Jag på triläger. Dag 3. Jag fick för evigt en plats i historieboken.

Så här kommer det att stå, eller i varje fall borde stå, i Team Snabbares historiebok:

Onsdag 3/5 2017. Göran Demnert tog en smula överraskande bergströjan på sträckan Santa Maria -> Valdemossa. Han vann tröjan helt ohotad med en marginal på flera minuter.

När snabbgruppen fick en punktering gjorde Göran ett ryck, och avståndet som han då skapade, och sedan bara drygade ut, blev till slut en för svår uppgift för snabbgruppen att hämta in.

Den här bilden passar bra att ha vid ovanstående text

i historieboken. Bara ett förslag alltså.

Men vi tar dagen från början så klart. Ville bara nämna detta viktiga allra först.

Kl 08:15 avfärd med buss till Santa Maria för att slippa en halvtrist och tidsödande transfercykling.

Spansk buss med tillhörande släp.

Jäddrans tur att resan inte var jättelång. Som jag är.

Vi delade redan från början upp oss i två grupper, en snabbgrupp som skulle, förutom Piggen, även köra Sa Calobra. Den andra gruppen skulle inte köra Sa Calobra. Den gruppen valde jag. Mina benmuskler räcker inte till två monsterbackar på en och samma dag.

Snabbisarna pep iväg först och vi andra efter. Efter någon mil körde min grupp om snabbisarna pga att någon av dom fick en punka. Sen fick jag höra att de till råga på allt fick ytterligare en punka.

När vi kom till början av stigningen till Valldemossa fick jag feeling. Frågade vår ledare Johan om det var okey att gå in i min bubbla och bara mata på i min takt. Så då gjorde jag det och ingen annan hakade på. Kändes konstigt, sånt är jag inte van vid.

Tiden gick och jag  bara väntade på att snabbisarna skulle dundra förbi. Men dom kom ju aldrig. När jag närmade mig toppen blev det en tävling inne i skallen på mig. Jag hade bergströjan inom räckhåll. Måste härda ut. Lungorna pep och låren skrek om nåd och barmhärtighet.

En annan del av kroppen skrek "håll käften och trampa, tröjan är din om några minuter".

Jag kom upp, vände mig om men inte en enda Team Snabbare-cyklist inom synhåll. Tog flera minuter innan de första snabbisarna kom upp.

Nu hör det ju till saken att det var ingen tävling, det finns ingen bergströja. Det var en lek i min skalle för att härda ut. Men jag hade faktiskt rätt kul för mig själv.

Det är faktiskt en ganska tuff stigning upp till Valldemossa

Så kom vi då till slut till veckans första, och efterlängtade fikapaus. Det blev på torget i Soller.

Det här blir lite pinsamt. Jag och namn är ingen bra kombo.

Men här är från vänster Leif, Caroline (ledare), NN, NN, NN och Johan (ledare)

F´låt NN:ar, jag vet vad ni heter men kommer inte ihåg till 100 % just nu.

Skyller på trötthet och allmän förvirring.

Eller kan det vara Mona. Maria och Gunilla? Näe, något namn stämmer inte.

Efter fikat dags för dagens stora utmaning, Piggen. Mallorcas längsta stigning. Snitt runt 6%, närmare 10 där det är som värst har jag nu läst mig till. Glöm alla procenttal om ni läst dagens Fejaninlägg jag gjort.

Ingen cykel lyft över huvudet idag när Piggen blev besegrad.

Förra året hade jag dispens för det. men i år beviljades ingen. 

Så då blev det en sån här variant.

Dags för en superhärlig nerfart till cafét vid nerfarten till Sa Calobra. Där väntade vår egna Team Snabbare-depå med förfriskningar och godis.

Jag kom först ner dit i vår grupp. Av pur glädje fick all depåpersonal, dvs Marika och Åsa, en glädjekram av mig.

Marika verkar inte särskilt begeistrad i min kram.

Kanske luktade jag svett. Åsa gav ett lite gladare och positivare intryck.

Fast före och efter att bilden togs var Marika på sitt vanliga

glada och härligt positiva humör. Så det så.

Där satt vi en bra stund och vilade våra trötta ben innan hemfärden nerför berget började.

Väl tillbaka på hotellet satte vi oss i baren och njöt av vår prestation.

När man har Rynkebyuniform skall man inte visa sig samtidigt

med alkoholhaltiga drycker. Det är en bra policy.

Vätskan bakom den blurriga delen är ju bara sportdryck och inget annat.

Middag blev det även idag. Kunde inte låta bli att efterrättsfrossa lite.

Stort tack för min grupps fantastiska ledare Caroline och Johan.

De här två kommer jag ihåg namnen på.

Johan och Caroline.

Den här rutten körde vi.

Det lite lustiga här om dagens tur var att jag igår kände mig nervös och lite orolig att jag inte skulle orka. Fattar inte, När vi i Rynkeby cyklar till Paris käkar vi såna här dagar till frukost.  Då klämmer vi ca 10000 höjdmetrar på sju dagar och dessutom ligger på ca 20 mil om dagen, vissa dagar ännu längre. Och det bekymrar mig inte det minsta. Ibland fattar jag inte själv hur jag tänker och värderar saker.

Avslutningsvis vill jag bara ge lite cred till min hyrcykel. Den som jag inte blev kär i vid första ögonkastet. Men med en bikefit skulle vi nog kunna bli vänner, Tarmacen och jag. 

Väldigt pigg och alert vid igångdrag och komma-i-fatt-spurter och oerhört stabil i höga farter nerför bergen. Stor skillnad mot min egen hoj som känns lite wobblig vid farter från 50 och uppåt.

Ja ja, mer än så hände inte idag såvitt jag kan minnas. Men bergströjan, den glömmer jag inte i första taget. Måste vara min största idrottsliga framgång någonsin.

G´natt, hörs i morrn.

Jag på triläger. Dag 1.

Jag på triläger. Dag 2.

Jag på triläger. Dag 2. Simning, cykling och simning igen

Vaknade av väckarklockan 06:15. Inga sovmorgnar här inte.

Ingen frukost, kl 06:45 samling för en kort promenad till simhallen. Där blev det pang på rödbetan på en gång. Massor av teknikövningar under ledning av simcoachen Ulf Hausmann. En f.d elitsimmare på landslagsnivå.

Pigg och glad i arla morgonstund

Kommer ihåg förra årets läger på det första simpasset. Jag försöker kravla mig med stor möda 25 meter. Ulf står vid kanten och säger på sitt typiska sätt med korrande r, "-Görrran, kan du verrrrkligen simma?"

