt klarade en 25:a, så det går ju uppenbarligen framåt.

Måste träna, träna, träna. Träna simning mer. Mitt svåra är att simma lika på båda sidor, har betydligt svårare att andas på min högra sida. Alla har visserligen en bra och en dålig sida har jag hört, men min dåliga sida är FÖR dålig, så är det bara.

Borde lägga om min träning en smula, så här ser träningsfördelningen ut den senaste månaden. Man ser ju direkt vad jag tycker är roligast att träna. Under benämningen cykel ryms både utecykling, spinning och trainer.

Styrkepassen kan ju såklart minskas till förmån för simning eller löpning, men styrkepassen går främst ut på core- och benträning även om också överkroppen får en del.

Men det blir en senare fråga, i kväll blev det som sagt spinning. Ruggiga grejer. Vidrigt jobbiga och tunga intervaller.

Men nu kommer det skumma. När jag börjad köra med Rynkeby hösten 2014 hade jag aldrig suttit på en spinningcykel tidigare. Tyckte träningsformen kändes fånig och tråkig.

Numera har jag blivit så pass skadad att jag tycker det är en riktigt kul träningsform. Tänk så det kan gå.

Så här har jag tränat den senaste månaden:

Jag är tjock, fet och ful. Och kränkt.

Hej. Länge sen vi hördes. Jag har inte gått under jorden, har bara saknat inspiration för att skriva. Eller rättare sagt, jag har plitat lite på årets kommande kioskvältare, Mr Egos memoarer 2016.

Kommer inom kort på just den här bloggen.

Helgerna har inte farit fram vänligt mot mig. Rent trevlighets- och mysighetsmässigt har det varit hur bra som helst. Lite för bra kanske. Känner mig uppblåst. Tjock. Ful. Otymplig.

Min kära hustru var tvungen, med mitt godkännande, att gömma godiset jag fick i present före jul. Hon har bara nu på slutet portionerat ut det i små mängder lämpliga dagar, typ lördagskvällar.

Får ångest när jag ser de där lite yngre skitsnygga gubbarna i Dressmanreklamen. Smala och vältränade med perfekt designade kroppar och med kläder om sitter som formgjutna. Sexpack på magar och perfekta leendet.

Min mage har växt under helgerna. Siffrorna på vågen smäller tresiffrigt rätt in i mina skrämda ögon.

Tror jag börjar förstå varför det är så vanligt att tjejer/kvinnor blir störda av all reklam med perfekt skulpterade tjejer i all reklam.

Nu tror du kanske att jag inte tränat utan bara latat mig? Icke. Sedan dagen före julafton har jag genomfört 15 träningspass. Inte ens det är jag nöjd med. Av de 15 passen är det bara ett enda löppass. Några styrkepass och några simpass har det blivit, men de allra flesta passen är på trainern.

Skandal är rätt ord. Dålig diciplin några andra. Med tanke på att jag ska försöka mig på en halv ironman i slutet av augusti borde jag fokusera på det som jag är sämst på, simning och löpning. Men cykling är roligast. Och enklast att träna, så då har väl den lata Mr Ego tagit överhanden.

Så från den här veckan gäller nya regler. Det måste bli mer simning och löpning och mindre cykling. Punkt. Känner mig trots allt en smula nöjd med cykelträningen. minsann tror jag mitt FTP-värde watt/kg höjds några snäpp. Inte mycket, men ändå åt rätt håll. Kul när träning ger mätbar effekt, vilket sporrar ännu mer.

Till råga på allt elände känner jag mig även kränkt. Jag är inte vuxen längre. Jag har reducerats till "rabatterad".

I veckan har SL tagit bort benämningen "reducerat pris" och gjort om hela prissättningsbenämningen på färdbiljetter.

Nu kan man välja på "vuxen" eller "rabatterat". Hur tänkte SL här? Som pensionär är man alltså inte vuxen?

Det var bättre förr. Igår var t.ex mycket bättre än idag. Men skam den som ger sig. Jag satsar på att morgondagen kommer att bli bättre än idag.

Öppet brev till Tomten

Dags för mitt årliga brev till dig Tomten. Har ju blivit en slags tradition.

Men hörru, jag är nog lite besviken på dig trots allt. Trodde du förra året skulle komma med betydligt fler klappar till mig än vad du faktiskt gjorde. Jag blev besviken, inget att hymla om.

Hade ju önskat mig massor av kul saker, mest till min cykling, men det blev i stort sett ingenting av det såvitt jag kommer ihåg.

