För andra gången i mitt liv har jag blivit värvad, eller draftad, som man säger inom hockeyn.
Första gången var någon gång i mitten av sextiotalet när jag var runt 15-16år. Jag lirade hockey och jag var målvakt i en liten förening.
Ursäkta om jag nu låter en aning stöddig – men det här är ju bara mellan dig och mig - jag var duktig. Riktigt duktig till och med. Jag var SÅÅ nära att knipa en plats i Stockholms TV-pucklag.
Endast en elak lunginflammation hindrade mig från att nå ända fram. Fan också. SM-guld, VM-guld, NHL, Rookie of the year, you name it, allt fanns inom räckhåll just då i min 15-åriga skalle.
Men det var då det hände sig. Självaste AIK ringde och ville värva mig. Jag ber nu att få citera mig själv från ett tidigare inlägg här på bloggen: ”värdighet är större än pengar”.
Jag sa alltså nej tack till AIK. Visserligen var det såklart inga pengar inblandade, jag erbjöds endast gratis läsk i pauserna samt gratisplåtar till alla matcher på Hovet. Bara det var stort för en 15-åring i mitten av sextiotalet.
Kanske mitt idrottslivs största misstag, vem vet, att inte anta erbjudandet, för några år senare slutade jag helt med hockeyn.
Så en dag sådär lite drygt 40 år senare än AIK:s samtal, lite mer exakt häromveckan, kom nästa värvningssamtal. Då ringde Hammarby Hockey och erbjöd en plats i styrelsen. Äntligen rätt klubb, så jag sa ja.
Min far var under 40- och 50-talet djupt engagerad inom Hammarby hockey så jag blev så att säga född till Hammarbyare. Som en följd av detta så har mitt företag de senaste 7-8 åren haft ett samarbete med Hammarby hockey. Så där har vi förklaringen till denna värvning.
Tänk att det skulle ta mer än 40 år innan rätt erbjudande kom. Sens moral: Ge aldrig upp!