Well, jag hoppas jag svarade ärligt att nej, men jag försöker i alla fall. Gott nog, redan då gav han mig massor av tips och trix som jag faktiskt haft med mig hela året trots inblandning av ett helt sjok av simlärare som jag slitit ut och gett gråa hår.

Idag gick det betydligt bättre och han ställde inte samma fråga, utan sa att det såg rätt så bra ut. Så uppenbarligen har jag gjort min läxa. Eller bra och bra, det finns tiotusen saker som jag måste förbättra, men i år klarar jag i alla fall 25:or lätt som en plätt.

När vi var klara med det passet blev det full fart till frukostbuffén och kl 09:30 var det dags för nästa pass, cykling.


Två grupper, en snabbgrupp och grupp nästan lika snabb. Kul val.

Snillen spekulerar. Här går ledarna Jonas, Johan, Juan och Emma

igenom dagens tur. Inget fikastopp hanns med. 

Vill bara nämna det. Jag är helt oskyldig till det etikettsbrottet.

Vi tutade på i 6 mil. Inte märkvärdigt fort, men stundtals så gick det undan. På platten hänger gubben med, men så fort det börja tuffa till sig och det blir backar, ja då är Mr Ego rökt, grillad, stekt, friterad och blir frånåkt på mindre än 30 sekunder. Sketajobbigt, men bara att bita ihop och göra så gott man kan.

Inga märkvärdiga backar idag, snarare några fartgupp,

men de kan vara nog så jobbiga

Vid hemkomsten snabb lunch, ombyte och rask promenad till simhallen igen för ett nytt teknikpass.
Nya tips- och trix och nu skulle vi köra hundringar på olika sätt. Herrejösses, jag som redan började känna mig trött. Int fan orkade jag det inte, så det blev lite uppdelat på 4x25 eller 2x50. Funkade att göra så också.

Men ändå känns det som att jag tar myrsteg framåt. Känns superkul att känna att det går bättre och bättre med simningen.

Blev peppad av chefen och pappa Pål att hänga med på långsimningen i havet om några dagar. Jag sa att jag nog inte var riktigt där än, men Pål hävdade med bestämdhet att jag skulle vara med.

Skit samma om du bara klarar 100 meter, eller 400 meter, du kliver upp på stranden och tar en fika när du inte orkar mer, sa han. Värre än så är det inte, och vi simmar längs med en långgrund strand så det är inga problem att sluta när som helst.

Så vi får se, men visst kittlar det nu lite i äventyrstarmen efter lite pepp. Ibland är jag feg, men ibland är jag också dumdristig som ger mig på saker jag kanske inte klarar. Gränsdragningen är hårfin.

Men jag vet nog redan svaret. Om jag inte försöker kommer jag att ångra mig. Därmed inte sagt att jag gör det.

Efter simpasset två timmars paus. Va? Inget att göra? Vafalls?

Blev lite vila på rummet, och kl 17 var det dags för after raceyogan. Rätt skönt, det måste erkännas.

Yoga är för övrigt ingen lek, det är ju stundtals jättejobbigt ju. Man blir ju rent av svettig Men den sista avslappningen är hur skön som helst, älskar den och bara sjunka in i mig själv helt avslappnad.

Under den stunden idag for en märklig tanke genom skallen. Jag tänkte att om jag dör här och nu så dör jag lycklig. Är inte det en skum tanke?

Sen raskt iväg till middag. Där diskuterades bl.a viktiga saker som rätt enerigintag inför morgondagens jobbiga cykling. Då ska vi cykla över skithöga berg.

En smarrig Hawaipizza är aldrig fel

Hem till hotellet och plums ner i sängen.

Det var den dagen det. Mer än så hände inte. En kul och givande dag.

Hörs i morrn.

Jag på triläger. Dag 1

Jag på triläger. Dag 1. Formentor

Jahaja, ett år har gått sen sist jag var här. På Mallorca alltså. Tiden går fort när man har roligt.

Igår flög jag, dotter Sofia och svärson Jonas med sena kvällsplanet till Mallis för träningsläger i Team Snabbares regi.

 Alla kom inte med på bild. T.ex så kom bara Sofias näsa med.

Här lyckades fotografen bättre, och se så glad Sofia blev

Kom i säng först vid tvåtiden. Segt, sa Bill. Tröttsamt, sa Bull.

Men upp och hoppa till frullen kl 8, för kl 9 skulle vi hämta ut hyrcyklarna.

Bilden ljuger lite, cykeln färg är inte gul, den har någon

färg som jag inte kan benämningen på.

Förra året blev jag kär redan första dagen. I den cykeln som jag hyrde då. I år valde jag en Specialized Tarmac bestyckad med Ultegra.

Jag blev inte kär. Inte ens förtjust. Jag skulle nog benämna den som livlig. Smått bångstyrig rent av. Minsta lilla rörelse med händerna och den drar iväg åt valfritt håll. Dessutom domnade min vänstra hand redan efter 2 mil.

Hojen har dessutom 23-däck, på min Rynkebyhoj har jag lagt på 28:or. En himmelsvid skillnad i komfort vill jag påstå.

Strunt samma. Vi började dagen med en liten provtur på en halvtimme för att se att allting funkade på hojarna. Det gick fint.

Lunch och kl 12 drog vi iväg till Formentor. Jonas som ledare i snabbgruppen och jag som vanlig soldat i den lite mindre snabba gruppen. Fri fart uppför och återsamling efter ungerfär halva sträckan.

Jag är, och kommer aldrig att bli en s.k. bergsget. Min vana trogen kom jag sist upp, kort paus och så vidare uppåt till själva fyren Formentor.

Innan den här resan har jag varit lite skraj. Inte känt att formen är där jag tycker den borde vara efter all den hårda träning jag gjort under vintern.

Tror att jag idag fick en bekräftelse på att jag ligger rätt. Jämfört med förra året cyklade jag i år flera minuter snabbare över alla backar till fyren. I procent räknat, vilket ser coolare ut än minutsiffran, så förbättrade jag tiden med 20 %. Inte illa. Fan heller, det är ta mig fan sketabra, för att tala ren svenska.

Stolt och glad som en tupp, eller snarare kyckling,

vid slutet av vägen, fyren Formentor.

Men nu kommer det. Jag skäms lite, det gör jag. Men jag kan inte undanhålla fakta. Den ohyggliga sanningen måste komma i dagen.

Jag fikade inte. De flesta andra gjorde det, men inte jag, inte chefen Pål, och inte två till.