Kanske möjligen, om jag sätter mig in i hur du tänker, vilket inte är helt lätt, så kanske du väntar till 2017 istället med de där stora häftiga grejerna. Typ en ball och cool cykel, då har jag kanske cyklat färdigt med Team Rynkeby.

Fast å andra sidan, fan vet hur längre jag tycker Rynkebyprojektet är kul, det kanske blir en sväng till Paris även 2018, vem vet? Jag har ju i alla fall lämnat plats för det årtalet vid min nya tatuering.

Men vad önskar jag mig i år då? Nja, vet inte, har inget speciellt som jag behöver som jag inte kan köpa själv faktiskt.

Jo för tusan, en wattmätare till hojen. Är ju hur kul som helst att hålla koll på watten när jag tränar på trainern. Säker lika kul i verklighet också. Så en wattmätare, ja tack. Jag har varit skitsnäll hela året. Typ snäll i alla fall.

Sen är jag lite osäker på om du kan leverara grejer som inte är fysiska saker. Tänker på det här med simningen. Nu har jag ju trots allt kommit en bit på väg, klarar nu 50 meter crawl utan att drunkna, så då tänker jag att jag kanske trots allt kan lära mig simma jättelångt med crawl.

Helst vill jag kunna crawla exakt 1900 meter, men om du ändå kan fixa det, så vore det bra om du la till några hundratal meter ifall jag simmar lite krokigt eller om vågor och strömmar ställer till det. Jag har ju berättat för dig om debaclet i Pula i september. Det var ingen kul grej som jag inte vill råka ut för en gång till.

Behöver faktiskt en ny flytdräkt när jag tänker efter. Den jag har är ju mer anpassad för bröstsim och kan du fixa det jag just önskade behöver jag en crawldräkt. Kan ju inte ha samma, det fattar ju var och en. N+1 gäller inte bara cyklar, utan allt kul.

Jag tror jag vänder tillbaka till det där med cykel. Känns som du är lite på där, som man säger. Hur går det förresten med dina funderingar att slakta renarna och istället låta ett gäng Nissar med cyklar dra din släde? Jag tror det är en superbra idé. Lägger du ut det på Facebook kommer du att få jättemånga likes. Den unga generationen tycker det jätteviktigt med miljöfrågor och att alla bryr sig om den. Med all rätt, så där kan du gå i bräschen, Tomten.

Tillbaka till mig då. En Specialized Roubaix av något slag har skapat ett slags vill-ha-känsla hos mig. Den kommer naturligtvis inte att göra mig till en bättre cyklist med mer watt i benen, but what the hell, känslan Tomten, känslan, det är känslan som räknas.

Nä du Tomten, nu orkar jag inte skriva mer. Har just fått en fin julklapp från en Guldsponsor till Team Rynkeby Stockholm. Måste ägna mig lite åt den nu.

Berätta inte det för mina teamisar, då kanske de vill smaka. Det får dom inte, för jag tror klappen är till själva StockholmsBuss som låter BussExperten laga de fel som då och då blir på våra bussar.

Tjenixen då Tomten, ses i morrn.

PS.
Som vanligt har du en häftig rabatt på busshyran när du, Tomtemor och Nissarna åker på SPA-semester när julen är över.

Allt är så jävla jobbigt

Jag är frustrerad. Våldsamt frustrerad. Maxfrustrerad. Lägg till lite depp på det så närmar vi oss min mentala känsla.

Min frustrationsmätare har nu slagit i taket.

Jag tränar spinning.

Jag kör på min egen trainer.

Jag styrketränar på gymmet.

Jag springer.

Jag simmar.

Jag till och med spelar tennis.

Jag gör tamigfan allt. Till och med dammsuger hemma när hustrun ber om det.

MEN DET HÄNDER INGET I KROPPEN!!!

Känner mig ändå som en soffpotatis och blir skittrött när jag tränar. Oh yes, jag har mina vilodagar, minst en dag i veckan utan träning.

På min trainer, kör Zwift såklart, ser jag ju wattvärdet när jag trampar, men jag når ju inte den nivån jag borde nå. Orkar liksom inte hela vägen, bara kortare sekvenser.

Jo, jag vet, jag är en pensionärsjävel som tror jag är lika stark som 40-åringarna. Det är jag ju inte, kommer heller aldrig att bli, därtill började jag nog träna alldeles för sent i livet.

Men ändå.

JAG VILL BLI EN STARK CYKLIST!!!!! Eller i alla fall kunna utveckla typ 225 watt när jag normalcyklar och ännu mer i backarna.

JAG VILL BLI EN STARK LÖPARE!!!! Eller i varje fall klara en halvmara utan att dö.