Det bara blev så, har ingen bra förklaring. Vi fyra valde att påbörja hemcyklingen ganska omgående.

 Här sitter dom. Dom som har cyklat, för det sägs ju att om man

inte fikat har man inte cyklat.

Äsch, idag hade vi dispens. Så det var är ju ingen fara på taket, mitt race finns på Strava så då har jag ju cyklat.

Men idag hade jag inte mer bråttom hem än att jag kunde stanna några gånger för att fota. Naturen är helt magisk och att bara blåsa nerför berget utan att fota, kändes inte okey.

Den där tunneln du ser framöver är lite läskig. Mitt i blir det nästan

kolsvart och man (jag) får lite svårt med balansen en stund. Rätt konstigt.

När alla så småningom var nere på platten föreslog Pål att vi skulle köra lagtempo några kilometer på hemvägen. Några valde att inte göra det utan ta det lite easy hem. Jag var i valet och kvalet. Alltså mina medcyklister är ju inga vanliga hobbycyklister, det är ju triathleter som genomför alla möjliga och omöjliga tävlingar, så snabba är dom ju.

Hursomhelst så hängde jag på. Kan ju alltid släppa om det skiter sig tänkte jag. Men det gjorde det inte. Det var hur häftigt som helst. Inte blev gubben frånåkt inte, trots att farten låg på minst 35 och stundtals lite till tror jag. Vi körde belgisk kedja hela tiden.

Hade inga som helst problem att hänga på, benen kändes som två kärnkraftverk i perfekt symbios. Rent av en poetisk känsla infann sig i kroppen.

Men nu körde vi så bara några kilometrar, hade ju aldrig orkat det tempo i flera mil.

När vi kom hem blev det trots allt en fika. Valde bort ölen till förmån för en kopp kaffe för att lindra fusket uppe vid Formentor. Tycker nog jag blev kvitt den skulden i och med detta.

Sen raskt upp på rummet för klädbyte. Nu dags för eftermiddagsyogan.

Yoga i skön miljö med chefen Marika som ledare.

Jo, det finns två chefer, Pål och Marika, det är gifta och

dessutom pappa och mamma till alla oss i gruppen.

Inte biologiskt ,hur skulle det se ut, utan mer känslomässigt

Alltså, jag är inget fan av yoga, har aldrig riktig fattat grejen, förutom att det är otroligt skönt för en stel gubbkropp. Så det är väl det som är grejen då, att mjuka upp kroppen och få till en bra rörlighet. Och då är det ju jättebra. Efteråt känns ju min kropp väldigt behaglig, det måsta jag ju erkänna.

Sen blev det middag och sen dags att avlägga rapport, dvs skriva den här bloggen.

Den här resan är så kul. Det finns tusen saker att välja mellan, problemet är inte vad man vill göra, problemet är att välja bort saker man vill göra men inte hinner göra, för de andra sakerna man också vill göra.

Svåra val att ta ställning till

Idag brände solen stenhårt utan att vara alltför varmt. Självklart glömde jag smörja in mig. Men en bra start på cykelbrännan blev det.

I morgon blir en tuff dag, men om den berättar jag i morgon.

Gnatt, hörs i morrn.

Så här glad har jag inte varit sen bröllopsnatten

Det här är helt overkligt. Jag, mannen som inte kunde lära sig crawla, har idag crawlat 500 meter i ett svep. Fattar du storheten i det? Jag har alltså crawlat 500 meter. Jag. Femhundra meter. Som aldrig orkat längre än 100 meter tidigare.

Så plötsligt händer det. Klart man blir glad. Och vilket perfekt genrep inför trilägret på Mallis nästa vecka.

Dessutom släppte tyngden lite från mina axlar beträffande min smärre ångest över simdelen i HIM-loppet i augusti.

Men det här måste såklart analyseras ner till mikronivå. Så här gick det till.

Idag hade två av mina simpisar frånvaro från simpasset. Elin har dragit till USA och Sofie vet jag inte varför hon inte kom.

Kvar var jag och Stina. Vi tuffade på, hon med sitt och jag med mitt. Körde några femtior och pustade tungt efter varje. Beklagade mig för Stina att det var så jobbigt med andningen.

Hon gav några tekniktips som jag körde några varv. Kändes bra men fortfarande lite tungt. Sen gick Stina iväg lite tidigare och jag var kvar för jag ville köra i alla fall 45 minuter.

Tänkte att jag i alla fall skulle avsluta med en hundring, skam vore det väl annars tänkte jag.

Så jag drog iväg med dolmen mellan benen. Jag vet, det låter ekivokt, men du som simmar vet vad det är. Efter fyra vändor kändes det kalasbra och jag tänkte, okey Göran, kör en längd till så slår du rekord.

Väl där tänkte jag, okey Göran, om du stannar här stannar du ju på fel sida, kör en längd till så har du kört 150 meter. Så då gjorde jag det. Kändes fortfarande skitbra, så jag tänkte, okey Göran, två längder till så har du simmat lika långt som Jonas (min svärson) mäktat med.

Okey, vid 200 meter tänkte jag, okey Göran, fyra sketna längder till så har du klämt 300 meter. Så då gjorde jag det.

Strax före 300 meter så tänkte jag på någon som kommenterade ett tidigare inlägg jag gjort på Fejan att om man fixar 400 meter så kan man simma hur långt och länge som helst.

Så då körde jag ytterligare fyra längder.

När jag närmade mig 400 meter tänkte jag, okey Göran, nu finns chansen att skriva historia, halvkilometern ligger inom räckhåll. Kändes oförskämt bra och andningen funkade till 100 % åt båda sidorna så jag tänkte att fyra längder till borde ju gå.

Så då simmade jag ytterligare fyra längder och jag hade uppnått det för mig overkliga, nästan ouppnåeliga 500 meter. Är rätt säker på att jag hade kunnat fortsätta en stund till för jag kände mig inte jättetrött, men 500 meter kändes så makalöst stort så jag nöjde mig med det när jag slog handflatan i väggen.

Jag blev så galet glad, så jag tror de som simmade bredvid undrade vilken tok som stog där vid kanten och skrattade. Det var ju bara jag. Som var ovanligt glad. Och lycklig.

Det närmar sig. Jag är i princip redo.

Idag sista cykelpasset innan årets häftiga resa till Mallis med Team Snabbare och TríWorld är nu genomförd. Ett sketajobbigt backpass med Team Rynkeby.

Nu är jag eventuellt redo för Mallis backar. I morgon blir det en behövlig vilodag, ett simpass på fredag och kanske ett mycket lätt löppass på lördag och på söndag flyg till Alcudia.

Men det känns lite läskigt. Vi snackar triathlonläger. Kan du fatta.

Fullt med superduktiga vältränade unga och medelålders triathleter. Och så jag. Vet inte om det finns någon mer gamling på lägret i år, förra året var jag med god marginal äldst.

Men jag klarade cyklingen hyfsat bra förra året, hoppas jag gör det även i år. Nytt för i år är att svärson Jonas är en av cykelledarna för den hastighetsgrupp som jag tänker cykla med. Och dotter tillika medarbetare Sofia är en av simledarna.

Hoppas Jonas inte tänker leka leken "köra ifrån svärfar" och att Sofia avhåller sig från leken "köra skiten ur farsan".

Sannolikt blir det väl en tur till Formentor, Piggen ska vi väl uppför också antar jag. Sen får vi se om jag törs ge mig på den klassiska Sa Calobra. Vore häftigt, men vettefan om jag törs.

Idag blev det lite konsumtion á la fomeln N+1. Men nu gällde det våtdräkt. Den jag köpte förra året var mer anpassad för bröstsim och den hade korta ärmar och korta ben.

Nu gick jag all in och köpte en heltäckande dräkt mer anpassad för crawl, men den funkar hyfsat även för bröstsim.

En Batman-look-a-like. Eller?

Nja, inte riktigt, magrutorna fattas ju.

Inte nog med det. I går blev det ett besök hos frissan Gun som skalade av håret som nu är anpassat till hårda fysiska aktiviteter i varm väderlek.

Det ska bli så sanslöst kul. Tänk dig, det blir morgonsimning i havet, yoga på stranden, härlig cykling. Det blir teknikträning i löpning och det blir teknikträning i simning i både bassäng och hav. Och med fantastiska ledare och instruktörer.

Det gör inte så mycket om jag inte hänger med alla andra superduktiga människor, jag får göra så gott jag kan. Det är ju i slutänden bara mig själv jag tävlar mot och tränar för.

Innan det är försent vill jag uppnå några idrottsliga drömmål. Göra saker som jag aldrig gjort förr och som känns näst intill omöjliga att nå, men ändå fullt genomförbara. Det är därför jag kastar mig in i såna här lite knasiga projekt. För att jag kan. Och vill. Jag vill springa under en målbåge i ett Ironman 70.3-race. Målet är att göra det i Zell-am-See den 27 augusti.

Min hjärna gör inte som min kropp vill

Det där med mental träning är ett intressant ämne. Jag skulle kunna ställa upp som visningsexemplar på någon kurs i det ämnet. Både som ett dåligt exempel och ett bra exempel. Man är väl flexibel.

Här inne sitter något som jag inte alltid gillar.

(Botox för män, funkar det? Är det dyrt?)

Idag, eller snarare i morse, som vanligt ett simpass med mina simpisar Elin, Stina och Sofie. Kändes lite tungt att simma idag, men det är som det är. Efter en hel hoper med 25:or och 50:or kändes det ändå rätt bra, även om dolmen hjälper till med flytläget på de flesta längderna.

Dolmen hjälper mig att koncentrera mig på armtagen, rotationen och andningen, vilket är högsta prio för mig inför HIM-simningen. Inte att sparka med benen.

Det där med min hjärna då. Jag simmar och det känns bra. Stabilt och hyfsat lätt. Kör massor av 50:or och tänker att jag vänder och kör i alla fall en 75:a. Men nej, jag ställer mig upp vid kaklet och pustar ut. Kör ett varv till och tänker samma sak, jag vänder runt. Men nej den här gången också. Fan fan fan.

"-Vi avslutar med en hundring innan vi kliver upp", säger Stina. Och då gör jag det. Vafan, har jag ingen egen vilja? Måste någon säga hur långt jag ska simma?

När jag är tio meter från kaklet efter 90 meter känner jag att jag kan nog vända runt och i alla fall klämma ett PB, dvs 125, eller kanske 150 meter. Men nej säger hjärnan, NEEEEEEJ, skriker den.

Va fan igen, what the madderfacker is going on? Varför vänder jag inte runt när jag känner att jag kan? VARFÖR SITTER EN JÄVLA SPÄRR I SKALLEN OCH VRÅLAR NEJ, DU KLARAR INTE MER.

Inte stannar jag under en cykling mitt i en backe för att pulsen drar iväg och låren brinner. Nä, då biter jag ju ihop och fortsätter, Mur de Huy undantagen. Varför gör jag inte det i bassängen också?

Har lite att jobba på där.

Idag hände en lustig sak i bassängen. När jag står vid enda änden och pustar ut så står jag bredvid en tjej som också pustar ut lite. Så säger hon "-cyklar inte du för Rynkeby?". Det går ju inte att förneka, så berättar hon att hon cyklade med Täbyteamet förra året. Christine heter  hon. Även hon tränar numera för något triathlonrejs.

Så vi var alltså fem Rynkebyare i simhallen idag. Fyra tjejer och en gubbe, och alla tränar för triathlon. Kul va?

I går körde vi som vanligt lite distans med Rynkeby Stockholm. Vi håller oss till de lite blygsammare distanserna, knappa 10 mil i början. Alla är inte vana cyklister och då kan 10 mil kännas som 30, så vi går ute lite löst.

Även här hände en ovanlig grej. Efter två mil gjorde vi ett kort stopp. Två tjejer krokar i varandra, mer eller mindre stillastående. Den ena ramlar över den andra. Ingen gör illa sig, men BÅDA cyklarna går sönder och blir obrukbara. På den ena går växelörat av, och på den andra bryts ett broms- och växelhandtag sönder.

 Inte mycket hjälp att växla här inte

Trist för tjejerna såklart, men vår egen "världens bästa cykelmeck" Rille kommer att fixa felen snabbt som ögat idag, tjejerna åkte direkt till Rilles arbetsplats Sportson i Haninge. Det är där han jobbar nämligen, den vi i teamet tycker är världens bästa cykelmeck. 

Men han är allt lite lurig. Under förra Pariscyklingen gick han igenom alla våra hojar när vi cyklister sussade gott i våra sängar. En natt ställde han in tyngsta växeln på samtliga hojar vilket gjorde att ivägcyklingen på morgonen blev lite trög kan man säga.

Vi lämnade kvar tjejer och vi andra fortsatte ner till Ösmo och Plantshoppen för fika. Dit kom även ett snabbgäng från Valhall CK. Vi beundrade deras dyra och fina värstinghojar, där ingen såg ut att kosta mindre än 40-50 tusen.