JAG VILL BLI EN STARK SIMMARE!!! Eller i alla fall kunna crawla 1900 meter.

JAG VILL SPRINGA GENOM MÅLBÅGEN I HALV IRONMAN-RACET  I ZELL-AM-SEE 27/8.

Undrar om det är i ett sånt här läge som vissa på elitnivå tar till läppglans, piller och diverse trolldrycker för att att bli bättre? Man blir helt enkelt frustrerad att inte räcka till trots att man kämpar som bara fan.

Jag ska tamigsjuttsingen testa en laglig variant. Smarrigt dessutom. Och ikväll ska jag simma. Det blir kul.

Göran The Cykelmeck

Nu ska jag berätta om en grej som jag var på för flera veckor sedan. En cykelmeckarkurs arrangerad och ordnad av Fredrikshofs CK. Mäster Anders, Anders Johansson, höll som vanligt i kursen.

Det är tredje året jag deltar. Har väl svårt att fatta kanske. Men det är ju så kul. Man lär sig alltid något nytt och man pratar med likasinnade. Dessutom är det ju egna cykeln som man gör en helgenomgång på. Absolut skitkul. Och lärorikt.

Knepiga grejer att skruva rätt

Om Hofvet lägger ut fler tillfällen ska du absolut hänga på.

Till den här kursen hade dock bara fyra stycken anmält sitt intresse, men då fick vi å andra sidan ännu mer uppmärksamhet från Mäster Anders.

Först hade vi teoretiska diskussioner.

Sen började vi mecka med våra egna cyklar.

Lasse. Har jag cyklat ihop med några gånger, bl.a runt Mälaren.

 Kommer inte ihåg namnet, men han meckade med liv och lust.

 Mitt minne är inte bra, har glömt namnet på han till vänster,

till höger kursledare Anders.

Trot om du vill, men jag fick ihop hela cykeln igen

utan att det låg kvar nån mockagrunk på golvet.

Vi konstaterade att vevlagret var slut. Men tyvärr

fanns inga verktyg att ta bort det. Blir hemmafix istället.

Så lite kultur
Jag har också hunnit med att köra lite kulturevenemang också. Cirkus Cirkör tillhör mina absoluta favoriter. Den senaste föreställningen, Limits, fick av mig högsta betyg. Superbra. Fantastisk.

Och lite hemmaträning på det
Har också hunnit med några pass på trainern och med Zwift som arena. Har dock inte deltagit i något regelrätt lopp, därtill har startiderna aldrig passat. Men jag har kört själv. Nästan lika kul det också.

Min egen håla. Den inramade Rynkebytröjan från 2016

på hedersplats med lagbild under. Brandsläckaren redo ifall 

jag blir överhettad.

Tog direkt hjul på en holländare, sen körde jag förbi honom.

Man får bita i när backarna kommer. Här är en 8-procentare.

Lite konstigt. När jag kör hemma på trainern så känns det i hela kroppen efteråt, alltså även i överkroppen.Den känslan har jag aldrig när vi kör våra spinningpass med Rynkeby trots att de är ohyggligt mycket jobbigare. Undrar varför det är så.

Ja, det var lite vad som hänt Petit Moa under senaste tiden som jag inte berättat om. Vet inte om du läste mitt inlägg om min taturering. Kul med alla bilder som folk la upp på sina cykelrelaterade taggningar.

Jag är så nöjd med min tatuering, så jag visar den en gång till.

Har du lust att hjälpa mig att hjälpa?

Som du vet så är jag med i Team Rynkeby Stockholm. Huvudsyftet är att samla in pengar till Barncancerfonden.

Vår belöning är att vi som slutkläm på projektåret cyklar till Paris. Alla kan vara med och söka till Rynkeby. I mitt Stockholmsteam finns allt från rena cykelnybörjare till en erfaren f.d elitcyklist.

Det här är ett sånt fantastiskt projekt så jag är med för tredje året i rad. HÄR kan du läsa lite mer om projektet.

Har du ett företag, eller jobbar du på ett företag som känner att det är viktigt att alla hjälper till att utrota barncancer, så är du välkommen att bli någon form av sponsor.

För blott 25000:- blir du Guldsponsor och får företagsloggan på alla våra kläder och på lite andra ställen.

Vill du som privatperson hjälpa till kan du swisha ditt bidrag.

HÄR kan du se en film om vår cykling 2016.  Se den, den är sevärd.

Vill du också var med på en sån här gruppbild och känna dig helt euforisk av lycka efter att ha cyklat 135 mil från Sverige och in i centrala Paris på avstängda gator?