Du vet såna där man bara vill ha, men det skulle ju bara se patetiskt ut om t.ex jag hade en sån. Man måste kunna cykla snabbt på en till synes snabb cykel, annars är det ju bara larvigt. En cykel i sig är ju inte snabbare än ryttaren. Fast ändå, strunt samma, det är känslan man vill åt. Känslan att det inte är cykeln som är begränsande, det är bara den egna kroppen.

I det här härliga gänget finns inga jättesnabbisar, 

men en och annan snabbcyklare finns här allt.

Ja, det var nog allt jag hade att säga idag.

Det är skönt när det gör ont

Ursäkta rubriken. Låter ju möjligen lite ekivokt, om man nu har en sån typ av fantasi.

Men nej nej, här snackar vi träningsont. Det är skillnad det.

Idag hade vi intervallträning med Rynkebyteamet. Det är fantastiskt kul att jag fick förtroendet och äran att vara träningsansvarig för årets team.

Superkul att testa det jag själv lärt mig under de få år som min cykelkarriär varat. Och kul att testa allt jag läser om träning, för jag tycker det är ett intressant ämne. På gamla dar, som man säger.

Kul att också få positiva gensvar, för en och annan säger att det är bra pass vi kört. Själv försöker jag ta i så jag nästan kräks, och ta i så mjölksyran brinner i låren. Lika härligt kul är det att se att de andra gör precis likadant.

Med wattmätare får man ju liksom svart på vitt hur mycket man tagit i.

Det gör ont men man har det tiofallt igen om några månader när de stora uppgifterna ska genomföras. Som Halvvättern. Som Vätternrundan. Som cyklingen till Paris. Som Ironman 70.3.

Mycket skoj ligger framför mig, den saken är klar. Och inget av dom är enkla och lätta grejer. Det krävs mycket - och hård - träning för att klara allt. Är ju inte direkt purung längre, så det är klart att jag måste köra hårt men genomtänkt.

Att träna med andra tycker jag ger en helt annan dimension jämfört med att köra själv. Finns inget bättre när man på en intervall ser någon på lagom avstånd framför och man märker att här finns en chans att köra om.

Skön känsla när man sneglar ner på wattfältet på Garminprylen på styret och ser att nu jävlar i min lilla låda är det tryck i låren. Då är det en extra boost att trycka till lite mer. Och som bonus komma närmre och närmre cykeln framför och sen bara blåsa förbi.

Passet avslutades med smarriga morotskakor made by Isabell, som fyllde år just idag.

Födelsedagsbarnet, f´låt, födelsedagskvinnan 

ska det ju vara, Isabell med hembakade kakor.

Kan inte hjälpa det, men det är en härlig känsla när man väl kommit hem. Hemcyklingen brukar numera vara den jobbigaste delen av våra onsdagsträningar. Att komma hem, äta, duscha och sen bara glida ner i TV-soffan med en härligt skön känsla i hela kroppen. Det är gött. Det är vardagslycka.

Den här killen är en speciell kille. Aron Anderson. Nästa torsdag har du chansen att få höra om hans fantastiska äventyr. Inträdet kostar ynka 195:- som i sin helhet går direkt till Barncancerfonden.

Team Rynkeby Stockholm är stolta över att kunna presentera en inspirationsföreläsning, med äventyraren Aron Andersson, till förmån för barncancerfonden. 

Genom att utföra otroliga äventyr som de flesta med full rörlighet aldrig ens skulle drömma om inspirerar han andra att se möjligheter – oavsett svårigheter. Aron har deltagit i 4 Paralympics i 3 olika grenar, bestigit Kebnekaise och Kilimanjaro, armcyklat från Malmö till Paris, simmat 37 km över Ålands hav och senast blev han den första rullstolsbundna att skida till sydpolen. Aron lever efter mottot ”Ju större mål – desto häftigare resa”.

Var: Birka Cruises, vid Stadsgårdskajen, Stockholm

När: 27 april kl. 17.00 - 18.30, registrering i terminalen mellan 16.30 – 16.45 för ombordstigning

Pris: 195 kr/biljett som oavkortat går till Barncancerfonden

Hur: Biljett köper man genom att donera biljettkostnaden via en cyklist i Team Rynkeby Stockholm eller genom att swisha. Glöm inte att skriva meddelande Aron i båda fallen. Swishnummer: 1236140891

Länk för donation via cyklist; https://collection.teamrynkeby.com/se/collection.aspx?t=1437

Med reservation för slutförsäljning då vi har ett begränsat antal biljetter. Stort tack till Birka Cruises som bistår med lokal till förmån för barncancerfonden. Föreläsningen sker ombord på båten, och de håller den dessutom kvar extra tid efter normal avgångstid vid kaj bara för vår skull.

Vid eventuella frågor vänligen kontakta cyklisten Isabell Bylund;
Isabellbylund91@hotmail.com, 0768 544 549

Jäddrans irriterande är det i alla fall

Påskhelger kräver ett visst mått av lidande. Och ett visst mått av karaktär. Det där med godis t.ex.

I vår familj äts det ganska mycket godis på påskhelgen. Vem, säger vem, kan motstå sånt?

Tyvärr märks det på vågen som redan innan påskhelgen visade ett för högt tal, tresiffrigt. Så vi kan därför direkt konstatera att min karaktär varit en smula sviktande den här helgen.

Kvar är lidandet. Det fick bli en cykeltur helt enkelt. Men vädret var ju inte på cyklisternas sida i år, men det passade ju in rätt fint i lidandets ädla konst.

Bestämde att söndagen blir en cykeldag och jag bestämde att det fick bli en Ironman 70.3-distans, dvs 9 mil. Tänkte mig även att rundan skulle vara ett lågpulspass.

Klart man måste köra i kycklinggult,

det är ju ändå påsk.

Sagt och gjort. Iväg strax före kl 10 och jag möttes av en grym motvind. Efter några mil kändes hela vinters träning som bortkastad. Satt och blev riktigt irriterad, besviken, förbannad och rädd att mitt bäst-före-datum trots allt passerats.

Just då kändes det som att jag inte ens kommer att klara Halvvättern. För att inte tala om Vätterrundan och hela Parissvängen. Jag kommer inte att orka hänga med i år.

Såna tankar snurrade hela tiden i huvudet på  mig. Inte så konstigt, jag fick kämpa som en en gorilla för att ens hålla mig nära 20-strecket på hastighetsmätaren.