Enkelt, HÄR fyller du i din ansökan att få vara en del i ett team 2018.

Guuud vad jag är taggad nu

Pyspunkan lagad. Nu är jag taggad till tusen. Så här ligger det till.

När jag fyllde 60 bestämde jag att det var dags att sätta en tatuering på kroppen. Funderade och funderade på vilken typ av taggning jag skulle ha. Ville ha något som betyder något och inte bara en figur vilken som.

Åren gick och det blev ingenting. Men så cyklade jag som bekant till Paris med Team Rynkeby 2015 och då fattade jag ännu en gång beslut att nu j-ar är det dags.

Men icke. Åren gick och jag cyklade till Paris även 2016. Ingenting hände nu heller.

Så plötsligt för några veckor sedan tog jag det slutgiltiga beslutet. Dags att sätta en tatuering. Det fick bli en symbol för min cykling till Paris. Det är upplevelser som verkligen betytt mycket för mig på flera olika plan. Inte underligt att jag nu ska göra det för tredje gången.

Valet föll på Evil Eye Tattoo på Södermalm som fick förtroendet att tagga mig. Tänka sig, det tog fem år från första beslut till genomförande och under tiden hann jag dessutom bli pensionär. Visserligen ännu i full produktion, men ändå.

Killen som ritade bilden efter mina tankar och funderingar är Mange och det var också han som höll i maskinen idag.

När han höll på som bäst kom en av hans kollegor in och tittade. "-Jaha, har du cyklat till Paris?", frågade han utan att veta bakgrunden till bilden. Så uppenbarligen funkar bilden som tänkt.

Så fick jag berätta historien om Team Rynkeby. Han blev imponerad och önskade mig fortsatt lycka till och han sa även att han tycker såna som vi verkligen är värda all respekt. Inte så mycket för cyklingen utan för det vi gör för cancersjuka barn.

Hursomhelst, så här blev det. Som du ser finns plats även för 2017 när det målet är nått.

Känner mig jättenöjd med tatueringen. Exakt som jag hade föreställt mig.

Dessvärre fick jag inte träna i kväll, så jag missade vårt spinningpass Giro4, fas 2. Den med skitjobbiga intervaller.

Trist, för jag har verkligen sett fram mot att börja köra hårt igen efter min lilla förkylning.

Det skulle inte vara bra att få massa svett och duschvatten första dagen. För hela huden är ju liksom sönderstucken och lite känslig innan det läker ihop igen.

Jag har pyspunka

Har inte skrivit något blogginlägg på jättelänge. Jag har nämligen drabbats av pyspunka. En mental skrivpyspunka. Inte nog med det. En s.k. mancold har så att säga tagit ur mig ur produktion. Förhoppningsvis tillfälligt.

Glass, Alvedon, hostmedicin, läsa cykelforum och bläddra i gamla cykeltidningar kommer att göra susen. Operation sannolikt onödig.

Ett av de roligare inslagen har varit att läsa forumet Vi som älskar landsvägscykling. En skakande läsning om det viktiga att hålla isär MTB-cykling och landsvägscykling på det just nämnda forumet. Ett oerhört stort engagemang i en helt igenom ickefråga. Men underhållande läsning, det har det varit.

Det är så fantastiskt att några som kämpar sig runt Vättern på 7-8-9 timmar inte ens orkar rulla pekfingret några mikromillimetrar för att scrolla förbi ointressanta (MTB)-inlägg utan istället på gränsen till trollar inlägg om det fasansfulla att några skriver inlägg om MTB i ett cykelforum som ändå till 99,9 % handlar om just landsvägscykling.

Fascinerande hur trångsynta en del människor är. Jag som hade känslan att cyklister, oavsett vad de sitter på för typ av cykel, var fria i tankar och handling och med ett öppet sinne. Men så är det uppenbarligen inte. Inte så underligt med alla oroshärdar i världen när människor ryker ihop för småsaker.

Men någon måste ändå sätta regler och nu är  det gjort i den gruppen och då är det bara att förhålla sig till det.

Det här är en bild jag hittade på nätet och som väl får symbolisera slutklämmen av diskussionen som dessutom verkar ha fått några att i rent vredemod lämna facebookgruppen.

Min mentala pyspunka och min förkylning är dock ingenting i jämförelse. Det värsta har jag inte ens nämnt än. Jag gör det nu.

Ett lager på min cykel har gett upp. Min LANDSVÄGSCYKEL är bäst att nämna. Har ingen MTB, kanske därför diskussionen på nätet varit underhållande. Borde kanske skaffa en sån, verkar kul.