Det här diagrammet visar hur tufft det var på rundans första del. Det där lågpulspasset som jag tänkt mig funkade ju inte alls i början.

De blå kurvorna är min hastighet och de röda pulsen.

Trots väldigt låg hastighet i början fick jag slita rätt hårt.

Som du kanske vet skaffade jag en wattmätare i vintras. Kul grej. Garmin meddelade mig högtidligen vid hemkomsten att den noterade ett nytt höjt FTP-värde över 20 minuter. Antagligen som tack för mitt föredömliga slitade mot vinden i början.

Sen kom jag förbi alla öppna fält och fick vindskydd av skog och sen fick jag en trevlig med- eller sidvind hem. Lite snöfall i mitten av rejset bättrade på lidandet en smula.

Men vad bra jag var med energiintaget. Drack en slurk sportdryck var 15:e minut och var 30:e tog jag några tuggor av energitillskott. Totally by the book.

Plötsligt var alla dystra tankar som bortblåsta. Gick plötsligt finfint och lätt att cykla. Brukar ju göra det när vinden är borta eller man har den i ryggen.

Klart jag fixar både HV och VR och självklart fixar jag även Pariscyklingen. Måste bara träna lite mer. Benstyrka t.ex. Blir bra med med en vecka på Mallis i månadsskiftet.

Med stadigt energitillskott hålls humöret alltid på topp.

Även om det är en smula kallt och småjävligt.

Hade några felkörningar, så 50 meter hemifrån slog mätaren om till 10 mil. En bra runda på härligt fina och torra vägar. 

En liten orolig tanke for genom mitt huvud när jag klev av cykeln. Om lite drygt 4 månader ska jag efter en sån här distans omedelbart ut och springa ett halvt marathon. Fattar just nu inte hur jag ska orka det.

Så därför blir det mer träning. Mer löpning helt enkelt och snart ska jag börja med s.k. brickpass, ut på en cykelrunda och sen en löptur direkt på det. Räcker fint med någon eller några mil cykling och sen ut och löpa några kilometer. Gäller att vänja kroppen till en sån omställning.

Men ändå, borde jag inte känna mig lite piggare efter "bara" 10 mil efter vinters rätt hårda träning? 

Det är jäddrans irriterade att inte känna mig piggare, kroppen känns ju helt urblåst. Fan, aldrig får man vara riktigt glad.

Räknas jag som proffs nu?

Man kan nog säga att jag får en inkomst pga mitt idrottande. Är jag att betrakta som proffs då?

Om man vill vara petig så är det ju inte jag som personligen får någon inkomst, men mitt företag StockholmsBuss har fått en hel del kontakter och bokningar pga mitt idrottande.

Cyklingen har gett många bussbokningar, i helgen är det vi som transporterar simmarna i Swim Open Stockholm. En och annan simklubb bokar buss hos oss till träningsläger, tävlingar och liknande.

Det är kul. Det är superkul.

Men idag hände något väldigt anmärkningsvärt. Jag har crawlat 100 meter. Fattar du storheten?

Det var här genombrottet skedde. Alltså innanför väggen.

Efter senaste passet var jag ju lite besviken att inte klara en 75:a. Idag hade jag bestämt att nu ska det ske. Efter några uppvärmningstjugofemmor så var det dags. 

Vände runt vid 25, kändes bra, kom till 50 och det kändes fortfarande bra och tänkte att nu, NU ska det ske. Kastade mig runt och trängde mig egoistiskt före Stina som stog och väntade på att sticka iväg på sin tid för nu ville jag klämma en 75:a. OCH JAG GJORDE DET! High five med mina simpisar Elin och Stina. De verkade lika glada som jag.

Sen tog jag några lugna varv och plötsligt ville jag  köra en hundring. Och vet du. DET FUNKADE OCKSÅ. Fatta grejen, Göran, Mr Ego, Mannen som inte kan lära sig crawla, har faktiskt crawlat 100 meter. Visserligen med dolmen, men det förtar verkligen inte min glädje för framsteget.

Det roliga var att när jag kört hundringen så var det jättenära att jag vände runt för ännu en längd, jag hade fixat det, men glädjen att ha klarat min första hundring gjorde att jag stannade och highfivade med tjejerna igen. Se där så kul det är att träna med kompisar. Delad glädje är dubbel glädje.

Sen tog orken och motivationen slut och det blev lite plaskande fram och tillbaka några vändor. Simmade en 25:a bröstsim, men herregud så segt det kändes att simma så.

Till slut sa tjejerna att nu är det 100 meter avbad. Gissa vad. Jag körde en hundring som avbad. Obeskrivlig lycka genomfor min kropp.

Sa jag det, på banan bredvid körde Lisa Nordén igen. Fasen vad hon körde. Mycket teknik, såg henne knappt vila någon gång. Bara en kort stund när hon satte på sig eller tog av sig fenor eller dolme. Sen full fart igen med voltvändningar hela tiden. Imponerande. Tänk om det var hon som inspirerade mig till stordåd?

Oavsett så var det en riktigt bra start på veckan. Tänk om alla veckor kunde starta så bra.

Distanspremiär med Team Rynkeby

Sådärdå, då var den efterlängtade premiärdistansturen med Team Rynkeby Stockholm avklarad.

Samling kl 09:10 Sollentuna Centrum för en knapp 10-milarunda norröver. 29 st kom till start vilket blir en väldigt lång klunga. Idag hade vi därför radiokommunikation mellan frontman, två mittenmän och så jag som grindvakt.

Som sisten får man ta selfies. 

Vi hade även förberett att lite snabbt kunna dela upp i två klungor, därav två mittenmän med radio. Funkade klockrent. Stort tack till SVB Försäljning som sponsar med radiokommunikationsutrustning,

Luuuuckaaaaa!

Tanken idag var en relativt lugn cykling med tanke på att det var första långturen och dessutom första långturen i klunga för flera i teamet.

Vi har fortfarande en del kvar att jobba på när det gäller klungkörning, men i det stora hela funkade det bra. Min uppgift idag var att ligga sist som värsta kycklingpappan och hålla ordning på leden.

Vid ett tillfälle brast det för mig vi ett kort s.k. mikrostopp, för klungan uppförde sig som ouppfostrade dagisbarn på promenad. Jag är normalt en timid ung man, men den här gången höjde jag rösten en smula och var kanske lite hård i tonen när jag förklarade hur saker och ting måste funka på vägen. Men det blev mycket bättre efter det.

När man kör på relativt smala vägar där det finns bilister som hatar cyklister, ja då måste man hålla sig på sin kant och hålla undan när bilar vill köra förbi.

Vi tog ett kort depåstopp vid Lunda Livs efter ca 4 mil och efter ytterligare 2 mil tog vi fikapaus vid ett fantastiskt ställe som heter Hökeriet. Har fikat där många gånger med Audaxgruppen.

 Här sitter Åsa. "Svesse", Marcus, Jakob, Jonas L, Jörgen, Isabell och Kapten Jonas.

De som står är Satu och Joakim.

Inga stolar lediga för Joakim, Petter och Melissa

 Tina, Patrik, Christer och Johan fick inte plats utomhus.

När vi fikat klart klämde vi resterade ca 3 mil tillbaka till Sollentuna.

En härlig tur i härligt väder var därmed till ända. För några var det en behaglig lågpulsträning, för några var det en tur där de gick på rött stora delar. Särskilt på slutet. Skålhamravägen söderut är ingen lek när man redan är trött.

Men så är det i Team Rynkeby när spännvidden är så stor i cykelerfarenhet. Men vartefter tiden går blir skillnaden mindre och mindre och när vi står på startlinjen till Paris kommer alla att vara topptrimmade, samkörda och laddade upp över öronen.

Men du, en hemlis mellan dig och mig, jag var också rätt trött på slutet idag även om jag inte gick på rött. Om du känner någon i Team Stockholm, berätta inte det.

Nästan hela gänget på dagens tur. En klev av vid fikat.

Och så en som tog fotot. Men som kompensation finns

ju jag på en egen bild.

Vad kul det är med wattmätare. Inte för att jag cyklar snabbare, tyvärr, men riktigt kul att se siffrorna hela tiden. 739 watt i några sekunder idag tror jag är något slags PB. Men totalt över hela rundan blev snittet 160.

Men de här blev ju succé, tåvärmarna. Ser lite töntigt ut, det gör det ju, men ack så sköna.

Nu gäller vila och middag, ser att kära hustrun nu står i köket och förbereder en sannolikt magiskt god middag. Hon är sån, min fru.

Men ingen rast ingen ro. I morgon bitti, puuhh, tidigt simpass med mina simpisar Elin, Stina och Sofie.

Lisa Nordén och jag

Som de triathlonkollegor vi är så körde Lisa och jag i morse ett simpass i Sundbybergs simhall.

Förstog aldrig varför alla medtrafikanter tittade så konstigt

på mig på väg till simhallen.

En liten detalj bara, jag visste inte ens att det var Lisa som simmade två banor bredvid mig. Det var kompis Elin som berättade det när vi var klara och gick mot omklädningsrummen.

Men ändå, Lisa och jag liksom. Tränade samtidigt. Nästan bredvid varandra. Coolt.

Mina simpisar Elin och Sofie simmade på banan mellan min och Lisas. De är med i Team Skoda och ska cykla runt Vättern i överljudsfart och ska dessutom köra en och annan Ironman. Jorå, man väljer ju sina träningskompisar.

Idag kändes simningen inte lika bra som häromdagen, men trots det kändes det ändå som jag uppnått en viss basnivå som är okey även om jag har en dålig dag, som idag.

Körde mycket teknikövningar som jag fått av dotter tillika medarbetare tillika vid behov simcoach.

Det var catch up, tumme i armhålan och fokus på rotation. Gick rätt bra. Så avslut med fartövningar, typ max 12,5 meter och lugnt 12,5. Vila och så påt igen.

Det roliga med maxfarten idag, var att jag faktiskt kunde avsluta längden lugnt med korrekt andning. Det har jag aldrig lyckats med tidigare.

Sen skulle jag avsluta med att köra en eller två 75:or, vilket jag aldrig klarat tidigare. Fast besluten gav jag mig iväg lugnt och fint. Vände runt vid 25 med en bra känsla. Men när jag kom tillbaka och skulle vända om igen tog det stopp.

Fattar egentligen inte varför, det bara tog stopp där. Precis som det gjorde förut vid 25. Jag är nästan säker på att jag orkar, men ändå ger jag upp. Fan också, och svärson Jonas lyckades häromdagen simma 200 meter i ett sträck. Vafan, då måste ju jag klara det också.

Men nästa gång, då j-----, då ska det ske.

Idag var det ändå ett bra pass, även om jag saknade den där riktigt härliga känslan. Blev rätt trött efter varje längd.

Sen for jag hem och käkade frukost nummer två med en nyvaken hustru. Tänk så mycket man hinner om man går upp i ottan medan vissa sover bort sin ungdom.

Fem kilometer kortbyxa

Maffigt väder igår. Sol och 12 grader varmt. Löpning stog på schemat. Har jag berättat det, att jag simmade i måndags morse? Klart du vet om du följer mig på Insta och/eller Fejan. Sånt håller jag inte hemligt.

Man kan säga att jag nu gjort ett slags genombrott. Nu simmar jag 50:or mest hela tiden. Men där tar det stopp. Har kämpat i nästan 2 år för att ta mig förbi 25-metersnivån. Jag har till och med kallat mig själv för den enda mannen i Svealand som inte kan lära sig simma crawl.

Jag har slitit ut tre PT-ar och kämpat mig igenom ensamma pass, men icke. Har inte fått till andningen, så 25 meter har varit max. Visst har jag klarat en och annan 50:a också, men bara med ytterst stora problem.

Nu har jag sedan några veckor simmat med två kompisar från Team Rynkeby, Elin och Stina. Två gånger i veckan. Vi tränar inte samma saker, de kör sina race och och jag mina. Och plötsligt, plötsligt hände det. Tror det var i fredags.

Körde några 25:or. Ställer mig vid kanten i slutet av passet och ska ge mig på de sista två längderna. Stina står bredvid och säger "-kom igen nu Göran, nu tar du en 50:a".

"-Mmm", säger jag och drar iväg. Efter halva bassängen känns det ovanligt bra och jag bestämmer mig stenhårt att vända runt direkt vid 25 och kör plötsligt en 50:a utan att dö av syrebrist. Plötsligt funkar rotationen och jag kan andas lika bra från båda håll. Var kom det ifrån? Allt Stina sa var ju bara "kom igen nu Göran".

Tänkte att det kanske bara var en tillfällig historia, men i måndags värmde jag till och med upp med att direkt köra en 50:a. Sen körde jag en till. Och en till.   DET FUNKAR. JAG KAN ANDAS SOM MAN SKA.

Jag körde 18 st 50:or på raken. Med vila mellan varje 50:a såklart. 18 st. Galet. Du som inte genomgått den här fasen förstår inte hur lycklig man kan bli av sånt.