Påbörjade projektet att byta, men hann inte klart innan jag blev däckad. Förresten ska jag nog berätta framöver hur jag kom fram till att lagret var slut.

Nåja, det har såklart hänt en del kul i mitt liv under de senaste veckorna men jag har liksom inte orkat få ner det i bloggen.

Du som är man vet ju att en förkylning är en balansakt på slak lina, man vet helt enkelt inte om man kommer att överleva eller inte.

Men nu ser jag ljuset i tunneln. Jag är nu säker på att jag kommer att klara det här.

Återkommer när pyspunkan är lagad helt. Å andra sidan har jag ju nu skrivit ett rätt långt stycke, så kanske jag är botad nu. Vi får se hur dagen fortlöper helt enkelt. Under tiden tar jag fram ännu en glass ur frysen, klämmer i mig ännu en dos Alvedon och toppar det med en sipp hostmedicin.

Jag och My Fair Lady, JAG TROR JAG KAN DET!!!

Nu kanske du tror att rubriken syftar till mig och min hustru? Fel fel fel. Den syftar till musikalen där någon som ska lära sig prata hyfsat men inte kan det. Så plötsligt kan hon det och Jarl Kulle, tror jag, utbrister i en sång och sjunger JAG TROR HON KAN DET!!

Jag har tidigare utnämnt mig till den enda nu levande mannen i hela Svealand som inte kan lära sig crawla.

Men nu ändrar jag mig. Jag sjunger nu JAG TROR JAG KAN DET, JAG TROR JAG KAN DET!!!

Häromdagen kom genombrottet. Tror jag. Jag säger tack till mina nya simbrallor.

Äsch, jag tar det från början.

Som numera vanligt körde jag och svärson Jonas ett simpass i Tibblebadet. Jonas hade av sin fru, tillika min dotter tillika min medarbetare tillika ibland min sim-PT fått ett teknikprogram som vi följde till punkt och pricka.

Start med insimning/uppvärmning 2x25 meter. Redan där satt den. Körde just 2x25 meter crawl. Har aldrig hänt att jag klarat ens en sån uppvärmning.

Sen tröskade vi igenom teknikövningarna som de duktiga elever vi är. Gick kalasbra. Bl.a körde vi 8x25 meter med start 60. Mumbojumbo för dig som inget vet va?

Det betyder att man startar en 25:a var 60:e sekund. Mina 25:or låg på 31-35 sekunder, så jag fick en vila på ca 25 sekunder innan det var dags att köra igen.

Egentligen stog det start 45 i programmet, men eftersom jag var säker på att inte klara så många 25:or överhuvudtaget valde jag start 60 istället. Så fixade jag alla vändor. Dessutom utan större problem.

Och andningen satt som en smäck. Fattar du lyckan?

När vi var klara med teknikdelen var det "hopp och lek", dvs vi fick simma hur vi ville. Då valde vi att testa 50-meterslängder eftersom bassängen i Tibble är en stor 50-metersbassäng.

Nu ville jag leka lite så jag satte på mig simfenorna på fossingarna. Då går det ännu fortare att simma vilket ju är kul såklart.

50 meter var plötsligt inget stort problem. Sen bestämde jag mig för att köra en 50:a med fenorna men utan att sprattla med benen utan bara låta dom hänga med liksom. Gick ju kalasbra.

Av bara farten körde jag ytterligare två 50:or på samma sätt. Visserligen med vila mellan, men ändå.

JAG TROR JAG KAN DET! JAG TROR JAG KAN DET!

Totalt simmade vi 850 meter under passet. Inte illa. Och kul som attan var det.

Min ovan nämnda dotter tycker flytbyxor är fusk. Jag ser det som ett hjälpmedel som hjälper en hopplöst talanglös gubbe att lära sig simma crawl. Dessutom gjorde brallorna att jag plötsligt tycker simning är riktigt kul. Och det väl ändå huvudsaken. Dessutom kommer jag sannolikt aldrig att simma crawl annat än vid tillfällen då jag har flytdräkt av något slag på mig.

Dessutom tvingade hon mig att publicera resultatet av november månads tävling "Flest träningstimmar i familjen". Ja ja, den kommer här. Lovade att publicera den, annars blir det dålig stämning på jobbet.

Jag tog det lite easy den här månaden, 30 olika pass men hela åtta vilodagar. Klart man blir frånåkt då.

Eftersom jag nu tror att jag äntligen kommit en bit på väg i crawlandets ädla konst, måste jag iväg på lunchen och testa i simhallen om jag bara drömt eller om det verkligen hänt.