Nu längtar jag redan till fredag och nästa simpass. Då är målet att klara 75 meter utan vila. Ett stort steg, men klarar jag det så kan jag nog fasen klara 1900 meter i augusti. Det är målet. Svårt, men det ska gå. Måste gå. Och går det inte får jag väl blanda in lite bröstsim också. För i mål innan cut off-tiden ska jag den här gången. Allt annat är otänkbart.

Men triathlon är ju inte bara simning. Det är löpning också. Tyvärr. Inte heller det min starka sida. Men igår var det ju varmt så det var läge att premiärlubba med kortbyxor. Vad skönt det var.

När jag ser min skugga springa bredvid mig blir jag nästan knäckt hur segt och gubbigt det ser ut. Det är ju förstås okey, för jag är ju en gubbe, det går inte att komma ifrån. En tung gubbe, väger minst 5 kg för mycket och det känns både när jag springer och när jag cyklar. Detta måste åtgärdas med start idag. Ska bara äta upp bullen först.

Men jag körde ett gäng mesiga intervaller så det var väl ändå godkänt trots att det kändes som att springa i sirap. Tungt och segt.

I kväll blir det träning i den tredje triathlondiciplinen, cykling. Det blir ett pass med Team Rynkeby. Intervaller och klungkörningsträning. Och kanske lite benstyrka.

Om tre veckor åker jag på ett triathlonträningsläger med Team Snabbare till Mallis. Då gäller det att vara i god form, så det gäller att jag tränar duktigt i alla dicipliner fram tills dess.

Min dotter tillika medarbetare Sofia skrev så här en gång på sin blogg. Hon skriver för övrigt rätt mycket om simning. Om du är intresserad av det rekommenderar jag att läsa. 

Jag tycker hennes formulering fångar träning rent allmänt på ett bra sätt. Min träning bygger på det som står i sista stycket och all min träning går ut på att få uppleva min dröm, att få springa genom målbågen på en Halv Ironmantävling. Och det är där det sista stycket kommer in.

.... Det kommer alltid att finnas människor, kompisar och främlingar, som är bättre än jag. Som är snabbare, snyggare, snällare, har längre ben eller vackrare sångröst, bättre teknik, högre lön, mindre mossa i gräsmattan och som kan stå emot chokladkakor med fyllning av Nutella och Dumlekola.

Jag kan inte tävla mot alla. Men jag kan anstränga mig för att vara bättre än mig själv. Det är konkret och tydligt. Jag kan kämpa för att utmana mig och kanske uppnå något jag inte klarat förut. Jag vet vilken enorm tillfredsställelse det kan ge......

För första gången. Igen.

Så var det då äntligen dags. Utepremiären med Team Rynkeby Stockholm. Tredje första gången för mig.

Under vintern har vi genomfört 42 gemensamma pass. Ca hälften på spinningcykel och resten styrkepass anpassad för cykling. Plus att de allra flesta kört egna pass, så jag vill påstå att vår grundträning är mer än godkänd.

Idag var det dags för utepremiären. Många nervösa cyklister. Några har aldrig cyklat racer, några har cyklat men aldrig i klunga. Bara det är ju en utmaning, men det är så Rynkebyprojektet är upplagd. Det ska vara en rejäl spännvid på bl.a cykelkompetensen.

Första punkan kom innan vi ens hade börjat. Åsa hade otur på vägen till träningen.

Alltid lik kul att få punka, verkar Åsa tycka. Petter hjälpte till.

Det roliga i kråksången är att det är lilla jag som är träningsansvarig för teamet. Jag bockar och tackar Mäster Anders, Anders Johansson, i Fredrikshof CK som lärt mig allt jag kan och lite till om cykling. Det har jag verkligen nytta av nu.

Vi samlades kl 09 ute på Ekerö. Först hade vi växlingsteknik för de som var lite ovana med det, sedan körde vi en lugn och fin runda i klunga, för att alla ska få in känslan för det.

Måste ju säga att det stundtals såg rätt knasigt ut, lite huller om buller, men med lite tid kommer det att bli hur snygga led som helst.

Alla barn i början, det här kommer bli supersnygga led vad det lider.

Sen var det dags för dagens huvudevenemang, intervalljävlar, som vi i min familj så kärleksfullt uttrycker momentet. Det blev rätt många.

För säkerhets skull fyllde vi på med backintervaller och backintervall med spurt. Avslutade med ett superlugnt nedcyklingsvarv, för efter tre ganska jobbiga timmar vill jag påstå att alla var mer än trötta. I alla fall jag själv.

Kolla killen i grönt där bak. Han måste ha sett min kamera

och passade på att fotobomba. Vem kan det vara?

(jag vet att man inte ska fota när man cyklar, men jag låg sist

alldeles ensam. Då får man det.)

På hemvägen mötte jag någon som ropade Hej Göran. Ingen aning vem det var. Vem kan det ha varit?

Nu blev det revanch för förra veckans uteblivna cykelfika, nu avslutade vi med en härlig fika i solvärmen på Brostugan.

De allvarliga minerna ser jag som positivt. De var så trötta

så de inte orkade le. Alternativt att de just börjat hata mig.

Bara Isabell log, körde hon inte tillräckligt hårt?

Här är dagens tappra krigare.

På onsdag kör vi nästa utepass som förhoppningsvis blir lika jobbig som dagens. Nästa helg sparkar vi igång distanscyklingen. Ingen lek det heller. Det är långt till Paris, hård träning är det enda som hjälper för att få en hyggligt behaglig cykling dit.

Trots att min kropp, och framförallt benen, just nu gnäller lite om oschysst behandling, blir det ingen sovmorgon i morgon. Då blir det fakirpasset i simning. Kl 0630 plums i bassängen.

Rengöringstips

Nu är våren här och cykelsäsongen startar. Innebär per automatik att våra fina cyklar blir dammiga och smutsiga.

Jag har i min Tips- & Trixlåda en metod som är lika bra som enkel.

Först avspolning av det värsta, om det var en sån dag, sen lite finputs med vanliga tvättservetter för små barnrumpor.

Sedan avslutar jag med att gnugga lite försiktigt på de lackade rören med ett itudelat äpple.

Fruktsaften bildar en hinna på lacken som gör att damm och smuts inte fastnar lika lätt.

Det billiga och enkla är oftast bäst istället för att lägga pengar på onödiga kemikalier.

Den här metoden har jag använt i två säsonger och jag tycker det funkar kanonbra.